220 WOLT är ett ungt gäng som redan lyckats få en Lp utgiven, dessutom på ett stort skivbolag — CBS. Liksom WILDLIW kommer de från Norrland, närmare bestämt från Östersund.
Medlemmarna är: Joakim Lundholm sång, Tomas Drevin och Mats Karlsson på gitarr, Mike Larsson bas, och så naturligtvis mitt intervjuoffer, trummisen Peter Hermansson. Den yngsta av dom är 17 år och den äldsta 20.
I februari -82 började man satsa ordentligt och i april samma år började de spela in Lp:n. 220 VOLT har lyckats med två suveräna saker:
1) Att vara hårdrockband hemmahörande i Norrland och ändå lyckas bli ett känt namn i hela landet, samt att bli spelade i Amerikansk radio.
2) Att vara ett mycket ungt hårdrockband, och få skivkontrakt på drygt två månader.
Trots att de blivit motarbetade av diverse musikorganisationer beträffande spelningar och sådana saker (är det inte dags att för Musikforum och allt vad ni heter att ta åt er av kritiken? min anm.)
Lp:n har sålt 9000 ex men ändå är de inte helt nöjda med den.
— Man ska aldrig skylla på omständigheterna, säger Peter, men vi hade nio dagar på oss i studion (Europe, t ex, hade sex veckor på sig). Sångaren var ny och hade två (!) dagar på sig att sätta låtarna, han gjorde en oerhörd prestation. Vi var nervösa och oerfarna, det var ett stort skivbolag med producent och hela köret. Dessutom var det gamla låtar vi spelade in. Den riktiga spelglädjen infann sig aldrig. Till nästa Lp, som börjar spelas in i November, ska vi ha 15 låtar klara och sedan inte repa dem ett skit, innan vi går in i studion. Det måste vara roligt att spela annars blir resultatet lidande.
Ni har blivit kritiserade för att vara alltför Rainbow-inspirerade…
— Har vi? (stort frågetecken). Jaså, jaha det är väl inte omöjligt. I de flesta band hör man väl ”stänk” av de stora grupperna, men det är definitivt inte medvetet. Jag tror att vi till nästa Lp funnit mer av vår egen stil, det tar nog tid för alla band. Europe, som jag tycker är det bästa bandet just nu, har ju också blivit inspirerade, till viss del, av andra band, ibland hör man lite UFO osv. Vad beträffar utländska band anser jag att Ruch är de största, där har du en egen stil.
Av 220 VOLTs medlemmar går två arbetslösa, och då kommer standardfrågan:
Är det inte för j-kligt att det inte finns några jobb däruppe?
— Det finns inga jobb någonstans (SL då?). Den enda orsaken att flytta till Stockholm skulle vara om vi en dag kommer att kunna leva på musiken.
Har du någon favoritlåt på plattan?
— Ja, Lonely Nights, den är den mest kommersiellt gångbara och dessutom den bästa. Vad vi skulle behöva är en riktig hitlåt, sen kan man börja spela vad man vill. Har man en gång gjort något bra kan man sälja resten också på sin popularitet.
(Detta får mig att tänka på Rainbow… nu blir jag väl mördad, min anm.)
Vi kommer in på sångare och kommer överens om att Jocke i Europe i alla fall är den proffsigaste sångaren i landet. Men vart f–n har den suveräne Roger Hulegård tagit vägen? (Han lirar med Micke Andersson i Drop Out, de har åstadkommit nå’n singel, men det är långt ifrån hårdrock. reds. anm.)
Texterna i största allmänhet, vad tycker du om dem?
— Jag är inte nöjd med dem, de kommer att bli betydligt bättre på nästa. Men jag förstår inte hur exempelvis Trash överhuvudtaget kan uppbringa så’n skit till texter. Larviga och fyllda av kvinnoförakt. Det är felet med många band, de hakar på det vanliga s k hårdrockköret med knarkromantik och brudar. Lyssna på Black Sabbath i stället, de är underbara och har aldrig gått ut med en massa blod och skit.
Jaha, eftersom kassettbandet snart är slut, och ölen som jag skrivit upp på Hammer (Ulp! reds. anm.) snart är urdrucken, är vi väl snart klara. Är det något särskilt du vill säga nu när du har chansen?
— Ja, jag tycker att band som skriver om kvinnoförnedring, ockultism och droger ska tänka om och försöka hitta något annat att skriva om, och inte förstöra för de hårdrockgrupper som kanske har en seriös mening med sina texter.
Eftersom undertecknad inte blivit tillsagd att vara objektiv i sina artiklar, så instämmer hon med föregående talare. A’jö.
Lämna ett svar