Efter tio framgångsrika år tillsammans beslöt sig de tre vännerna i Elegant Machinery att gå skilda vägar 1998. På SAMA i Göteborg står de åter för första gången sedan uppbrottet på en svensk scen tillsammans. Men det är inte en comebackspelning, tvärtom. De fick aldrig möjlighet att ta farväl till den svenska publiken 1998, det gör de nu!

Det hela startade i Helsingborg 1988. Elegant Machinery, med medlemmarna Robert Enforsen, Richard Johansson och Leslie Bayne, tog sina första stapplande steg på vägen mot att bli ett av Sveriges mest populära och omtyckta syntpopband. Ganska snart ersattes Leslie av Johan Malmgren och redan 1990 släpptes det första alstret på vinyl; den idag klassiska och sällsynta sjutummaren “Safety in Mind”. Upplagan var 500 och hittar du den idag får du betala en ordentlig slant för den. Senare samma år kom deras första album, Degraded Faces, på det “enda” synthbolaget på den tiden, Energy Rekords. Idag efter ca. 100.000 sålda album och mer än 300 spelningar över åren sitter jag mitt emot sångaren Robert Enforsen för att få veta lite om då-, nu- och framtid.
— Tio år är en ganska lång tid och oj vad roligt vi har haft. Det har ju funnits dåliga stunder också men det mesta var bra, riktigt bra. Det finns massor med minnen att berätta. Ett av de starkaste, troligtvis för att det hände så nära i tiden, våren 2001, är turnén i Mexiko och USA och då speciellt konserterna i Mexico City. Vi skulle bara göra en spelning och stället tog 600 personer. När de hade släppt in de 600 stod det fortfarande massor med människor kvar utanför som inte kunde komma in. Det blev kravaller och allt kunde gått riktigt illa, men vi bestämde, på stående fot, att göra en spelning till kvällen efteråt. De lugnade ner sig och vi kunde koncentrera oss på konserten som för övrigt var helt fantastisk. Det känns lite overkligt att stå på en scen i Mexiko, på andra sidan jordklotet, med en publik som är helt i extas! Till konserten kvällen efter kom det ca. 400 personer och stämningen var minst lika bra då. Det var väldigt roligt att komma över till USA och Mexiko, för vi har många trogna fans där. Ett annat starkt minne är en autografskrivning i en skivaffär i Schwedt (Tyskland, reds. anm.). Vi var flera timmar försenade och vi trodde inte att det skulle vara någon kvar. Utanför stod det en liten klunga människor, det fanns ytterligare lite människor kvar inne i skivaffären. Alla hade inte gett upp i alla fall. Vi började skriva lite autografer och plötsligt var skivaffären snortrång. Då hade ryktet spridit sig om att vi äntligen kommit fram och vi fick skriva så pennorna glödde.
— Men allt var ju inte en dans på rosor. Det mest frustrerande, och det som var den starkast bidragande faktorn till slutet, var besvikelsen över att våra förhoppningar grusades. Vi hade stora förväntningar på vad som skulle hända och vi såg det börja hända för att sen rinna oss ur händerna. Man ska egentligen inte skylla på någon, men idag önskar jag att vi hade varit lite mer noggranna i valet av de bolag vi samarbetade med. Vi fick inte den respons vi ville ha och drivkraften försvann. Men det var ju inte den enda anledningen till att det tog slut, det fanns flera orsaker som under lång tid sakta pusslades ihop och till slut gick det som det gick.

