First Floor Power blev uppmärksammade redan innan sitt genombrott i dokumentärfilmen “Det är svårt att le med en svart tand i munnen”, som sändes i SVT februari 2000. I slutet av den får man sitt efterlängtade skivkontrakt men efter det har karriären satts på hårda prov av sjukhusbesök och separationsångest. Vi tog kontakt med Karl-Jonas Winqvist, en av bandets två sångare och låtskrivare, för att få reda på mer.

Ett år efter EP-n “We are the people” så släpptes då äntligen debutalbumet i slutet av februari under namnet “There is hope”. Detta efter flera års slit av glädje i motvind som började på en krog i Malmö 1997.

— Jag träffade Jenny (sång och gitarr) och ville omedelbart göra någonting med henne, så jag ljög ihop en historia om att jag hade ett band och att vi behövde en sångerska. Jenny skrev upp sitt telefonnummer på en liten lapp och gav till mig. Lappen var adresserad “Till lögnhalsen”. Men skam den som inte ger sig. Vi började umgås och upptäckte att vi ville göra musik tillsammans, musik som vi tyckte fattades just då.

— Vi fick med två kompisar på bas och trummor och började vår vingliga stig mot dagens FFP. Basisten Marcus Palm flyttade upp till Stockholm en vecka innan vi skulle göra en förbandsspelning till ett band från USA som vi gillade mycket då, Luna, så vi frågade smått desperat Jennys lillasyster Sara om hon kunde tänka sig att bli basist. Det kunde hon och spelningen gick strålande. Vintern -98 fick vi kontakt med Per Lager som är bandets trummis. Han spelade i instrumentalbandet IOTA då och vi kände direkt att han var perfekt för vårt band.

Den lilla “jag har ett band”-lögnen lönade sig inte bara musikaliskt utan Karl Jonas och Jenny har även haft en relation privat men separerade strax innan skivinspelningen. Han vill inte gå in närmare på det men konstaterar:

— Det var såklart ruskigt jobbigt att gå till replokalen dagarna efter att det tog slut och många gånger funderade man på om det skulle fungera. Onda blickar fanns det gott om ett tag i replokalen, men nu är det slut med sånt och jag tror att det i slutändan har gjort vårt band ännu mer sammansvetsat, man har kommit till insikt om hur viktigt det är att få hålla på med det som man älskar mest.

Sjukhusvistelsen

Separationen var inte det enda som störde inspelningen. Missbildningar på blodkärlen i hjärnan tvingade Karl-Jonas till många och långa sjukhusvistelser, något som naturligtvis påverkat både musiken och livet i allmänhet.

— Oj! Jo, det har ändrat mycket, fast ändå inte. Att ligga i en sjukhussal tillsammans med en massa 70-åriga människor som drabbats av hjärnblödningar gör ju att man onekligen får en del tankar. Jag skrev texten till “Song from the hospital” en kväll på elfte våningen på Lunds Lasarett. Jag bestämde mig för att aldrig klaga på småsaker. När eller OM jag kom ut därifrån så skulle jag bara ta för mig av livet och njuta. Det tog en dag, sen så stod jag där och klagade över att bussen var försenad.

— Inspelningsperioden blev lite uppdelad p.g.a. detta, men det var positivt i vårt fall. Jag kunde komma till studion och se resten av bandet slutföra en ny låt som jag aldrig hört förut “Always having fun in front of the cam” och bli stolt som fan över dem.

I låten “A mother is missing” tar man upp känslan av att växa upp utan en mamma, något som hela 3/4 av bandet har erfarenheter från.

— Det har absolut påverkat oss, men jag vet inte hur. Det är klart att det påverkar ett barn att förlora en förälder. Sen kan man ju förlora en förälder på många sätt. Snart ska en av oss BLI mamma. Inte jag dock!

First Floor Power har spelat mycket live de senaste åren och byggt upp en trogen och entusiastisk publik som bara växt sig större. Och nu kommer fler och fler kunna sjunga med i texterna när debutalbumet är släppt.

— Det känns härligt att få ut sina låtar. Ett debutalbum släpper man bara en gång och det är en barndomsdröm att få hålla sin egen skiva i handen. I början lyssnade jag helt maniskt på den och kände mig lycklig, men sen kommer såklart en längtan efter att spela in mer, göra ÄNNU bättre låtar, så nu fokuserar vi oss på fortsättningen. Att se folk sjunga med i låtar man har gjort gör mig varm i hjärtat. Att ha en nära kontakt med sin publik tycker jag är viktigt.

— Jag är väldigt glad över att det finns folk som verkligen bryr sig om vår musik. Jag tror att det finns ett behov av musik som inte är anpassad och tillputsad. En journalist skrev efter en spelning med oss att vi var en “oslipad diamant”. Det var fint, för vi är inte intresserade av att vara perfekta och slipade.