The Cure
Wild Mood Swings
(Fiction/PolyGram)
37°C

Robert Smith berättade i en intervju på P3 att han för många år sedan gjorde ett soloprojekt som han kallade Wild Mood Swings. Men den skivan var rakt igenom depressiv så egentligen var inte det namnet så passande. På den här skivan däremot är namnet idealiskt. Aldrig förr har väl The Cure gjort en skiva med så blandade känslor. I vissa låtar känns det nästan som att Robert Smith ska spricka av glädje och om det är på riktigt, om han verkligen känner det så, är jag uppriktigt glad för hans skull. Även han har mot alla odds funnit lyckan, vilket han nu visar på den här skivan. Han säger också i intervjun på P3 att han inte bara kan fortsätta att göra depressiva låtar, att man måste förändra sig lite, göra något nytt.
Men trots allt går det inte att komma ifrån att det är just depressiva låtar som The Cure gör så otroligt bra. Det är det som är deras specialitet. Men trots att det finns ett par mindre glädjebubblande låtar också på Wild Mood Swings blir de inte så bra som man vet att The Cures låtar kan bli. Det är sant som Robert Smith säger. Man kan inte fortsätta att göra samma slags låtar i all oändlighet. Till slut blir det bara som dåliga kopior på det gamla. Och därför tyckte Robert Smith att det var ett perfekt tillfälle att börja skriva lite gladare låtar eftersom han uppenbarligen personligen blivit gladare.
Men han borde ha tänkt sig för lite mer innan släppet av Wild Mood Swings. Allting kommer till en punkt då det är dax att sluta, för gott. Och för Robert Smith och The Cure är den punkten redan överskriden. Robert kan väl ägna sig åt sin lycka på ålderdomens höst tillsammans med sin familj och låta andra, mer lämpade personer ta över och skriva lyckorusiga poplåtar.