The Teenage Idols självbetitlade debutalbum var förra årets bästa rockalbum och i vinter har de turnerat flitigt i Norden. Jag tog ett par öl med sångaren Halvard och nye gitarristen Marcus, som ersatt German som tragiskt nog drabbades av tinnitus strax efter att debutalbumet var färdigt. Ganska snart märkte jag att en intervju med The Teenage Idols kan bli precis hur lång som helst. Här är godbitarna.
— Tanken var helt klar från början, vi skulle spela straight rock’n’roll. Tre grepp och aldrig se dig i backspegeln, feta primalkomp och allt. Först harvade vi på med trummor, gitarr och sång, sedan kom Caroline med på bas och allt föll på plats. Jag hade aldrig spelat i band tidigare men alltid haft en dröm om att göra det. När jag blev tillfrågad om att börja sjunga tyckte jag att jag inte hade något att uttrycka, men vid närmare eftertanke märkte jag att vad jag ville var att spela back to the meat and potatoes rock’n’roll. Efter ett tag märkte vi att det inte fanns speciellt många rock’n’roll-band. Som norrman har jag alltid upplevt att svenska musiker är mer anglofila, i Norge är vi mer influerade av amerikansk musik. Kanske för att vi är en liten Nissenation som gillar det som är tryggt och det vi känner till och då kanske det inte blir bättre än ”Louie Louie” hela vägen säger Halvard och skrattar.
— Norge har ju haft en mycket mer utvecklande rockscen de senaste tio åren, menar Marcus. Sverige har ju alltid varit lilla pop-Japans pumpande hjärta.
Hade ni regler för hur ni skulle spela?
— Inga fasta, men det var viktigt att fånga det grymma svänget från 50-tals rocken, där du har en sån energi. Vi spelar in det mesta live och sedan gör vi bara lite gitarrpålägg och stärker upp sången en del.
50-talsinfluenserna är helt klart tydliga, det känns som att det är den huvudsakliga anledningen till att ni har ett unikt sound till skillnad från all 60-talsdoftande retrorock.
— Det är kul att höra, säger Halvard. Oftast får vi höra att vi måste ha lyssnat mycket på Stooges. Det är klart att vi har gjort det, men enkelheten i 50-talsrocken och även 60-tals garageband som The Sonics är en stark influens, de är ju skitbra. Sedan är punkens totala utblåsning viktig och när vi började såg vi klara likhetstecken mellan punk och northern soul. Det svänget och stompiga beatet är kanske precis vad det här bandet handlar om.
Är det roligast med studioinspelningar eller att spela live?
— Att spela live säger Marcus och fortsätter, det finns inget som slår den känslan oavsett hur bra en skiva kan låta hemma på stereon. Det var en av grundpelarna med bandet, att vi skulle bli ett bra liveband. Vi vill inte göra något i studion som vi inte kan återskapa på en scen med trummor, bas, en gitarr och sång. Det påverkar såklart hur vi skriver låtarna. Det är tråkigt att sitta i en studio och ratta, det intressanta händer i livesituationen. Det har aldrig varit viktigt för oss att jaga ett skivkontrakt med välproducerade demos. Om vi inte hade fått kontrakt hade givit ut musiken själva, nu kan vi nå ut till en större publik. På grund av dagens mediesamhälle går det knappt att spela sig fram längre, man måste ha givit ut en skiva för att få spelningar. Men det kan vara bra, man måste kämpa hårdare för att komma fram och hinner utveckla sin egen stil. Det är nog därför nio av tio band kommer från landsbygden idag, de kan hitta sitt eget uttryck i fred.
Både Halvard och Marcus tycker att det absolut bästa med att vara med i The Teenage Idols är livespelningarna och att jamma fram låtarna. De beskriver bandet som en familj, ett skönt kompisgäng, där även deras manager och producent/ljudtekniker ingår. Men det sämsta då? Först verkar det som att de inte förstår frågan, men efter ett tag berättar Halvard att det tidigare kunde grälas en hel del.
— Det är där jag kommer in i bilden, som det mjuka balsamet i bandet, skrattar Marcus.
Lämna ett svar