MÖT SVERIGES TAKTFASTASTE TRUMMIS, ÅKE ”DET SITTER” ERIKSSON. THE HAMMERS MEDARBETARE JOHAN OCH RGEN FICK DEN STORA ÄRAN ATT TRÄFFA DENNE ROCK-STOCK-HANTERARE, SOM VARIT MED OCH FORMAT SVENSK ROCKMUSIK UNDER HELA 70-TALET.

ÅKE:s första band var ett pojkband, som hette ”Realistic Fantasy”. Det existerade runt 1968. Sedan blev det gänget ”Östan sol västan måne”, där ÅKE spelade bas. Efter det återgick han till stockar och pukor, bestämde sig för att bli värst på trummor och satte igång att repa flera timmar om dagen, till slut satt det.
Nästa band blev ”Snickarbackens verkstá”, ett jazzband, året var 1971. Efter det kom en del namnlösa små källarband, musiken var alltifrån blues till rock. I ett av dem träffade han Hallgren, som sedan kom att vara med i Wasa Express. Sedan blev det en sommar med Eva Ros i folkparkerna, förmodligen sommaren 1973. 1974 fick ÅKE jobb som proffs på riksteatern i en teatermusical. Hela tiden underhölls rockrytmerna i de små källarbanden. Annars hade det mest varit jazzrock.
Å: — Det var ju det som var inne då och när den kom så var den ju bra, men sen hände det ju inget med den.
Sedan blev det ett gäng som hette Freja, där träffade han blivande Wasa-gitarristen, Curry. Och efter det var han med Egba, ett band som fortfarande finns. Är det samma Egba?
Å: — Två killar är samma och har alltid varit. Dom måste ha hållit på i 13 år nu. Spelar jazzrock och får 150 000 kr i kulturbidrag varje år.
När ÅKE lämnat Eggba, med vilka han faktiskt spelade in Lp:n ”Djungeljam”, bildade han och Curry Wasa Express tillsammans med ovan nämnde Hallgren och två andra kompisar till Åke Häggström och Roger. Fast i Wasa kallade de sig allt möjligt annat, Kim Climax, Victor Vibrato osv. ÅKE hette Åke Grotesque. I början av sin karriär spelade man mest instrumentalt, men efter c:a ett och ett halvt år tog man med Roger på sång, samtidigt som musiken ändrade sig och närmade sig hårdrocken.
Jo: — Sedan gick det ju bra för Wasa…
Å: — Ja, vi hade ju mycket gig, men platterna sålde aldrig så bra. Till Attack sålde absolut bäst, strax under 20 000 ex.
Jo: — När började ni med er ösiga liveshow?
Å: — Det var The Tubes som inspirerade oss, vi såg dom i Köpenhamn och tyckte det var ball.
Jö: — Det var alltså början på din karriär som hårdrockmusiker…
Å: — Tja, det har ju inte varit direkt hårdrock alltid. Live var ju både Wasa och Attack hårda. Men på skiva lät det ju mjäk mjäk, det finns ingen i Sverige som kan spela in (producera) hårdrock. Hela tiden vi spelade var det järnet, utom i studio, producenten kom dit och mjäkade till det hela. Det gick till så att vi spelade in; DARRAN, KRACH, BOOM. Men sedan när man lyssnade på den färdiga mixen lät det; kling, pling, plång. Gitarrer och öppna high-hatar drogs ner så att de knappt hördes. I ärlighetens namn var det ju just detta kommersiella sound som gjorde att Attack fick sin hit, och en hit vill ju alla ha. Det är ju då man säljer skivor.
Sedan tröttnade så småningom Wasa-gossarna på varandra och man gick skilda vägar.
Jö: — Jo när du sedan bildade Attack så började ni ju väldigt bra med PJ och Björn, men sedan…
Jo: — Nej, låt Åke berätta hur det gick till när Attack bildades istället.
Jö: — Du vill inte höra mig berätta då?
Jo: — Det är bättre med Åke…
Å: — Jo, du kan berätta Jugge!
Jo: — Nej, nej, nej!
Å: — Okej, Wasa tog slut, jag tänker ”Jag måste ju spela!”. Då kom jag att tänka på bandet Tempelrock, som jag hade sett. Dom hade en basist som var bra på scen (PJ. reds. anm.). Så jag ringde honom. Sedan skulle vi ha en gitarrist, så vi testade några, Björn (som PJ spelat med i Tempelrock) var bäst.
Jo: — Så var det dags för Rosa då…
Jö: — Med Rosa var det ju så att Åke ville egentligen ha…
Jo: — Snälla Jörgen! Kan du vara tyst!
