Sigvard Hellqvist alias Håkan/Swasse Wassberg alias Sigge Hill. Kärt barn har många namn. Swasse kallades han under sin korta sejour i Kvintetten. Då var han bara en i gänget med ’Sportfiskarn’. Nu är han kapellmästare med stålkam, brylcreme och egen orkester.

Swasse bestämde sig att följa sin fars fotspår och då var det lika bra att sno namnet också när han ändå var igång. Det var i början av 90-talet. Tiden för första versionen av orkestern sträcker sig längre tillbaka i tiden.
Swasses far bildade ursprungligen Sigge Hill’s Orkester 1946 tillsammans med Roffe Berg. De spelade jazz, den tidens dansmusik. Vänner av svensk musikhistoria ska veta att det var i Sigges orkester Östen Warnebring tog sin första trevande steg in i musikbranschen.
— När vi började med Sigge Hills så var det mest Ubbe och jag som åkte runt på mindre ställen och spelade Hank Williams låtar, berättar Sigge.
Han vandrar omkring i slitna, uppvikta blåjeans och t-shirt när jag stiger in i bolagslokalen. Ansiktet ser piggt ut, ett par dagars skäggstubb bara. Det är vardag i en countrystjärnas liv.

När vi sätter oss plockar han åt sig en gitarr, känner på strängarna. Han berättar om Hudiksvall, popsnören, kontakten med publiken och sin orkester.

Orkestern

Ubbe Hed är en gammal kompis till Sigge och de har spelat musik tillsammans i tio år. Ubbe spelar kontrabas, vars största merit är att ha överlevt en häftig biltur i 120 knyck. Det har hörts sägas att en känd rikspeleman ska ha slängt fast en kniv i basen. Sådana händelser skulle ta död på de flesta instrument, men ni som sett Sigge Hill’s live vet hur Ubbe brukar behandla sitt skötebarn. Bakom trummorna finns Ante Andersson från Forsa, violinisten Anders Mohss och den färskaste medlemmen, Jonnie Malmström på gitarr.
När började du se Sigge Hill’s Orkester som ett seriöst projekt, frågar jag Sigge.
— Riktigt seriöst blev det inte förrän 92 och i början av 1993 spelade vi in första plattan. Sommaren 1993 var ett långt segertåg för orkestern med spelningar över hela landet. Topparna var på Vattenfestivalen i Stockholm och spelningen på festivalen i Hultsfred, som sändes direkt i riksradion. Vi bestämde innan att vi skulle ta det lugnt eftersom ett par hundra tusen skulle höra oss på radion, men när vi började spela så släppte… ja Ubbe stod på basen och jag for omkring på scen.
Du bjuder rätt mycket på dig själv när du står på scen.
— Det är viktigt att ge allt man har, säger Sigge. Sedan vad det får för konsekvenser, ja man svimmar ibland. Det viktiga är kanske inte att sjunga maximalt bra. Huvudsaken är att man spelar så bra som möjligt och visa folk att man inte spar på något. Jag tycker det är kul att spela live och ha en kommunikation med publiken. Min drivkraft att uttrycka stämningar är inte så stark och det avspeglar sig kanske i min knappa låtproduktion, men jag lovar, till nästa skiva ska jag skriva många låtar.
Ni klär er rätt elegant när ni står på scen också?
— Det vi har reagerat mot lite grann är de som kommer med ett par skitiga jeans och slänger upp sin stärkare, och så byter de inte ens kläder när de lirar. Det är publikförakt, tycker jag. Vi har ju svarta kostymer. Det är väl där det amerikanska kommer in i bilden. I Amerika vet man hur man underhåller folk.
Sigge har influerats mycket av det amerikanska, ja för några år sedan fick han ett stipendium och for iväg till Amerika. Som den countryfreak han är så besökte han sin förebild, Hank Williams grav.
Hank var en av de största countrystjärnorna i USA under fyrtio- och början av femtiotalet. Han skrev ungefär 800 låtar under de knappa trettio år han levde.

Hembygdens trygga miljö

Både Per Persson från Packet och hela Kvintetten har lämnat sin småstad för Stockholm. Men Sigge Hill vägrar att lämna Hudiksvall, varför då?
— Jag undrar bara varför måste man det. De flesta som motiverar sin flytt till storstan med att man kommer närmare branschen och träffa folk, skapa kontakter. Jag hävdar att det är fel, tror att man bevarar sin egenart om man bor kvar i sin hemstad. Jag tycker det också är en trygghet att bo på en ort där man känner en eller fem procent av invånarna. I Stockholm tror jag man inte skulle kunna känna den där tryggheten.
Sigge vet inte hur rätt han har.

Tiden som TLK:are

— Jag känner Traste sedan 1980, då han hade sina Superstarar. Jag spelade med något popgäng i Bollnäs och de lirade också. Man såg upp till dem för dom hade varit med på TV och spelat ’Traktor, traktor’ eller om det var ’Pengar’. Några år senare hjälpte han mig med något skivomslag till punk-garage-countrygruppen Bangsters jag hade då. När han skulle bilda Kvintetten frågade han mig om jag hade några låtar och när det var dags för inspelning av ’Sportfiskarn’ så fanns ju både jag och Ubbe redan på plats uppe i Forsa.
Men sedan följde varken du eller Ubbe på turnén?
— Nej, vi var inte popstjärnesugna, utan vi ville hellre sitta nere på Möljen i Hudik och ta det lugnt. Grejen som det slutade med var att det skulle vara akustisk rock och då hoppade vi av, förklarar Sigge.
Hur skötte sig Traste som kapellmästare under den tid du var med?
— Ja, skrattar Sigge och vrider lite på sig. När man pratar om naturlig fallenhet för olika uppdrag i livet och i yrkeslivet, så kanske han inte är en naturlig kapellmästare. Jag tror att Traste till sin karaktär helst vill vara med som en i gänget. Han är inte den typen av kapellmästare som ålägger kompet böter när de inte kommit i tid.
Hur är det då med Sigge själv, ger han sina musiker böter om de är försenade?
— Om det var möjligt skulle jag nog göra det, men det är inte praktiskt möjligt.
Hur känns det nu att vara kapellmästare själv?
— Det känns mycket bra. Det här med olika roller i en grupp brukar ju ofta ge sig rätt bra, menar Sigge. Nu har jag fördelen att spela med fyra killar som inte har några pretentioner att styra och ställa. Jag är den enda som har driften att det ska vara som jag vill. De är sanna demokrater allihopa utom jag.

Media

Sigge Hills två plattor har fått kritik av olika karaktär. En del tidningar har sågat, andra hyllat. Bryr han sig mycket om tidningsskriverier?
— Det är klart man bryr sig, men jag ser det oftast om vem som tycker. Det är ju en väldig massa popsnören som sitter och recenserar. Sådana där popjournalister som lyssnar på Ace of Base och allt vad de heter kan man inte ta på allvar… eh dom är rätt bra, Ace of Base, det är reggae va..!
Han har humor också, Sigge Hill.
— Jag kan ej begära att de ska kunna countrymusik och förstå sig på det. Medan de som är vederhäftiga, dom får man mer nyanserade recensioner ifrån. De respekterar man.

Sommaren ser ljus ut för Sigge Hills Orkester. Välfylld spelkalender och så småningom får vi se en ny skiva på diskarna. Men som Sigge säger; Längre än till år 2000 blir det inte. Sedan ska jag göra något annat.