Vem av alla födda före 1980 minns väl inte Europe från dess glansår på det glada 80-talet. Med sina pudelrockhår, gigantiska turnéer och hitiga rocklåtar erövrade de hela Europa om inte hela världen. Som det enligt rykten står i en hyllningsbok till Europe; — De borde egentligen fått namnet The World. Men som man brukar säga ”allting har ett slut” och även för Europe gällde det. Många år har nu gått sedan Europes storhetstid och sedan deras låtar lag på topplistorna. Ett par av medlemmarna har försökt sig på solokarriär och de andra pysslar med andra saker. Av en ren tillfällighet fick jag tag på keyboardisten från Europe, Mic Micaeli (även kallad Gunnar) och kunde fråga honom om hur man ser på det sa här efteråt när man har fått lite perspektiv på saker och ting.

14) Vad gör du nuförtiden?
— Mycket olika saker. Jag skriver låtar, dels åt andra och dels åt ett nystartat band som jag är med i. Det är förutom jag två från Skintrade, Matti och Stefan, en trummis som heter Pelle Alsing som har spelat med t.ex Roxette och en kille som spelade i Magnum Bonum om någon kanske möjligtvis har hört talas om dem. Sedan är jag med i ett coverband också, med Pelle Alsing och Anders Herlin från Gyllene Tider. Han blev förresten vald till Sveriges snyggaste kille någon gång i början av 90-talet!

13) Vad gör de andra från Europe då?
— Ja, det är väl lite blandat. John Levén, basisten har sitt band, något hårdrocksband. Ian Haugland, han är ute med de där från Rederiet och spelar trummor, plus att han har sitt eget band. Kheey Marcello håller på med sina egna små projekt.
Han har väl nyligen släppt en soloskiva?
— Ja, det stämmer. Men det vart väl inget jättespring efter den direkt. Det finns några jävligt bra låtar på den tycker jag.
— Och sedan Joey Tempest. Han är väl den som har gjort mest väsen av sig. Med sin soloplatta och så.

12) Hur kändes det att vara ett sådant litet band från Sverige som blev så stort i världen?
— Det hände ju egentligen jävligt snabbt när man ser tillbaka på det. Grejen är den att man vänjer sig så snabbt vid de förändringar som blir. Speciellt när man är i den åldern som vi var då, kring 20 eller så. Vi tyckte att vi hade fötterna på jorden och allting, men sedan när man ser tillbaka på gamla intervjuer och sådant från just början av tiden då ser man ju, vad fan höll man på med! Man hade ju ingen kontroll över situationen över huvud taget! Man hade ingen självdistans.
Trodde ni innan att ni skulle kunna komma så långt?
— Jaaa… han Tempest där vet du, han siktade nog faktiskt dit. Jag är inte den personen, jag tar mer dagen som den kommer. Jag kan ju inte säga att jag trodde att det skulle gå så jävla bra alltså. Han trodde nog inte heller det, men han… han satt liksom hela lektionerna i gymnasiet, innan det hade hänt, och övade på sin autograf ”Joey Tempest”. Så då kan man ju tänka sig att han ändå siktade rätt högt.

11) Vad ville du innan ni slog igenom?
— Det är klart att jag ville bli berömd och så, det har jag velat sedan jag var jätteliten. Men sedan när man väl har varit där, då… det blir ju ändå inte som man tänkte att det skulle bli när man var yngre, i början av tonåren så
där.
Vad var det som lockade så med att bli känd då?
— Man skulle säga roliga saker i intervjuer. Säga jätteroliga svar på halvdumma frågor så där. Jag gick och planerade vad jag skulle svara på den och den frågan. Och pengar lockade ju också.

10) Hur känns det nu efteråt, saknar du kändislivet?
— Nej jag gör ju inte det. Jo, jag saknar just turnerandet och att resa runt och bo på hotell och inte veta vart man ska. Gå omkring och vara förvirrad men det ordnar sig alltid för det är någon som leder en, ”där är bussen, gå på nu så ska vi åka”. Jag tycker att det är jätteskönt. Sånt liv. Man har inget ansvar för någonting. Det är som en skolresa fast utan fröken. Men det är ändå någon som lyckas få iväg en åt rätt håll.
Är det någonting du skulle ha velat ändra på om du tänker tillbaka?
— Mja… att jag aldrig sa de där bra sakerna som jag tänkte ut när jag var 12! Det vart aldrig som man tänkte.

9) Ni har inte funderat på att återförenas?
— Näe aldrig… inte med mig i alla fall. Jag tror inte att det finns någon som har lust att göra det.
Varför inte då?
— Nä, jag är så jävla trött på den musiken vi gjorde då alltså! Jag är verkligen det. Jag tyckte att det var skitbra då, men nu är jag så jävla less på det. Det vart för mycket av det goda. Sen så är det så skönt att prova annat. Spela med andra människor och spela musik som man inte fick utrymme för i Europe.

