Latin Kings är som alla andra. Men de litar inte på någon. Efter misshandelsskandaler och skivbolagsbyte är Sveriges tjurskalligaste och ”enda” hiphop-band tillbaka.

KUNGARNA FRÅN NORRA Botkyrka är tillbaka med en uppföljare till den snart tre år gamla skivan Välkommen Till Förorten. The Latin Kings kom med sin högenergiska naivism som en fet smocka mitt i plytet i Orup- och Mauro-land. Förortsslynglarna fick sina egna språkrör och radhussverige rappade glatt med i låtar som Kompisar Från Förr, Mecka, Kriminell Idit och Vem E Maffia.
Dogge och bröderna Salla och Chepe var då gymnasister som sjöng om tonårsligister på glid, men där fanns även den ungkåta låten Gussen och söta Fint Väder.
När de nu återvänder är det inte med samma sprudlande gåpåaranda. De har blivit mellan 21 och 23 år och verkligheten runt omkring dem är en annan, vilket redan de två första singlarna Borta I Tankar och Botkyrka Stajli vittnar om. Men humorn finns kvar i Så Skönt och Dax För Bax.
Vi bestämde oss för att pejla in typerna som ”skakar nationen med den rätta tonen från betonggenerationen” (som de själva sjunger i Passa Micken) och avbröt Latin Kings i slutskedet av inspelningarna. Vi tog dem med en fredagseftermiddag på Skansen bland barn, pensionärer och djur.
Men det var inte helt lätt att få dem på plats. Till en början vägrade de att träffas på Skansen. Normalt låter de sig inte fotograferas någon annanstans än bland betongen i Alby. Men efter att skivbolag givit dem tio minuter att komma med ett bättre förslag, så sa de ”Okej, men på ett villkor: att vi får ta med oss vår kompis Nang (som gästrappar på Borta I Tankar)”.
En timme innan avtalad tid ringer de från skivbolaget. Dogge har precis bett om att få skjuta upp intervjun en timme, eftersom han har beställt tid hos frissan när vi ska träffas.
När de senare kliver ur taxin vid huvudentrén har de mycket riktigt en kompis i släptåg. Men inte Nang, utan Assan, som även han är gästartist på plattan. Med sig har de även en representant från skivbolaget. Men hon finns inte där för att vakta deras tungor, utan för att de själva valt det. De tycker det känns tryggare så.
Till en början är Dogge, Salla och Chepe reserverade. Men när fotografen hoppar in bland griskultingarna för att få rätt bildvinkel, och blir jagad av en gigantisk sugga, så tjuter de av skratt. Dogge hittar en skottkärra som han börjar springa runt med.
Han vet vad en journalist vill ha: Vid Solidens scen demonstrerar han sina kunskaper och tjuvkopplar en av personalens bilar och kör ett par ärevarv. Men när en byggnadsarbetare kommer fram och spänner ögonen i honom, flinar han och kliver ur bilen.
Tidigare har vi passerat Akvariet och Dogge frågar bedjande vid upprepade tillfällen om vi inte kan gå dit innan intervjun.
— Det är ju lika bra att passa på när man ändå är här, menar han.
Inne i Madagaskaranläggningen springer halvaporna, lemurerna, omkring lösa. Trots skyltar om stora risker för att bli biten om man rör djuren kan inte Dogge låta bli att gå fram och peta på allt som kommer i hans väg.
Inne bland ormarna knackar de på glasrutorna trots att det är förbjudet.
Vid utgången sitter en tjej med en boaorm i en korg och Dogge lägger den villigt runt axeln.
När man ser dem svansa runt som sjätteklassare bland reptilerna i Akvariet, kan det, som tjejen från skivbolaget uttrycker det, vara svårt att föreställa sig dem sitta djupt koncentrerade över ett mixerbord. Men när vi en stund senare sitter på restaurang Hasselbacken, strax intill Skansen, och diskuterar vad som har hänt sedan Välkommen Till Förorten, visar de omedelbart upp en annan sida.
Dogge är den nonchalante ledaren, men samtidigt charmig och svarar nästan barnsligt uppriktigt. Chepe är den reserverade som låter de andra tala, medan Salla är den som har lätt för att tala.
Även om de är trevliga och tillmötesgående så är de hela tiden på sin vakt. Det som skrivits om dem den senaste tiden har mest varit negativt, som när Rodde slutade för att satsa helhjärtat på Infinite Mass, eller Dogges omskrivna slagsmål med vakter och inte minst snacket kring skivbolagsbytet från Warner Music till Mega Records (numera stallkamrater med bland andra Ace Of Base). Så fort något av dessa ämnen kommer på tal höjer de garden och förklarar sig.
