Zero begav sig till ensliga och avskilda Funäsdalen för att undersöka hur det står till med musik i de svenska fjällen. Händer det något mer än den sedvanliga after-skin? På programmet stod brädåkning, isklättring, en visit hos DJ Floss på Hamra Wärdshus och en träff med det Idre-baserade independentbolaget Irritum Records.

Denna gång i bolagsprofilen det nystartade independentbolaget Irritum Records. I snöig och kall fjällmiljö huserar bolaget med VD’n Erica Friebel i spetsen. Även den första signingen på bolaget bär namnet Irritum och har sin hemvist högt uppe på fjället.

Efter en lång resa upp på snöiga vägar är vi framme i stugan där vi stämt träff. Jag sätter på en kopp kaffe, sätter på intervjubandspelaren och frågar Erica hur de kom på idén att starta ett skivbolag i Idre.
— Irritum Records föddes till en början som en plattform för att kunna ge ut den egna musiken. Vi registrerade bolaget redan 2001, men det är först under 2002 vi har jobbat heltid med musiken. Vi är ursprungligen från Holland och flyttade till Värmdö utanför Stockholm för sju år sedan. Vi jobbade båda på ett stort dataföretag, jag som projektledare och Peter som forskare och utvecklare av mjukvara. Vi tyckte dock att vi inte fick tid med det väsentliga i livet så vi sålde huset och flyttade upp till Idre och byggde en studio och drog igång skivbolaget på allvar. Tanken är att vi ska kombinera utgivningen av skivor med skapande av film- och dataspelsmusik.

Hur är det att driva ett skivbolag från Idre?
— Det är svårt ibland, men idag är det inget måste att man sitter grannar för att kunna jobba ihop. Vi jobbar mycket via telefon och använder Internet som den stora och för oss självklara distributionskanalen, både för skivbolaget och för de artister som vi kommer att ge ut.

Hur är det generellt att starta upp ett independentbolag i Sverige?
— Det är en utmaning. De fem stora major-bolagen har nästan monopol på marknaden. Det är korsägande och etablerade samarbeten som är svåra att ta del av som ett litet independentbolag. Vill man få ut sin musik i kommersiell radio och i exempelvis skivkedjor som Mega Store är det i stort sett omöjligt. Vi struntar dock i de vanliga kanalerna och marknadsför oss via Internet direkt till den subkultur som lyssnar på alternativ musik.

Erica berättar vidare om sina erfarenheter av den svenska musikbolagsbranschen och om framtiden.
— Jag tror att nätet orsakar att de traditionella distributionsmetoderna tappar i värde. I framtiden kommer de till och med att bli överflödiga. Skillnaden är att idag kan de stora distributionsföretagen hindra och stoppa små företag från att få ut sin musik. På nätet kan de dock inte göra någonting åt det.

Hur ser planerna ut för 2003 för Irritum Records?
— Vi kommer att börja med att släppa en uppföljare av Irritums debut-cd. Vi håller också på att leta efter artister som vi kan signa och ge ut på bolaget under 2003. Vi har varit i kontakt med ett antal artister, men ännu inte hittat något vi riktigt fastnat för.

Sverige behöver nya independentbolag. Jag hoppas att independentbolag som Irritum Records kommer att vara kvar på Sveriges musikkarta även om ett par år. Förhoppningsvis går det åt rätt håll där musik-Sverige blir mer diversifierat och fyllt med mångfald jämfört med hur det ser ut idag.

Nu tackar jag Erica för intervjun och vänder mig till Peter som står bakom artistnamnet Irritum och ber honom berätta om bandet och skivan Sustained Life som var den första releasen på Irritum Records i slutet av 2002.
— Jag har skrivit musik länge. Debutalbumet som kom förra året är helt instrumentell, lite av en konceptplatta. Jag inspireras av allt ifrån Jan Hammers Miami Vice-musik till Nine Inch Nails och mörkare influenser från goth- och syntrockmusiken.

Om jag beskriver din musik som ambient synthrock är det en bra beskrivning?
— Det stämmer bra på min första platta. Nästa skiva som kommer nu i vår, The Dance of the Plastic People, kommer att vara mörkare och mer åt Nine Inch Nails/industri-hållet. Jag kommer också att lägga på sång.

Är det viktigt att säga något med sina texter?
— På The Dance of the Plastic People kommer jag att ge uttryck för den frustration jag känner inför hur samhället fungerar idag. Hela den politiska korrektheten som jag tycker illa om. Titeln anspelar på konsumtionssamhället och att en allt för stor del av befolkningen i västvärlden väljer att följa strömmen utan vilja eller förmåga att tänka individuellt och fritt. Så visst är det viktigt för mig att säga något med mina texter.