Pär Lindh är en person som har betytt mycket för den svenska progressiva och symfoniska rocken. Han var med och startade den svenska artrock föreningen Crimson b la. Man kan väl också kalla honom för Sveriges Keith Emerson, han har ju i varje fall spelat med Lee Jackson och Brian Davison i The Nice. Han har nu på kort tid släppt tre utmärkta plattor, så jag tyckte det var dags för en liten intervju, så jag åkte den korta biten till Enköping från Västerås och hälsade på i hans studio Crimsonic.

Nå Pär, vad har du för dig för tillfället?
— Semester! Jag tar det lugnt. Men så fort jag är i närheten av ett instrument eller är i studion så gör jag ju alltid någonting. Jag tyckte att efter “Gothic Impressions”, “Bilbo” (speciellt) och “Rondo” (som i och för sig inte var så jobbig att göra), men “Bilbo” var väldigt tung, så då behövde jag ta semester. Men jag gjorde en inventering av de skivor jag tänker göra nu i framtiden, som jag har lagt på datorn om vilka låtar som ska vara på vilken skiva preliminärt, kom jag fram till att jag har 12 Cds på gång. Varav 3-4 ska jag börja jobba med i höst, och i bästa fall får jag ut 1 eller 2 i höst.

Du har släppt dina skivor ganska tätt. Tänker du fortsätta i den takten?
— Jag skulle vilja fortsätta i ännu snabbare takt. Nu ska man ju säga att “Bilbo” är ett duoprojekt, så där fick jag ju hjälp av Björn. Men min vision var från början, när jag var ung, att kanske göra 3-4 skivor per år. Nu tänker jag att man kanske gör en platta i progressiv stil där jag komponerar själv per år, och kanske två klassiska skivor där jag spelar Bach. Allt ska inte vara egen komponerat. Men två fullängdare per år är vad jag siktar på.

Har du någon tanke att lägga dig på nåt annat bolag än ditt eget?
— Eh, eftersom jag har följt branschen så länge, sen början av 70-talet, så har jag blivit väldigt skeptisk till skivbolag. Erfarenheter från nästan alla artister är negativa. Även de stora progressiva artisterna, även om det gick bra för dem de första åren, så har de haft problem med sina bolag. Det finns ingen ände på problemet. Så jag är oerhört försiktig innan jag går in tillsammans med att annat bolag. Och nu har jag ju gjort mina egna plattor, den första har sålt 6,500 och “Bilbo” har sålt ungefär 2,000 den första månaden. Att hoppa över på ett annat bolag nu vore ju liksom dumt, eftersom jag har gjort allt själv. Men däremot är det klart att om Sony kommer och viftar 10 miljoner framför näsan på en och fina procent, kan det hända att man ändrar sig. Men om det bara blir små halvjusta anbud så tror jag nog att jag kommer att tacka nej.

Hur sköts distributionen av dina skivor?
— Jag hade en diskussion med en distributör från ett stort bolag om detta, och han undrade hur jag kunde sälja mina skivor, och jag sa att jag säljer bara. Jag berättade att ANEKDOTEN sålt 10,000 av sin första skiva, och han frågade: Hur då??, och jag sa att vi säljer till distributörer själva och han kunde inte förstå det här. De förstår inte att det finns ett nätverk över världen idag, som nästan helt sidsteppar de egentliga distributionsvägarna och bolagen. Det är ett alternativt sätt att köpa skivor, därför att både kunder, musikälskarna och musikerna är så less på de stora bolagens “policy”, helt generellt, så de vill undvika dem. Jag vet många artister som undviker att köpa skivor i de stora skivbutikerna, för att de är så less på dem, utan de gynnar de små som t ex: Mellotronen och Missing piece. De köper hellre genom dem, även om det kanske är svårare och ibland, inte alltid, dyrare. De gynnar hellre de än de stora butikerna som t ex MEGA.

Har du några planer på att signa andra artister till Crimsonic?
— Av de 12 skivorna så är 2 utländska artister. En är en rysk kompositör som heter Artimiev, som under lång tid gjort musik i stil med t ex TANGERINE DREAM när de var som mest seriösa och experimentella, alltså synthesizer baserad musik, ingen sång eller så. Rent elektroniskt. Han skickade mig några band från Moskva för ett halvår sen och det var bland det bästa jag hört i den genren. Jag har sagt till honom att jag gärna ger ut honom, men det blir den dag jag har råd att ge ut en skiva som kan gå med förlust eller kanske “break even”, och förmodligen inte kommer att gå med vinst. Men jag gör det för att jag tycker att han är värd att komma ut. Och sen har jag en engelsk kompositör som heter David Hoyland, som jag har känt i många år, som är en av vår tids största klassiska tonsättare. Han skriver för orkester. Han har också skrivit musik för mindre sättningar, och då har vi pratat om att om ett eller två år så ska jag ge ut en skiva med honom. Resten är antingen PLP eller soloskivor med mig själv eller duoplattor typ “Bilbo”. Jag har pratat med Roine Stolt b la, och vi har lösa planer på att något ihop någon gång i framtiden.

