Tycker Busty om att åka buss? Eller tycker de om att bada bastu? Nej, de sitter hellre på café hela dagarna och luktar på tesorter och kaffeångor. En förmiddag hittade de oss där.

Det är förmiddag på Bustys favoritcafé, där de sitter och sörplar i sig te och mumsar mackor. Men med tanke på att Bustypojkarna i normala fall pallrar sig ur sängen först framåt eftermiddagen, så kan det snarare betecknas som tidig morgon för dem. Och mycket riktigt är de inte heller fulltaliga, utan det är bara basisten Johan, sångaren Calle och gitarristen Alex som slamrar vid frukostbordet. Vad trummisen Henrik och gitarristen Ulf pysslar med får vi aldrig veta, de sover antagligen fortfarande. Med varandra kanske, vem vet.

Calle den enda som blir igenkänd

Busty är ett band som det redan har skrivits om, och borde väl vara kända ansikten för de flesta. Men riktigt så är det inte, på stan är det mest Calle som blir igenkänd, fast han har å andra sidan redan hunnit tröttna på det.
— Förut har jag inte fattat varför de som blivit lite kända är så otrevliga. Men det är inte så konstigt, det blir jävligt jobbigt efter ett tag när folk man inte känner kommer fram och ska vara ens kompis.
— Vi andra blir väl igenkända av några indiepoptjejer i Stockholm, säger Alex nästan lite besviket.
— Jag tror ingen känner igen mig, mumlar Johan.
— Men det är många som tycker att du är jättesöt, invänder Calle och vänder sig mot Johan som verkar uppriktigt förvånad.
— Gör de, flinar han. Vad glad jag blir. Det har inte jag lagt märke till.
— Inte jag heller, inflikar Alex.

Groupiedrömmar

Har ni inga groupies?
— Neej, inga stående, svarar Johan.
— Bara liggande, eller vadå? Ha ha, skrattar Calle och ställer ner tekoppen så det skvätter över hela bordet.
Nej, några groupies har de tydligen inte. Inte ännu i alla fall, om inte indiepopflickorna får tag på dem. Om de själva skulle vara groupie åt någon nämner de skådespelerskan Patricia Arquette i första hand. Eller Emmylou Harris, en av deras favoritartister. De lyssnar överhuvudtaget mycket på musik, åtminstone på mycket olika musik. Det är allt ifrån hip hop till hårdrock via Neil Young och Bob Hund, men ingen R&B, det tycker åtminstone Calle är skit. Det är också skillnad på gammal och ny musik.
— Jag vet inte om den gamla musiken är bättre, men den ger ju en helt annan känsla. Fast det beror ju på vilket humör man är på, tycker Alex.
— Egentligen finns det inget som kan överklassa gamla Rolling Stones och Beatles-skivor. Det går ju inte att göra någonting åt, menar Calle. Som ”Sticky Fingers” med Stones och ”Ziggy Stardust” med Bowie. Det går ju inte att göra bättre låtar än de.

En tidsmaskin till 60-talet

— Ibland ångrar jag att jag är född på 70-talet. Om man hade varit född i slutet på 40-talet hade man ju kunnat göra alla de här suveräna låtarna som de gjorde då. Men nu kan man inte göra de, eftersom de redan är tagna. Jag skulle ha gjort Vita Skivan tex, säger Alex.
— Tänk om man hade en tidsmaskin. Då skulle man åka tillbaka i tiden och fixa skivkontrakt med gamla Beatleslåtar, fnissar Calle.
— Den gamla musiken som man lyssnar på idag har ju gått igenom så jävla mycket prövningar. Det som man hör idag är ju det som verkligen är bra, säger Johan som suttit tyst under resonemanget. Det gjordes säkert lika mycket skitmusik då också. Nu när man hör ny musik, då får man ta emot allting, både det bra och det dåliga.

Det började med hårdrock & Guns N’ Roses

Vilken var den första skivan ni köpte?
— Jag vet inte sånt, svarar Calle snabbt.
— Jag köpte två, den första är cool, den andra är inte lika cool. John Lennon och Kiss, det var typ -82, jag hade börjat ettan eller tvåan, minns Alex.
— Jag kan tänka mig att den första var en Iron Maiden-skiva. Jag ville ha den och så var jag med min pappa på Pet Sounds, och så fick jag den… skitlängesen, berättar Calle. Men de första var väl Kiss och så.
— Accept var jävligt bra, kommer Alex på.
— Jag har aldrig varit någon skivköpare, säger Johan. Jag tror att den första köpte jag runt ’89, ”Appetite for destruction” (Guns n’ Roses debutalbum, reds. anm.).
— Var det den första du köpte, utbrister Alex.
— Jag har aldrig varit någon skivköpare. Den låg i skivspelaren två år. Kontinuerligt.