— Det har skrivits skit om att vi har problem med pengar och skivbolag, säger Chepe. Men det beror på att vi inte vill snacka med journalisterna, så de skriver en massa skit istället.
Var ni på väg att splittras när Rodde slutade?
S: Nej, tvärt om, det är lättare nu.
D: Det gjorde oss bara starkare. Vi tre skulle aldrig splittras. Den fjärde medlemmen var inte ens med, liksom. Han kom med och rappade lite då och då.
C: Eftersom han samtidigt jobbade ganska mycket med Infinite Mass var han mest som en gästartist.
Ändå har han beskrivits som väldigt viktig.
C: Det är bara för att det gått bra för Infinicte Mass. Men vi är inte ovänner, utan kompisar med allihopa.
S: Grejen är den att från början var det bara Dogge och jag. Sedan kom Chepe. När vi gjorde plattan hade vi lösa medlemmar; Boastin var en, Rodde en annan. Han gjorde musiken till två låtar. Sedan hade vi massa andra gästartister.
D: Grabbarna där hemma tar aldrig slut. Det är ett sätt att variera. Det vore trist om bara jag rappade på femton låtar.
S: Vi tog med Rodde som hel medlem för att vi skulle göra den spanska plattan. Sedan hoppade han av för att satsa på Infinite Mass. Nu har vi nya snubbar som rappar; Assan, Nang, bland andra. Hela grejen är som om Assan skulle bilda en egen grupp, som det går bra för och han slutar med oss. Då skulle de skriva att den fjärde medlemmen i Latin Kings slutar.
När det gäller skivbolagsbytet beror det enligt dem själva på att Warner var tröga som inte fattade att de behövde en egen studio där de kunde jobba ostört.
— Det är bättre att ligga på Warner om man är en riktigt stor artist. På Mega försvinner vi inte i mängden, säger Dogge.
Latin Kings jämförs ofta med gamla punkband som Ebba Grön på grund av sin kompromisslösa förortsskildring. I hela deras attityd finns spår av punkideal; man ska kunna stå för det man gör och ingen jävel ska komma och tala om för en vad man ska göra.
Ingen ska komma och ”stajla och fixa” Latin Kings.
De har brutit upp med producenten Gordon Cyrus och valt att sköta hela produktionen själva. Plattan är inspelad i deras egen studio i Alby.
— Det är vi som får gå på intervjuerna, då måste man kunna förklara sig, säger Dogge.
— Det är viktigt att ha kontroll över det man gör, säger Chepe. Vi hade en manager förut, men det var så krångligt. Det är bättre att vara sin egen. Går vi själva till skivbolaget så blir grejor gjorda.
Är ni mer kontrollerade när ni gör musik nu?
S: Det var mer kaotiskt när vi spelade in förra plattan.
D: Vi hade ingenting då, så vi fick gå in och visa att vi var bäst. Att vi ville ha fetaste grejorna.
Man brukar tala om att man känner stor press på sig inför andra plattan. Hur känns det för er?
D: I början kanske vi kände lite press på oss musikaliskt. Man vill ju att det ska gå bra. Men vi gör det vi tycker om. Nu är det mer stressat på grund av en deadline. Fast vi tänker inte på att få bra recensioner. Är vi nöjda så vet vi att de som tycker om oss också kommer att gilla det.
Har ni blivit mer tungsinta, allvarliga?
S: Vi har förändrats. När vi var yngre tänkte vi inte så mycket på alla problem runt omkring oss. Men det har blivit hårdare där ute. När man gick i plugget hade alla polare någonting att göra. De hade det bra och bodde hemma med sina föräldrar. Nu har de flesta blivit arbetslösa och många håller på med droger. För många egentligen. Jag tänker ibland att jag hade varit där själv om jag inte hade musiken.
Vad tycker era gamla kompisar om er framgång?
S: De tror att vi är rika.
D: Men de som känner oss vet att vi är vanliga. Vi är som alla andra idioter.
Hur har ni det själva med droger?
D: Inga kommentarer.
c: Vi är inte för eller emot. Du måste tänka själv.
Dogge, varför garvar du?
D: Vi kan ta det sedan när den är avstängd (pekar på intervjubandspelaren).
S: Alkohol är det enda man behöver, och inte ens för mycket av det. Där är så långt vi sträcker oss. Jag gillar inte när band gör reklam för droger. De lever inte i verkligheten, eftersom de har pengar. När de gör en ny platta spelar det ingen roll hur dålig den är. De får uppmärksamhet för att de säger att droger är bra. Men vanligt folk måste gå ut och stjäla och råna folk, för att få ihop pengar till droger.

