Den andra svenska punkgenerationen. Ung, snabb och vild innan tonåren rusade förbi. CHARTA 77 blev nästan ensamma kvar, men stannade inte i växten; de överlevde death metal, hittade sitt eget sound och blev landets bästa, och kanske enda, pop-punkband. Med Hobbydiktatorn, bandets femte LP sedan starten för tio år sedan, återvände de till rötterna. Nu lirar de larmig och förbannad punkrock igen, kanske för en tredje generation…
Bandet består av Per Granberg, sång och bas; Johnny Smedberg, gitarr och Leif Ekring, trummor. Per intervjuades på Café Bivur i bandets hemstad Köping.

Det är åtta år mellan Charta 77:s första inspelning, LP:n Välfärdens avfall, och er senaste platta Hobbydiktatorn. Med tanke på bandets utveckling genom åren och närmandet mot ett mycket mer melodiskt sound, vad säger du om er första vinyl i dag?
— Jag gillar den fortfarande. Den är inte något som jag skäms för, utan jag står för den precis som jag står för allt vi har gjort. Jag erkänner att några av texterna på den känns lite pinsamma i dag och ljudkvaliteten är väl inte riktigt vad man kan önska… men då tyckte vi förstås att en fyra kanalers inspelning var fullt tillräcklig. Man måste ju börja någonstans!
— Det festliga med Välfärdens avfall var att den egentligen aldrig var tänkt att bli en hel LP. Vi spelade in låtar till en EP men blev så jävla nöjda med de fem första att vi spelade in åtta till… Så här i efterhand tycker jag snarare att Sista dansen är den av våra tidiga plattor som kunde ha blivit bättre. Vi var bättre som musiker än vad den ger sken av. Men också den inspelningen gick av bara farten…

Vid den tidpunkten, i mitten av 80-talet, framstod ni mest som ett band i mängden av den svenska punkens nya ”brat pack”. Men snart lämnade ni råpunken bakom er och lirade er väg in i en egen nisch. Var det ett medvetet steg eller bara ett resultat av att ni lärde er spela bättre?
— Det var nog båda orsakerna. Vi hade spelat in en demo innan Välfärdens avfall och då hade vi ett mycket rockigare sound. Sedan började vi lyssna på band som Asta Kask, Sötlimpa och The Bristles och gillade vad de gjorde. Resultatet av det var att vi blev snabbare. Tvåtakt var ju häftigt, så det blev tvåtakt rakt igenom hela första plattan. Och för att undvika att låta alltför poppigt, upptäckte vi att vi kunde skrika ut texterna i stället för att sjunga dem. Vi var väl inte särskilt smarta när vi skrev låtar på den tiden. Tre ackord; pang! Sedan refräng, vers, refräng, vers…

Som ett slags research innan intervjun lyssnade jag igenom era plattor. På var och en av dem finns det alltid ett par låtar som skiljer sig markant från de andra. Det fick mig att undra om ni genom åren har varit osäkra på vilken stil ni egentligen trivdes bäst med?
— Så har det aldrig varit. Det är bara så att vi älskar att experimentera. Vi har gjort annorlunda låtar ända sedan vi startade. ”Community of Communication”, vilken är en sådan låt som verkligen sticker ut, är faktiskt vår äldsta låt! Men när vi gjorde den var den alldeles för komplicerad för oss, vi grejade aldrig att spela den…

På er senaste platta är det singelspåret ”Vykort från Rio”, rockballaden om barnprostitutionen i Brasilien, som sticker ut. I övrigt lirar ni larmig och direkt punkrock igen?
— Ja, vi ville göra en riktigt grundläggande punkplatta den här gången, med mer tempo och mindre pop än på våra två tidigare plattor. På sätt och vis är nog Hobbydiktatorn den plattan som ligger närmast Välfärdens avfall av alla vi har gjort. Där finns inte heller många pålägg på låtarna, så de ska kunna fungera lika bra live också.
— Sedan tycker jag att fler låtar än den du nämnde sticker ut. ”Räls av stål” och covern på Ultravox ”The Man Who Dies Every Day” till exempel. Och det är viktigt att de finns där. Vi skulle aldrig kunna göra en platta som lät likadan från början till slut.

Du snuddade själv lite vid skillnaden mellan studioresultat och möjligheterna live. Soundet på Hobbydiktatorn är tätt och kraftfullt, men klarar ni av att bibehålla det live? Skulle det inte vara en stor fördel om ni hade en gitarrist till?
— Jag tycker inte att det är en nackdel att vara en trio live. Det är lättare att hitta ett tätt sound och ”slå igenom” samtidigt.
— Visst har vi funderat på en fjärde medlem men jag tror att han eller hon skulle få det besvärligt. Jag menar; vi har ju varit tillsammans så långe nu, jag och Johnny sedan starten och Leif sedan 1986. En fjärde person skulle få det svårt att bli en del av bandet. Vi skulle förmodligen se på honom eller henne som en extra musiker och ingenting mer. Jag vet inte om någon skulle vara beredd att stalla upp på ett sådant arrangemang.
— Sedan strävar vi inte efter att låta live som vi gör på platta. Vi har alltid varit ett liveband i första hand, och det bevisar också den kritik vi fått. Jag vill helst att det är på scenen vi blir bedömda och att folk tänker på oss som ett liveband.