När och hur kom du på idén till “Bilbo”?
— Jag skrev den första låten, som är låt #3 på plattan, när jag var 14 år ungefär. Jag var ett Tolkien freak då. Jag började läsa Tolkien när jag var 10-11 år, och hade en väldig period i 12-13 års åldern, och började läsa på original språket när jag var 14 år. Under 70-talet hade jag, inspirerad av Bo Hansson och “Hergest Ridge” av Mike Oldfield (som jag tror är inspirerad av Tolkien, även om det inte står så på konvolutet), så var jag själv väldigt inspirerad av att göra något, så jag skrev en massa melodier och så där. Sen, p.g.a. att man inte hade råd att göra nån skiva, flöt idéerna undan och noterna lades i en låda någonstans. Under 80-talet, när jag höll på med klassisk musik, tyckte jag väl att det var lite passé. Men sen träffade jag Björn, och när “Gothic…” nästan var färdiginspelad, kopplade vi av och jammade på olika idéer, och det blev himla bra. Vi hade två olika idéer, jag hade en och Björn hade en, och så gjorde vi en låt av det. Sen sade jag att det här skrev jag inspirerad av Tolkien för länge sedan, och Björn sade; Men det var min idé också. Och det visade sig att han också hade en massa idéer liggande sedan många år tillbaka, och jag hade en massa. Så då började vi titta på dem, och det var som handen i handsken, de satt ihop. Det var ca 1 1/2-2 år sedan. Julen 94/95 bestämde vi oss för att göra en skiva. Så komponerandet av musiken har gått väldigt fort.

Är konceptplattor något som du helst jobbar med eller?
— Ja!! Alla de skivor som jag tycker har hållit genom åren, typ: “Foxtrot” (Genesis); “Tarkus”, “Karn evil 9”, “Pictures at an exhibition” (ELP); “Close to the edge” (Yes) och “Sagan om ringen” (Bo Hansson) har alla varit koncept plattor. Jag tror att om man går in allvarligt och gör musik som ska vara konstmusik, och inte pop, då blir det naturligt ett koncept. Konceptet kan vara 5 minuter eller 50 minuter. Det har också att göra med traditionen från 70-talets symfoniska rock, att det var ett allkonstverk. Det var t ex Roger Dean som gjorde omslaget. Det var ett omslag som var ett konstverk, det var ett tema. Hela skivan var som ett konstverk, där alla låtarna på nåt sätt skulle relatera till varandra, och den formen tycker jag är väldigt spännande. Som ett exempel, så tycker jag att när man lyssnar på Änglagårds “Hybris” känner man att det är ett konstverk. Allt hör ihop. I princip alla mina plattor som jag har framför mig kommer att vara konceptplattor, utom en eller två. Fast de två kommer ändå att vara nån sorts konceptplattor för där lägger jag allt det som inte sitt koncept. Då gör jag alltså en konceptplatta av låtar som inte har något koncept, ha ha.

Hur har bemötandet av dina tre plattor varit tycker du?
— Den första plattan var ju väldigt förvånande, för att hela 80-talets besvikelse fanns fortfarande kvar i mig, om hur falsk musikbranschen hade varit. Så jag ville verkligen göra en platta som var provokativ, och jag utgick ifrån att jag skulle bli sågad jäms med fotknölarna av alla kritiker, utom kanske någon symf blaska. Men jag blev oerhört förvånad. Jag har väl fått en eller två negativa recensioner på Internet, men de är ju inga riktiga recensioner egentligen, och kanske ett halvdussin halvljumma recensioner, och en 30-40 väldigt positiva recensioner runt om i världen, så jag är väldigt förvånad för jag trodde jag skulle bli mycket mer illa behandlad. Men de stora svenska tidningarna var annorlunda. DN ville inte skriva om den alls, Expressen och Aftonbladet sket i den, och det är ju också en form utav kritik.

Men nu för tiden har ju bemötandet av progressiv rock blivit bättre!!
— Jag märkte redan i slutet av 80-talet att det var en förändring på gång, därför att från 1979 fram till 1989, om man sa inför andra att man lyssnade på progressiv rock så hånskrattade de åt en bara. Men ’89 började det att ändras. Man blev inte helt förlöjligad om man sa att man lyssnade på t.ex. ELP och Yes. Tillbaks till mina skivor då. “Rondo” har fått blandade reaktioner, och jag insåg att konceptet med en halvlång skiva inte är bra, så den plattan kommer jag att ge ut igen med 7 nya låtar plus en nyinspelning av “Rondo” och så mixas hela plattan om. “Bilbo” har inte fått några reaktioner än, men jag blev inbjuden till en kulturförening som heter “Ordo Pro Artes”, och hela skivan spelades upp inför alla medlemmarna där, och när skivan var slut så var det flera som hade fått tårar i ögonen, bl a ordföranden som höll ett tal och sa att det var en milstolpe i den svenska musikhistorien. Då blev jag rörd. Det ska bli intressant att se vad tidningarna skriver om den.

Vad har du mera för planer för framtiden?
— Vi ska göra en entimmes film om/med Pär Lindh Project i sommar. Den ska bli klar till hösten. Det blir en promotion film, och i bästa fall köper någon Tv station in den. Den kommer även att säljas till allmänheten. Vi ska bl a filma i den kyrka där kyrkorgeln på “Gothic…” och “Bilbo” spelades in, en live show utan publik (typ Pink Floyds “Pompeii”), varvat med andra live inspelningar, inspelningar i studion och intervjuer.

Tack för intervjun!
— Tack själv!!