EFTER GENOMBROTTET HAR Dogge jobbat en tid i projektet Ungdom Mot Rasism och hade ett ”skitfräckt” kontor på Civildepartementet. De gjorde T-shirts, åkte runt och talade i skolor och arrangerade galor där Latin Kings spelade gratis.
Dogge berättar att han i början försökte jobba nio till fem. Men det sprack. Han kom och gick lite hur som helst.
— Man vill ju göra någonting. Jag har bara rappat i mitt liv, jag har aldrig jobbat och tänkte prova på för att se hur det var.
Vad har ni andra gjort sedan förra turnén?
S: Typ gått ut och supit. Men nu är det slut med det, bara på helgerna.
Dogge, Chepe och Salla bor kvar hemma hos sina föräldrar. Anledningen är inte enbart bristen på pengar. De trivs med det och har inga planer på att lämna Botkyrka.
På frågan om de har några flickvänner svarar Salla och Chepe nej, medan Dogge kommer med sitt vanliga ”Inga kommentarer” och ”säger jag för mycket finns det risk för att det blir knas.”
Groupies?
D: Vi är snälla, haha.
S: Det var länge sedan.
Börjar det bli dags att åka på turné?
S: Ja.
Dogge, du var inblandad i ett bråk med en vakt på krogen East i våras. Vad var det som hände?
D: Inga kommentarer. Bara skit. Vanligt vakttjafs som alla invandrare får stå ut med.
Men vad hände?
D: De ville inte släppa in min brorsa. Det blev knas. Vi var på väg därifrån, sedan kom Farbror Blå. Det blev som det blev. Det var ingen stor grej, bara en skitsak.
Slagsmålet med vakten under Hultsfredsfestivalen 1995, då. Vad hände?
D: Det var också en skitsak. Vi och Infinite Mass turnerade. Först spelade vi, sedan de, men sista låten körde vi tillsammans. Vi stod bakom scenen och skulle in. Då sa vakterna att vi inte fick gå in. Jag blev förbannad och sa ”Vad är det med dig, är du dum i skallen? Det står tio tusen pers där och väntar på att vi ska gå in”. Jag blev lack och gav honom en örfil. Men han förstod ändå inte. Så vi gick därifrån. Jag vet inte om man ska kalla det för misshandel, eller inte. Men den människan ville bara ha uppmärksamhet. Till och med hans kollegor gick ju. Men han fattade inte. Han skulle spela Tarzan. De satt och ljög i rätten. Om man är en sådan där anabolanisse och inte kan ta en örfil, och måste gå till rättegång, vad är man då för jävla pack? När man sätter dem på plats är de som kycklingar allihopa. Vad ska man göra? Men pressen älskar ju sådant där. Det är nästan läskigt hur de kan skriva om folk. Men jag bara skrattade.
Hur som helst dömdes Dogge till dagsböter 40 dagsböter à 30 kronor och att betala 500 kronor i skadestånd för ringa misshandel. Tilläggas bör att vakten ifråga, som knappast är något överdimensionerat muskelpaket, har en annan uppfattning om händelseförloppet.
Har folk missuppfattat er som personer?
S: Ja, verkligen.
På vilket sätt?
C: Folk tror att vi är kaxiga och respektlösa.
Hur är ni då?
C: Kaxiga, respektlösa, ha ha ha ha.
D: Kaxiga men på rätt sätt.
C: Det är det som krävs. Är folk kaxiga så är vi det. Vi är som folk bemöter oss.
Det framstår ofta i intervjuer som om ni aldrig får prata om det ni vill. Vad vill ni snacka om?
D: Vet inte.
S: Alltid när vi blir intervjuade så har de redan tänkt ut vad vi ska svara, så att de kan vinkla till att det blir fel. De försöker få ut av oss att vi är dumma, kriminella invandrare som inte har någon koll. Men när han (Dogge) ger en örfil, så tar de det om ett bevis på att vi är kriminella. Vad folk inte kommer ihåg är att det var en örfil. De tänker, ”åh det var något kriminellt”. Sedan när andra artister slår sönder hotellrum, då är det kultigt och häftigt. Skulle vi göra det skulle det bli värsta livet.
Springer ni på gratisfester?
C: Nej, men i början var det spännande.
D: Man ville spana, liksom. Men det är inget för oss. Vi ser inte de som är där som våra grabbar.
För ett par år sedan pratade ni i intervjuer mycket om respekt?
D: Det var journalisterna som frågade om det.