Ni trivs med att spela ute?
— Ja, absolut. Det är en enorm känsla att bli ett med publiken. Lyckas vi med det spelar det ingen roll om den består av fem eller femhundra personer.
— Det finns ingen bättre fylla än den vi känner när vi går av scenen efter ett riktigt bra gig. När vi sätter oss ner i logen, lutar oss tillbaka och folk kommer in och surrar om spelningen… Det är som ett rus, och vi behöver inte supa oss fulla eller ta några kemiska preparat för att känna det. Det är en underbar känsla.

Ni har spelat en hel del runt om i landet de här sista åren, men ni har också lyckats klämma in ett par gigs utomlands?
— För tre år sedan åkte vi ut med engelska Citizen Fish och spelade sexton gigs på arton dagar i Tyskland, Tjeckoslovakien och dåvarande Jugoslavien. Det var en ovärderlig erfarenhet. Jag tror att vi lärde oss mer om oss själva och i fråga om att hitta ett riktigt tajt sound på den resan än vi hade gjort på tre år i replokalen. Citizen Fish delade också med sig mycket av sin erfarenhet. Vi turades om att headlina vilket gav oss mycket självförtroende.
— Förra året gjorde vi fyra spelningar i Tyskland. Vi ska förmodligen tillbaka dit i år och då spela några kvällar i Schweiz och Österrike också.

Ni åkte utomlands med en mängd låtar i bagaget skrivna på engelska. Men med singeln Vykort från Rio 1991 återgick ni till det svenska språket igen. Betyder det att ni har gett upp försöket att lansera er utomlands?
— Nej, inte alls. Men det finns ingen mening med att försöka sälja skivor så länge vi inte har en distributör med den kapacitet vi efterlyser. Vi har sålt en del, främst av Institution, Justice & Poverty, i Tyskland men det handlar inte om några tillfredsställande mängder.
— Vi räknar med att också göra en engelsk version av nästa platta. Kanske kommer också ett slags ”Best of”-samling med de bästa låtarna från de tre sista albumen, men det är inte bestämt. Mixen till de låtar som är gjorda på svenska finns redan. Allt vi behöver göra är att lägga till den engelska sången.

Du har alltid skrivit bandets texter själv. Men de engelska hade du problem med tidigare och behövde hjälp med?
— Jag var fruktansvärt dålig, särskilt på grammatiken. Jag hade problem med dåtid och nutid och sådant. En engelsk jobbarkompis här i Köping hjälpte mig till en början. Och han fick mycket jobb… På White Face fick han i stort skriva om varenda textrad! Men det går bättre nu, jag har plockat upp en del.

Era senaste två plattor släpptes med Rainbow records etikett på. Varför, när ni uppenbarligen har möjligheten att ge ut Charta 77:s plattor på ditt och Stephan Johanssons Birdnest?
— När det var aktuellt fanns det ingen möjlighet för oss att göra så. Med Birdnest hade vi inte resurserna att ägna oss åt mer än ett projekt i taget. Och när vi hade spelat in The Beauty is in the Beholders Eyes skulle vi precis ge ut en platta med Strebers på egen etikett. Så jag tjatade till mig ett kontrakt med Rainbow. Det var egentligen mer av ett kompiskontrakt. Det visade sig fungera riktigt bra också. Killen som sköter bolaget gav oss fullständig kontroll över allting och stödde oss hundraprocentigt. Problemet var att hans bolag hade krymt. Han lade inte ner lika mycket jobb på det som han hade gjort tidigare och antalet artister knutna till bolaget hade minskat. Vi växte helt enkelt ur den kostymen. Samtidigt expanderade Birdnest och började gå allt bättre. Det kändes bara naturligt att gå tillbaka.