8) Hade ni många groupies?
— Jaaa… fast egentligen är det ett konstigt ord. När blir en tjej en groupie, jag har aldrig förstått det.
Det kan väl vara killar också i och för sig…
— Jo, det är sant. Fast i vårt fall var det mest tjejer.
— När ordet uppfanns, på 60-talet tror jag att det var, då var en groupie, det kunde vara en manlig eller en kvinnlig, en person som följde efter rockband. Som hängde efter dem från stad till stad, och var med dem jävligt mycket liksom. Och det är klart att det hoppades i säng en del men det behövde inte vara det det gällde i första hand. Det var liksom personer som var jävligt efterhängsna men som med tiden blev polare med bandet. Som hängde med och tyckte det var kul. Men nu har det blivit enbart en som hoppar i säng med bandet. Så att jag vet inte riktigt var man ska dra gränsen om du förstår vad jag menar. Eller jag tycker att man ska ifrågasätta det kanske snarare.
Fast ändå, de som följer efter från stad till stad, de vill väl kanske oftast gärna det mesta…
— Ja. Ofta är det så. Mer ofta än inte, men inte så ofta som man kan tro… tror jag. Det är ju inte så många nuförtiden som följer med från stad till stad, men en del tycker ju bara att det är kul att vara med och snacka och andra vill… hoppa i säng.
Men hade ni många som följde efter?
— Mja… det var i och för sig från och till. Olika på olika ställen och olika i olika länder och så där. Men det fanns hela tiden.

7) Vad är det bästa med att vara känd?
— Jaa… det bästa är väl… man får gratis skivor ofta. Nu pratar jag om musikerkändis alltså. Man får gå före i köer. Man blir bjuden på fester och får gratis öl och vin och sprit. Och kanske mat. Men det är nog egentligen det. Kan du tänka dig någonting?
Ja, pengar!
— Ja men det behöver ju inte nödvändigtvis vara så att man tjänar pengar bara för att man är kändis.

6) Vad är det sämsta med att vara kändis då?
— Ja det är väl att man får så många ”nya kompisar”. Plötsligt så vill alla vara kompis med en. Men sen, allt som är dåligt, det är väl sånt här som man kan tro är bra. Om man t.ex är enda kändisen i en samling människor så får man plötsligt en väldig respons bara man öppnar munnen. Jag tänkte säga det som något positivt, men sedan kom jag på att det är inte så jävla positivt egentligen. Det vore ju liksom kul om man kunde ha den pondusen ändå utan att vara kändis.

5) Säljer ni fortfarande några skivor?
— Ja det gör vi ju. Och spelas på radio. Men inte i den utsträckningen som vi gjorde förr naturligtvis.
Så ni tjänar fortfarande lite pengar?
— Mmm…

4) Tycker du det är tråkigt att det inte finns så mycket av den sortens musik som ni spelade nu?
— Nä det är skönt! Men det kommer garanterat tillbaka, för allt kommer ju tillbaka rätt vad det är. Och det går ju kortare och kortare tid mellan de här retrotrenderna. 80-talet kommer komma tillbaka, helt klart! Pulp; det är ju inte direkt exempel på musik som vi spelade, men det är ändå, tycker jag, exempel på musik som låter 80-tal som har kommit nu. Pulp låter jävligt mycket 80-tal.
Men det finns väl ganska mycket olika 80-talsmusik?
— Javisst gör det det. Men jag tror att den musiken kommer komma tillbaka, kanske inte exakt den som vi spelade, men typ den.
Hur länge tror du att det kommer dröja innan den kommer tillbaka då?
— Jaa, med den här jävla takten så tar det väl fyra år kanske. Näej, kanske inte ens det förresten. Tre år och fyra månader kanske… nej jag vet inte.

3) Vad tycker du om ny svensk musik nu idag?
— Skitbra. Det finns så jävla mycket bra! Ett band som jag måste köpa skivan av är Fireside, de verkar jättebra. Sen tycker jag att Kent faktiskt har gjort några bra låtar. Det finns massor av band alltså. Bob Hund är ju jättebra, och Just D tycker jag gör så jävla bra texter ibland. Sedan finns det massor av fler band som jag inte kommer på just nu.

2) Har du något råd att ge till nya svenska band, vad de borde göra eller inte borde göra?
— De ska framför allt satsa på att skriva eget material. Gärna spela andras låtar också, det är jävligt nyttigt att göra det. Men… skriva eget material och inte försöka efterlikna någonting speciellt mycket. Självklart blir man påverkad, men inget svenskt skivbolag vill signa ett band som låter som ett annat band, för de finns ju redan liksom så det är ju meningslöst. Det måste finnas något speciellt, det måste finnas en egen identitet.

1) Slutligen, vad var det egentligen som hände när Europe splittrades eller när ni slutade spela?
— Vi tröttnade, eller alla ville göra olika saker. Det blev lite för starka viljor till slut. Plus att vi en gång i tiden sa, eller vi fick frågan av journalister ”hur länge tror ni att ni kommer hålla på?”. Då tänkte jag efter och sa någon gång att vi håller på till att vi inte tycker det är något roligt längre och då lägger vi av. Och det gjorde vi också för det var inte kul längre, det var inte lika kul som det var i början.