Spelningar

Trots att Busty endast har haft en spelning, tillsammans med Sive på Studion, vet de att spelningar är det roligaste som finns. Och med tanke på att Studion då var mer än proppfull är det inte så konstigt att de tycker att det var en lyckad spelning. Inom den närmsta tiden är ännu en spelning på Studion inbokad, och i sommar blir det förhoppningsvis också en hel del festivalspelningar.

Festivalproffs

— Jag har aldrig varit på någon festival, erkänner Johan och fortsätter leende, jag tänker köpa batiktröja och ha fejkade dreads och runda solbrillor i olika färger.
— Jag tror att det var Brainpool som sa att man på festivaler ska glida omkring i vita jeanskläder, för så agerar ett proffs, börjar Alex smått upprörd. Då kan jag tala om hur ett proffs agerar. Är man ett proffs sitter man i sin batiktröja i tältet med rökelse och sitarer och med en halvmetersjoint att bolma på. Så sitter man där och puffar och missar alla band. Det är vad jag kallar festivalproffs.
— Jo, man ser ett band, och det är det sämsta och man kommer inte ihåg vad det heter eller nånting, fortsätter Johan.
— Det är schysst att komma någon dag innan så man är helt slut när festivalen börjar. Det hände mig på Roskilde ’94. Jag var helt väck. Första kvällen innan festivalen började… jag visste inte vad jag hette, minns Calle och tänder en ny joint… förlåt, cigarett.
— Det är proffsigt, håller Alex med.

Snabba och effektiva gossar

Numer blir det inte lika mycket festivaler, det blir för jobbigt med tält och grejer. Istället ser de fram emot att bo på hotell. Och byta om till batiktröjan i taxin till festivalen.
Busty har släppt en EP, och de tänker vara snabba med sin kommande skiva. Kreativiteten flödar vilket gör att de är snabba med att skriva låtar. De räknar med att om ett år har de precis gjort sin tredje skiva.
— Eller fjärde kanske, funderar Calle nästan seriöst.
— Vi siktar på att göra så många skivor som möjligt, fortsätter Alex.
— Det är inte så att vi rafsar ihop lite material, utan vi är rätt effektiva. Det går snabbt, förklarar Calle.
— Det värsta jag vet är band som väntar fem år med skivor, säger Alex. Om man har låtar kan man lika gärna ge ut de.
Inspirationen kommer främst från bra rock’n’roll, film och saker man blir glad av. Och i likhet med vissa andra skriver de bäst på natten. Som de flesta vill de kunna leva på sin musik, och försäljningen av EP:n gå också hyfsat.
— Jag tror vi säljer rätt mycket om dagen, börjar Calle. Jag vet inte hur mycket vi säljer om…
— …nätterna, avbryter Johan.
— Vadå, det finns väl inga skivaffärer öppna på nätterna, kommer Alex in.
Finns det inte risk att man tappar gnistan om man kan leva på det?
— Det finns nog många som kan göra det, mumlar Alex mellan smörgåstuggor. Jag vet inte om jag själv skulle göra det.
— Jag skulle inte göra det i alla fall, säger Calle.
— Det beror väl på, funderar Johan.

Rock’n’roll

— Men om man… såhär… börjar Calle. Vad var det jag tänkte säga, hi hi hi?
— Vi kommer alltid tycka det är rock’n’roll, bestämmer Alex.
— Hjärnan har gått sönder, fnissar Calle och kommer på vad han skulle säga, då har man ju mer tid på sig, man kan göra vad man vill.
— Jag har så svårt att se det som ett jobb också. Jag förstår inte hur man kan göra det. Ett jobb för mig är någonting som man går till och sen längtar efter att få komma hem ifrån. Sen kopplar man bort det. Men det är ingen hobby heller, jag vet inte vad det är, avslutar Johan.

En hel intervju utan att nämna vissa släktingar till bandet. Men jag kan inte låta bli att ställa en liten fråga. Trivs ni bäst i öppna landskap eller inne i stan?
För första gången under intervjun blir de tysta. De fnissar lite.
— Vet inte. Måste man välja.
— Det får bli ett tyst svar på den frågan.