Så när ni släpper nästa platta blir det på Birdnest?
— Jag vet inte än, men jag tror det. Om vi ger ut den på ett annat bolag så måste det ha vår kapacitet. Minst. Annars är det inte intressant.
— På Birdnest kommer vi också att ge ut en delad singel mellan Charta och Cat Rapes Dog. Från början var den tänkt att komma ut förra julen men tiden räckte inte till. Eftersom den hela tiden var tänkt som en julsingel får vi sikta på nästa jul i stället. Det blir i alla fall en jävligt udda pryl. De kommer att göra en synthversion av vår låt ”Christian Rights” och vi tolkar deras ”Motorhead”. Och så blir det en gemensam låt som det nog blir en salig röra av. Mycket samplade saker, en riktig crossover-platta som kommer att reta folk. Det finns ju en fördom i det här landet som säger att det bara är högermänniskor som håller på med synthar. Det stämmer definitivt inte när det gäller Cat Rapes Dog. De är gamla punkare som aldrig grejade att lira med gitarr, trummor och bas och skaffade synthar i stället. Vi fungerar jättebra tillsammans.
— Vi jobbar också med att få fram en massa material till en ny platta. Den kommer också att bli lite annorlunda. Musikaliskt kommer vi att hålla oss till konceptet från förra plattan. Den enda skillnaden blir väl att vi kommer att plocka in mer folk i studion för att köra och så. Men textmässigt kommer det att bli en förändring eftersom vi ska försöka hålla oss till ett enda tema den här gången. Men jag har upptäckt att det är svårt att skriva flera låtar kring samma ämne utan att bli tjatig, så vi får se hur det slutar.
— Jag håller i alla fall på att skriva texter om vår hemstad Köping; hur den påverkar oss, hur vi upplever småstadsandan och sådana saker. En platta med låtar om våra vardagliga bekymmer och glädjeämnen. Arbetstiteln på den är Grisfesten.

Grisfesten? Det måste du utveckla!
— I maj varje år är det stor folkfest här i Köping. Då samlas folk och käkar grillad gris på stan och har det trevligt. Förra gången fick en restaurang tillstånd att flytta ut sin verksamhet till ett tält, där det serverades starköl till maten. Och det blev naturligtvis ett jävla liv på stans alla moralister som vände sig emot att det serverades starköl. Samtidigt vet ju alla att folk sitter hemma och super. Jag kan inte förstå varför det skulle vara bättre på något sätt.
— Vår idé till årets fest är att slå upp ett litet tält och servera knäckebröd och vatten under parollen ”man har inte roligare än man gör sig”!
— Historien om Grisfesten är nog ett ganska typiskt småstadsfenomen, tror jag. Ändå tycker jag att det finns fler för- än nackdelar med att leva i ett sådant här litet samhälle. OK, så jag kan inte gå på opera eller åka tunnelbana, men jag kan gå på krogen utan att bli nedslagen trots att jag i vissa lägen betraktas som kontroversiell.
— Det mest positiva är att vi inte kan lita på att någon annan ska göra saker åt oss. Om vi vill ha en spelning att gå till på helgen måste vi fixa den själva. Om vi bara skulle sätta oss ner och vänta skulle ingenting någonsin hända. Det är upp till oss.

Det du pratar om är något av att hålla punkens anda vid liv, men hur upplever ni egentligen stämpeln punk i dag? Ni har ju hållit på så länge nu; blir den inte rent av en begränsning för er?
— Stämpeln är kanske en begränsning för andra, men inte för oss. Vi är stolta över att kallas ett punkband. Men jag tror att det beror på att, åtminstone för mig, har punk aldrig varit en musikstil. Den är en attityd till vad du gör. En attityd som säger att du inte behöver sitta still och vänta på att andra ska göra saker åt dig. En attityd som säger att om det är någonting du tycker är fel, så våga öppna käften och säg ifrån.
— Och jag tycker inte att det är en nackdel att bli kallad för punkband i Sverige i dag. Det tycks som om rockmusiken verkligen börjar leva upp här igen. Jag tror att det kan vara ett tecken på en ny våg.
— Själva tidsandan spelar förmodligen en roll i det hela. Politiskt ser saker och ting ut som när punken kom till Sverige på 70-talet. Vi har en borgerlig regering vid makten, en lågkonjunktur med hög arbetslöshet och en ekonomisk politik som gagnar de redan rika. EG-debatten påminner mycket om kärnkraftsdebatten på 70-talet. Lägg till detta den allt snabbare växande fascismen och rasismen. Saker som dessa föder en stor osäkerhet och rädsla i samhället och punken har alltid skildrat detta.
— Dessutom så tror jag att ungdomarna börjar tröttna på all musik som pumpar ut budskapet om hur bra och underbart allting är. Allt de behöver göra är att se sig omkring. Då ser de att så är det inte alls.

CHARTA 77

Per Granberg – sång, bas
Johnny Smedberg – gitarr
Leif Ekring – trummor

Diskografi:
Välfärdens avfall LP (1984)
Sista dansen LP (1985)
Out It’s Still Dark 7″ (1987)
White Face MP (1988)
Explode 7″ (1989)
Institution, Justice & Poverty LP (1989)
It Vibrates 7″ (1990)
Another Brick In The Wall EP 12″ (1990)
The Beauty is in the Beholders Eyes LP/CD (1991)
Vykort från Rio 7″ (1991)
Information 7″ (1992)
Hobbydiktatorn LP/CD (1992)
samt
Clara 77/Peace In Paris split LP (1987)
Kröp, gick och skrek 83-85 saml dubbel-1P (1991)

Kontakt och bokning:
CHARTA 77
c/o Birdnest records,
Scheelegatan 19,
731 33 Köping
Tel: 0221-126 66