Med singeln ”Jerk It Out” och albumet ”Love For the Streets” fick svenska Caesars Palace sitt stora genombrott i våras. Top Of The Pops tog ett snack med gitarristen, körsångaren och låtskrivaren Joakim Åhlund som berättar om framgångarna, turnerandet och det inte alltid så glamorösa livet som firad rockstjärna.
Fram till i våras var det nog många svenskar som fortfarande förknippade namnet CAESARS PALACE med det berömda hotellet och kasinot i spelstaden Las Vegas i USA. Men numera har säkert de allra flesta koll på att det också finns ett fräckt svenskt popband med det namnet.
Singeln ”Jerk It Out” tog sig upp på andraplatsen på Trackslistan och albumet ”Love For the Streets” klättrade högt på försäljningslistan.
Den typen av listframgångar är relativt nya för Stockholmskvartetten Caesars Palace — trots att bandet funnits ända sedan mitten av 1990-talet och tidigare släppt två album.
— Det är så klart jättekul att folk upptäcker oss och gillar vår musik. Men det är inget självändamål att hamna högt på olika topplistor. Vi sätter oss inte ner och tänker ”kom igen nu grabbar, nu måste vi göra en riktig Tracks-hit”. Det viktigaste är att vi gör musik som vi själva gillar och kan stå för, och om sedan singeln hamnar på Trackslistan så är det mest en kul bonusgrej, säger JOAKIM ÅHLUND som förutom att spela gitarr i Caesars Palace även ingår som basist i lika framgångsrika TEDDYBEARS STHLM.
Hur gammal var du när du insåg att det var musiken du ville satsa på?
— Det var när jag gick i sjunde klass så jag måste väl ha varit 13 eller 14. Men då vågade man ju inte hoppas på att det verkligen skulle bli så, att det skulle gå att försörja sig på att lira rock. Det är ju en dröm som gått i uppfyllelse.
Vad lyssnade du på när du gick i högstadiet?
— En märklig blandning av OZZY OSBOURNE, KIM WILDE och GYLLENE TIDER. Det är ungefär det som jag lyssnar på idag också.
När känner du dig allra mest som en rockstjärna?
— När vi är på turné och det finns folk som bär ens saker och stämmer ens gitarrer. Det känns rätt så lyxigt att slippa göra allt sånt själv. Sen är det också en kick när man ser en helt främmande människa på stan som har en Caesars Palace-tröja på sig, eller när man kommer hem till någon för första gången och våra skivor finns i skivhyllan. Det är sådana rätt vardagliga grejer som kan få mig att känna mig som en rockstjärna, inte alla de där klyschorna om att dricka Jack Daniels och åka limousine.
Okej, och när känner du dig allra minst som en rockstjärna?
— När vi står i vår sunkiga replokal ute i förorten och försöker repa in en ny låt. Speciellt på vintern kan det kännas segt, när man fått släpa sina grejer från tunnelbanestationen och genom snödrivorna för att sedan stå i ett fuktigt och kallt litet kyffe med en gitarrsladd som glappar. Jäkligt oglamoröst. Inte så mycket rock’n’roll-liv över det.
— Saker och ting fungerar inte som i den där serien ”Wannabe” på TV3, om nu någon trodde det. Är man ett nytt okänt band så får man kämpa sig fram, man kan inte räkna med att någon annan ska fixa allting åt en, säger Joakim Åhlund som förresten kallat ”Wannabe”-bandet TRIBAL INK för en svensk Åsa-Nisse-version av LINKIN PARK.
I sommar är det festivalspelningar som gäller.
Vad är det bästa respektive det sämsta med att vara ute på turné?
— Det bästa är såklart själva spelningarna. Problemet är ju att konserten bara tar runt en timme så det gäller att fylla resten av dygnet med något vettigt. Därför är det viktigt att man har sina bästa polare med sig i bandet. Jag och CÉSAR har känt varandra sen vi var små. DAVID och NINO har jag känt sen 15-årsåldern ungefär. Vi gör ungefär samma saker som vi hade gjort om vi inte varit ute på turné — vi fikar, kollar film, dricker öl och snackar skit. Ibland är det rätt djupa diskussioner, till exempel om den ryske regissören TARKOVSKIJS filmer, men lika ofta handlar snacket mest om hur mycket bärs vi ska dricka senare under kvällen.
— Det sämsta med att turnera är att man liksom befinner sig i en låtsasvärld och det kan vara svårt att ställa om sig till ett vanligt liv när turnén är slut. Man kommer hem och så ligger det en massa räkningar på golvet innanför dörren, man har inga rena underkläder och det finns inga lediga tvättider på en vecka.
Till sist, har du själv varit på Caesars Palace i Las Vegas?
— Nej, men jag hoppas att vi kan fixa en spelning där någon gång. Fast vi kanske borde passa oss, maffian var väl inblandad när Caesars Palace byggdes och dom är kanske sura över att vi snott namnet. Såna typer ska man inte kaxa sig emot.
INFO — Caesars Palace
César Vidal — Sång
Joakim Åhlund — Gitarr
David Lindqvist — Bas
Nino Keller — Trummor
Skivor
Youth Is Wasted on the Young (1998)
Cherry Kicks (2000)
Love For the Streets (2002)
Lämna ett svar