Drömjobbet för många är att få jobba med musik och artister. Allra mest eftertraktat är det förstås att få jobba på skivbolag och lyssna på musik och träffa artister. Men hur får man ett sånt jobb? Vad krävs det för kvalifikationer? Springer man omkring hela dagarna med världskändisar och dricker champagne och svarar i telefon bara ibland? Eller???
TRACKS utsände reporter tog med sig kameran och intervjubandspelaren och begav sig till ett skivbolagskontor i Stockholm, för att hälsa på promotionkillen Hans Andersson och ta reda på allt om hans jobb.
Vilka är dina arbetsuppgifter pil skivbolaget?
— Jag är labelmanager och är ansvarig för vissa skivetiketter. Vi är två som har hand om utländsk musik. Jag sköter allt utom nordamerikansk musik. Mest engelsk, men även italiensk och fransk.
Jag sköter promotion i Sverige. Lyssnar igenom provkassetter och bestämmer om vi ska ge ut skivorna i Sverige.
Det gäller att ha bra kontakt med pressen. Veta vad de olika tidningarna och journalisterna gillar, se till att de skriver om nya skivor och intervjuar artisterna. Jag skickar också skivor till radioproducenter och diskjockeys för att få skivorna spelade i radio och på diskoteken.
— Artister kommer hit av tre anledningar. På turné för att vara med i TV eller sitta på ett hotellrum och ge halvtimmesintervjuer en hel dag. Kan jag inte få hit artisten får jag ordna telefonintervjuer. Vi gör också tunnelbanereklam. Oftast tillsammans med någon skivaffär.
Vad hade du för kvalifikationer när du fick det här jobbet?
— Jag gick ekonomisk linje på gymnasiet, gjorde lumpen, passade barn i USA, stod i sko- och sportaffär innan jag insåg att jag ville börja plugga igen. Jag började läsa marknadsföring. Där ingick en veckas praktik på en reklambyrå eller ett stort företags marknadsföringsavdelning. Jag skrev ner en lång lista på allt möjligt som jag gillade. Till och med idiotgrejor som pizzabutik!
När jag strukit allt som var helt vansinnigt fanns det bara två alternativ kvar. Resebyrå och skivbolag. Jag har alltid gillat att resa och jag har alltid gillat musik. Jag ringde EMI och fick praktisera hos dem en vecka. Vad jag då inte visste var att de samtidigt hade en annons där de sökte någon till det jobb jag har nu. EMI ringde sen och erbjöd mig jobbet. De hade lärt känna mig när jag praktiserade och tydligen gillat vad de såg och jag hade ju fått prova på jobbet. Jag slutade skolan på fredagen och började jobba här på måndagen. Det var i juni för två år sen.
Är du nöjd med ditt jobb eller vill du avancera? Vad har du för möjligheter?
— Jag tänker sitta kvar och skaffa erfarenhet men vill sen gärna prova på utlandstjänst. EMI är ju internationellt och rekryterar gärna inom koncernen.
EMI International i London ska sälja engelska artister utanför England och är uppdelade i Europa och övriga världen. Jag har kontakt med europadelen och där tror jag de vill ha någon som varit labelkille, eller labeltjej, ute i Europa ett tag. Jag vet vad de vill ha för information och jag vet vad jag tycker funkar och inte funkar på EMI International. Hamnar jag där kan jag kanske göra förbättringar. Tjejen jag har kontakt med har varit labelmanager i Tyskland i sex år.
— Man gör sig ofta en bild av en människa man talar med i telefon. När man sen träffas visar det sig att man haft helt fel. Min kontakt heter Debra Moore och jag trodde hon var en kärring i stil med gumman Thatcher. Hon berättade att hon trodde jag skulle vara fet och halvskallig. Själv var hon ca tjugo år och såg ut att sjunga i ett punkband!
Vad är det sämsta respektive bästa med ditt jobb?
— Rutinarbete finns naturligtvis i alla jobb men det är inte kul att sitta och skriva försäljningsrapporter och beställningar. Tyvärr är det ju nödvändigt. Det positiva är att jag får lyssna på massor av väldigt bra musik. Även musik som vi inte ska släppa i Sverige. Jag har faktiskt breddat min musiksmak sedan jag började här. Vissa artister, som Bowie och Queen, kan jag ta in utan att lyssna på det först, för de säljer ändå. Andra måste jag noga överväga om det är något för svenska marknaden. Det är viktigt att jag inte låter min personliga musiksmak avgöra utan se till vad som går att sälja.
— Jag gillar att skriva pressreleaser och andra typer av information. Sökte en gång till och med in på journalisthögskolan och var helt övertygad om att jag skulle bli världens bäste journalist. Jag hamnade på 999 plats på reservlistan. Vid de senare uttagningarna avancerade jag till plats 300, sen var det kört. Andra positiva saker är att jag får resa mycket, gå på konserter och träffa intressanta människor. De flesta rockstjärnor är i min ålder eller något äldre, och vi kan ha mycket gemensamt även om vi har olika bakgrund.
— De flesta är trevliga och vissa, som Talk-Talk, är helt vansinniga. När de var här och spelade förra våren bodde de på Sheraton. Det är ett flott hotell och man höjde naturligtvis på ögonbrynen när två gestalter, trummisen och basisten, kommer ned i foajén inlindade från topp till tå i toalettpapper och med skokräm i ansiktet. Klockan var halv tolv på natten. Förvåning blev inte direkt mindre när gestalterna börjar sjunga entonigt och förklarar att deras religion kräver att de på detta sätt tillber sin gud i tjugo minuter vid just den tidpunkten varje kväll. När de gjort detta gick de upp på rummen och bytte kläder så att de kunde gå ut och slå runt på stan.