TRACKS träffar en varm och svettig discjockey på rock-klubben Barrock i Café Midas trånga källarvalv. ”Nille” är en välkänd profil i Stockholms rockvärld. Disc-jockey blev han av en ren slump.
— Jag och några vänner hade Bowiefest på gamla diskoteket Tramps och jag blev helt enkelt inföst i båset för att lira, säger Nille och torkar svetten ur pannan. Så började det. Jag hade aldrig sysslat med något sådant tidigare. Det blev fler Bowieaftnar och så småningom fast anställning.

På frågan om vad som krävs för att få jobb som Dj svarar Nille att det gäller att få folk att dansa och ha roligt. Själv anser han att en Dj ska engagera sig i publiken, vara lyhörd för vad den gillar och inte bara stå rätt upp och ner och vända plattor.
— Det brukar börja med att du får provspela på ett ställe, fortsätter Nille. De måste se att du duger. Passar in i stilen på stället och få upp publiken på dansgolvet. Fyller du de kraven får du som regel också jobbet.

Nille tar sig tid att svara på en fråga, (säkert om musik?!) från en av de vackra damer som dröjt sig kvar efter stängningsdags, innan han besvarar TRACKS fråga om han får eller köper sina plattor.
— För det mesta köper jag mina plattor. Skivbolagen har något som de kallar Futureway Promotion. Du måste gå med där och betala 600 kronor i månaden för att få, som jag ser det, en massa skit.

En Dj kan tjäna allt från ca 400 upp till 2–3000 kronor (de som turnerar ute i landet) på en kväll.
Vi går vidare till frågan om det är bäst att vara frilans eller att vara fast anställd.
— Det är en smaksak, säger Nille. Jag föredrar att vara fast anställd. Då vet jag vilken publik jag har varje vecka och vad den publiken vill ha. På ett nytt ställe vet du inte det. Det är en utmaning, men samtidigt är det väldigt jobbigt.

Nille ser ganska trött och sliten ut efter en lång kväll i ett stekhett disc-jockeybås, så det kan nog bli jobbigt även om han kan sin publik.
Vilken musik gillar då Nille själv?
— All musik som är bra, svarar han. Från klassik till dagens musik. Det enda jag inte gillar är dålig disco. Pointer Sisters hit ”l’m So Excited” t ex är kvalitetsdisco. Rocken ligger mig annars varmt om hjärtat. Från femtiotalsrock till modern hårdrock. Har publiken kommit för att dansa brukar det inte ta lång stund för en duktig Dj att få upp den på dansgolvet, men har den bara kommit för att lyssna är disc-jockeyn chanslös. Inget han spelar hjälper.
— På Barrock kan jag fylla dansgolvet bara jag lirar en viss låt, säger Nille. Ibland vill jag köra en halvtimmes uppvärmning och då väljer jag andra låtar som mer är att lyssna på. Jag kan också tömma dansgolvet med en låt. Gör jag det får jag sura blickar. Det gäller att veta exakt vad publiken vill ha. För dem som turnerar i landsorten är det enklast att spela det som ligger på topplistorna. Där ligger deras säkerhet.

Nille har naturligtvis också förhoppningar om framtiden och har inte tänkt sig att stå som anställd Dj hela livet. Som han ser det är nästa steg att skaffa sig ett eget ställe. Antingen ensam eller tillsammans med någon kompanjon. Då arbetar han för sig själv och får, förhoppningsvis, högre inkomster eftersom intäkterna går till honom själv.
— Självklart drömmer många om att få erbjudanden om att arbeta utomlands, berättar Nille vidare. Du är fortfarande anställd men det är mycket mer prestigefyllt att jobba t ex i London eller USA.

Vid det här laget är både Nille och TRACKS medarbetare ganska torra i halsen och vi avbryter intervjun för att läska oss och ta lite fler bilder nu när det är lugnare omkring oss. Rockstjärnor omges av en massa groupies och på frågan om samma sak gäller disc-jockeys, svarar Nille att det är svårt att veta om det är han som person som är intressant för tjejerna eller om det är för att han kan dela ut små plastkort som ger företräde i kön och, i vissa fall, gratis entré.
— En sak är i alla fall säker, fortsätter han med ett gåtfullt leende. Tjejerna älskar en Dj som sätter nålen rätt i spåret…

Tillbaka till ordningen. Nille ser sig inte i framtiden som en silverhårig Dj som fortfarande står och lirar plattor för de andra pensionärerna på hemmet men säger:
— Faktum är att jag och några vänner satt och pratade om hur det skulle vara när vi blivit pensionärer och vi kom överens om att ordna en fest där de som var musiker och disc-jockeys skulle spela och de andra stövla omkring och slå med käpparna i taket.