Svensk rockmusik och Pugh Rogefeldt var länge synonymer.
Det var Pugh som 1969 var först med att sjunga rock på svenska. Jojje Wadenius, Janne Carlsson, Kenny Håkansson, Mats Ronander, Peps Persson, Janne Schaffer, Ola Magnell, Janne Lucas Persson, Leif Larsson — alla har de passerat Pughs kraftfält på sina egna färder framåt.
Och emellanåt har han gjort det där totalt oväntade, som deltagandet i Melodifestivalen 1978.

Somligt har tagit publiken med storm i stort sett allt han gjorde under 70-talet hamnade på topplistorna — ibland har Pugh vandrat ensam. Nu är han aktuell igen, med Rogefeldt/Rickfors-hiten “En ny rebell i byn”.
Pugh Rogefeldt har stått för en rad “comebacker” under 80-talet (om man ska tro pressen), men fortfarande inte hittat tillbaka till den riktigt stora publiken. Det kostar att gå sin egen väg, det kan många kollegor bekräfta. Ändå har Pugh alltid stått på sig.

En bomb

Allt började i juni 1969. Tillsammans med bl a Jojje Wadenius knallade Pugh in i en studio för att ta sig an låtar han filat på i nästan tre år. När de kom ut igen var det med plattan “Ja, dä ä dä!” — som slog ned som en bomb i rock-Sverige.
För här kom en svensk artist och sjöng rock på svenska. I dag kan det vara svårt att föreställa sig vad det betydde, men den gången var det något oerhört som hade hänt.
Utvecklingen hade säkerligen gått den vägen förr eller senare, även Pugh förutan. Men när historieböckerna ska skrivas är det Pugh som får äran. Det var han som satte stenen i rullning.

Började i gosskören

Torbjörn Anders Rogefeldt föddes i Västerås 2 mars 1947. Sina första toner inför offentligheten tog han i stadens Gosskör — som han förblev trogen fram till målbrottet. I början av 60-talet lirade han blues med olika lokala band, när han inte förtjänade sitt uppehälle som gjuteri- och stuveriarbetare och dekoratör.
Förebilder är inte någonting Pugh gärna talar om.
— Jag går min egen väg, har han sagt, utan att låta mig influeras av någon.
Det är säkert sant när det gäller den vuxne artisten, men helt opåverkad av Jimi Hendrix, John Mayalls Bluesbreakers, Cream, Beatles och Stones var den unge Pugh trots allt inte.
Efter den succéartade debuten (som för övrigt gav honom en Grammis 1970) rullade det stadigt vidare med plattor som “Pugish” och “Pugh on the rocks”. Hitsen staplades på hög och turnén “Ett steg till” 1974 var väl den egentliga höjdpunkten (och så framgångsrik för övrigt att man lät återuppliva den för en engångs revival-afton i kungliga huvudstaden i höstas), men han hade publiken med sig 70-talet ut.

Motorsågsmassaker

1983 försökte sig Pugh på en internationell karriär, med den engelskspråkiga LP:n “Face”, och två år senare kontrade han med en rejäl djupdykning i det fornsvenska. LP:n “Hammarhjärta” blev Pugh största fiasko. Kritikerna ställde sig upp som en man och recenserade plattan med motorsågen. Också publiken höll sig lätt avvaktande till den rogefeldtska hårdrocktacklingen av ämnet asagudar och fornnordisk mytologi.
Och sedan har det varit ytterst lugnt. En singelhit på Sommartoppen 1986 (2=1 hette den), en LP samma år och en samlingsplatta i fjol är allt han gett oss. Och så förstås bonusspåret från samlingsplattan, “En ny rebell i byn”, där Rogefeldt och Mikael Rickfors hittat ett koncept som onekligen slagit an på publiken.
En ny LP lär vara i görningen. Vad, när och hur är det däremot ingen som i skrivande stund kan (eller vill) säga någonting om…

…och här är hans samlade LP-produktion

MLP 15336 Ja, dä ä dä! (1969)
MLP 15368 Pugish (1970)
MLP 15439 Hollywood (1972)
MLP 15477 Pugh on the rocks (1973)
MLP 15510 Bolla och rulla (1974)
DMLP-2 Ett steg till (live-dubbel 1975)
MLP 15603 Bamalama (1977)
MLP15628 Pugh 1968-78 (samlings-LP 1978)
MLP 15637 Attityder (1978)
EMI 062-35840 Het (1981)
EMI 1361101 Face Pugh Rogefeldt (1983)
EMI 1361621 Hammarhjärta (1985)
POLS 411 Pugh Rogefeldt (1986)
246 258-2 Pughs klassiker (samlings-LP 1989)