Å: — Vi ville ha en sångare. Vi satte in en annons i DN; Sångare sökes… Vi fick en massa svar, dom flesta kan man ju sålla ut med en gång, efter ett telefonsamtal: ”Jo, det vore kul å sjunga”… ungefär. Sedan har man då en lista på några kvar, och en del räcker det ju med att bara se, så ser man på dom att det är fel stajl. Så då tar man deras kassett och säger; ”Vi hör av oss”. Så testade vi ett par och Rosa var bäst.
Ju: — Rosa betydde en del för Attacks sound…
Å: — Ja, genom att ha en tjej blir det genast lite mjäkigare, ett snällare sound helt enkelt.
Jo: — Första skivan gick inte så bra…
Å: — Nej, den var helt enkelt inge bra. Sedan kom singeln ”Kompaktmannen”, den var ganska heavy och sålde heller inte så bra. Efter den kom en som sålde lite bättre, (OOOOa hela natten osv.) och den har ju ett helt annat sound. Hade det varit ett hårdrocksound på den också hade den säkert inte heller sålt.
Den följdes upp av Lp:n som blev en verklig kommersiell framgång. Men sedan gick på något sätt luften ur Attack, berättade ÅKE.
Å: — Efter Attack gjorde jag två solosinglar på CBS, under namnet Bedlam Erixon. På den första låg ”Let there be Drums” och ”Helvetets Port” (En mördarversion av AC/DC:s ”Highway to Hell”), sålde 270 ex. (uruselt reds. anm.) Så gjorde jag ”They’re coming to take me away” och en egen hårdrock-låt ”In the Gutter”, den kom inte ens ut. CBS hatar jag, dom kan inte sälja skivor. Det är tyvärr sant, deras nya, s.k., chef för den svenska avdelningen, Sten af Klintenberg vet ingenting om musik. (Nog borde man kunnat sälja fler än 270 ex. alltid… reds. anm.)
Jö: — Hur kommer det sig att, nu när vi har FVASHM i Sverige, du inte hoppar på och bildar ett hårdrockband?
Å: — Jag skulle gärna göra det men det finns ju ingen att spela med, jag känner inga i alla fall, jag menar dom som spelar hårdrock i Sverige är fjuniga 19-åringar, som bor hemma hos mamma och har fullt med kedjor på sig, det är inte riktigt. En hårdrockare ska vara som Lemmy! Då är det riktigt. Här i Sverige har vi inga Lemmy. Hela genren är dessutom så Engelsk, här har det ju också varit svårt att få skivkontrakt.
Jö: — Men nu får dom ju det!
Å: — Ja, nu hoppar skivbolagen med, utan att egentligen veta vad det rör sig om, och tar ett band vilket som helst, och då blir det ju fjuniga 19-åringar också. Jag tror att en äkta hårdrockmusiker måste vara ärrad av livet för att kunna framföra sin hårdrock riktigt, jag inbillar mig det, men jag kan ju ha fel.
Jö: — Men Trash ville ju ha dig som trummis.
A: — Ja, men det var inte min stil ändå, jag var där och provspelade, men sångarens image och så… Se’n lirar dom ju aldrig live heller och då är det inte särskilt kul.
Det senaste ÅKE åstadkommit är en singel, ”Läs högt ur din bankbok”, tillsammans med Dildo. Texten är en typisk ”Åke-text”, om det krassa livet där alla känslor är till salu. Och en demo-tape, inspelad med Avalanche, Currys (som egentligen heter Cary Sharaf) band i USA. Den tapen ska Curry nu gå omkring till skivbolagen med och försöka få ett avtal om, blir det något av det säger ÅKE tack och adjö och åker från Sverige.
Bland trummisar som ÅKE uppskattar märks Cozy Powell och Phil Rudd. Att AC/DC’s gamla skinplågare nämns i detta sammanhang kan kanske tyckas märkligt, eftersom han aldrig gör några intressantare utflykter på pukorna. Men för ÅKE är det inte det som avgör om en trummis är bra eller inte, utan om det han gör ”sitter”. Om slagen kommer exakt där de ska komma och inte en hundradels sekund efter.
Å: — Det Phil gör sitter, de flesta andra försöker kompa och så, men det skevar lite i tempo och takt.
Ytterligare en trummis ÅKE respekterar är Tommy Aldridge, Ozzys stockskötare.
Frånsett Eggba, Wasa Express och Attack, har ÅKE spelat in skivor med bl a Kebenekajse och Björn Json Lind.
Sista frågan då, ställd under tämligen uppsluppna förhållanden. Det finns dom som tycker att du är bäst i Sverige, vad säger du om det?
Å: — Jag tycker det stämmer, hemskt va!
Jö: — Haha! Trodde inte du skulle erkänna det!
Å: — Nej, man får ju inte göra det, det är fult, man ska ju helst inte märkas och synas i Sverige, men det skiter jag i, för jag ÄR bäst!
(Allmänt skratt)