Elegant Machinery har inte spelat i Sverige sedan 1998, men på SAMA den 30:e mars står de åter på en svensk scen. Hur väntar vi inte på att få höra och se EM igen? Deras glada och medryckande synthpop har alltid fått publiken att verkligen släppa loss och precis så kommer det att bli i Göteborg.
— Det känns underbart, för oss alla, att vi ska spela på SAMA, och det är det vi har för ögonen nu; det här går vi och bygger oss för. Vi ser oerhört mycket fram emot det. Vi har fått väldigt mycket e-mail från fans som aldrig sett oss och som hemskt gärna vill göra det. Vi spelar 60 minuter, en greatest hits konsert. Vi använder oss av våra gamla backingtrack, originalet alltså, ingen remixgrej eller nåt sånt. Det blev nog aldrig tillräckligt tydligt för våra fans att det som var tänkt att vara vår avskedskonsert i Lund 1998 verkligen var vår sista konsert. Den svenska publiken har gett oss så mycket genom åren. Det känns väldigt skönt att vi äntligen ska få säga tack och adjö till den på ett riktigt sätt.
— Det ska bli oerhört skoj att få stå på en svensk scen och spela och sjunga igen. Speciellt roligt ska det bli att spela “Restrain” (b-sida på singeln “Watching You”, reds anm.), vilken är både min och Richards favorit, live såväl som hemma. Den är egentligen helt fel uppbyggd, refrängerna är felplacerade, det är pauser och breaks på helt fel ställen och den är på tok för kort, men ändå sätter den sig och därför har den varit på liverepertoaren sedan den kom. Bortom SAMA finns det ingen framtid för Elegant Machinery, SAMA är det absolut sista EM någonsin gör i Sverige. Det kommer aldrig att bli något mer i varken Mexiko eller USA heller. Vi har blivit erbjudna ett gig i Tyskland, men det hänger väldigt löst. Det skulle i så fall bli vårt avsked till den tyska publiken, men som sagt, det hänger mycket löst.

Som alla säkert vet spelar Johan numera i S.P.O.C.K, och har vid sidan om det sitt Elvis-projekt, Aaron Suthcliffe. Här insåg jag att jag inte visste vad Richard sysslade med, dessutom så hade vi inte hörts av på länge, så jag lyfte luren.
— Jag hade länge en tanke att dra igång ett nytt lite annorlunda projekt. Lite hårdare, lite åt det klassiska EBM-hållet. Med texter som innehöll lite mer personliga åsikter, t.ex. om dagens köttindustri. Jag är själv vegetarian sedan sju år tillbaka. Texterna hos Elegant Machinery var ju tämligen opolitiska. De enda avbrotten från detta är “Flag of truce”, som handlade om kriget i Jugoslavien, och “Cheap girl”, där jag försökte lyfta fram min negativa syn på prostitution. Men den tunga musiken ligger lite på hyllan, jag kände inte riktigt motivationen när jag skulle lägga sista handen på det. Dessutom hjälpte det inte att min synt, Oberheim Xpander havererade, som var navet i mitt musikskapande! Just nu vet jag inte, men jag hoppas att jag hittar motivationen någon gång i framtiden.

Ni som saknar Roberts gyllene röst behöver förhoppningsvis inte vänta alltför länge innan ni hör den på skiva igen.
— Jag vill börja med att säga att Enforce är stendött, det blev tyvärr bara en singel (en cover på The Farms “All Together Now” reds anm.). Vi, jag och Werner Seega, har dock spelat in ett helt album, men allt har runnit ut i sanden. Nu har jag Hyper med Calle (Steinmarck) från Saft. Det har tagit lite tid att få ihop en demo, men nu har vi äntligen fått ihop den. Inget skivbolag i Sverige har nappat, så nu ska vi försöka utomlands. En kille i Tyskland håller på att sätta ihop ett promotionpaket, för han tycker att det är så jäkla bra att publiken inte får gå miste om det. Vi får se vad som händer. Just nu jobbar jag med en kille som heter Joel Lindquist (skribent här på Zero emellanåt reds anm.). Vi har hållit på sen mitten av december och kallar oss Gobble & Gag. Det har gått skitbra, vi har tre låtar som vi båda riktigt känner för. Det är ingen blipp-blopp synt, utan vi eftersträvar ett stort, luftigt sound med massiva ljud. Låtarna är raka, enkla popdängor som vi försöker producera så att det låter annorlunda, något man lägger märke till. En sak kan jag lova, jag kommer aldrig att sluta med musiken.