S: Vi förklarade massor av gånger att vi snackar om respekt, inte rädsla. Många blandar ihop respekt och rädsla. När någon idiot går och slår ner någon så brukar folk säga att alla respekterar honom. Men det är rädsla. Respekt för oss är att man gör något bra och att folk tycker om en. Vi snackar om respekt, inte rädsla.
Hur kommer det sig att ni som invandrarkillar lyckas skriva så träffsäkra texter på svenska, på ett sätt som många andra inte klarar av?
S: Det är för att när de skriver låtar så tänker de i pengar, på att skriva en hit. Vi tänker inte att den ska spelas i radio eller hamna på danslistan. Vi skiter i allt det där. Vi vill att låtarna ska få respekt av folk som har bra smak. Inte att de ska köpa vår platta och sedan lyssna på techno eller annat skit som ligger på listorna eller spelas på MTV hela tiden.
Texterna på Välkommen Till Förorten blev till och med hyllade på kultursidorna. Hur kändes det?
S: Det är sjukt. Ibland fattar de ingenting alls.
C: Men det vi gör är så udda att det blev trendigt.
Kommer ni fortsätta spela låtar från den?
D: Det blir vi nästan tvungna till eftersom det är så många som tycker om dem.
Är det någon låt som ni inte kan stå för idag?
— Fint väder, ropar de unisont.
D: Vi har bara kört den live en gång. Vi var tvungna för publiken bara stod och skrek och skulle ha den. Vi kunde inte smita.
Hur har ni tagits emot när ni spelat ute i landet?
D: Med kärlek, hahahaha. När vi har spelat på landet har det varit bra, folk har gillat oss. Kanske har det hänt lite skitgrejor som att någon har kastat en burk.
C: De tycker att vi är skitballa.
S: Det är mest journalister som tycker att vi ska vara stöddiga och skitjobbiga.
Varför tror ni att era låtar går så bra hem hos Svensson ute i stugorna?
S: Jag tror att de tycker det är exotiskt, spännande och främmande. De har aldrig varit med om det vi sjunger om.
C: Det är ju mest vita som köper skivorna.
S: De har väl en massa egna bilder om hur våra liv ser ut. Även om de själva bor i en förort så tror de kanske att de bor fler kriminella Botkyrka.
Man hade kunnat förvänta sig att den nya skivan inte skulle handla så mycket om förorten.
D: Om 10 procent av låtarna på förra skivan handlade om förorten, så gör 99 procent det nu.
Varför?
D: Det finns saker om allt, utom om förorten. Det enda som finns är några B-filmer som inte stämmer överens med verkligheten för fem öre. Men en film om invandrare i förorten som är mycket bra är den franska Medan Vi Faller. Vi känner igen mycket i den. Den är nästan som Välkommen Till Förorten.
Ni säger ofta att ni inte vill representera förorten. Men ändå gör ni ofrånkomligen det?
D: Vi representerar oss själva, vad vi ser med egna ögon. Inget annat. Vi rappar om förorten för att det är där vi bor. Hade vi bott någon annanstans hade vi kanske rappat om det.
Är ni intresserade av politik?
S: Det är så mycket skitsnack.
D: Alla politiker bara ljuger och snackar skit.
Röstade ni i senaste riksdagsvalet?
D: Det spelar ingen roll, vi vet ändå ingenting, vi har ingen koll. Politik är annorlunda för oss än vad det är för svenskar. Våra föräldrar har flytt från länder för att det har varit politiskt knas. Vi har växt upp med det, därför är vi inte intresserade. Vi pratar mer om religion.
Ni bär kors runt halsen. Är ni troende?
C: Ja, men inte praktiserande.
S: Dogge är vår gudson. Han döpte sig för några månader sedan. Vi har ansvaret för honom.
D: Ja, Salla och Chepe är mina gudfäder.
Ni är relativt moraliska i era texter?
C: Inte medvetet. Men det kanske vi har fått från våra föräldrar.
S: Vi försöker inte få folk att göra som vi säger, utan att tänka själva. Folk tittar på TV och tror att de får alla svar, men så är det inte.
Hur kommer texterna till?
D: Det beror på. Ibland går jag bara ner och spottar ur rappen. Som på Botkyrka Stajli, den satte jag första versen direkt från skallen. Man får ett jävla adrenalin om det fungerar direkt. Gör det inte det är det helt keff. Då är det bara att gå hem och mecka en ”B” och lugna ner sig.
Hur gick det till när ni skrev Borta I Tankar?
D: Jag sa att jag ville göra en låt som var lugn, skön. Chepe hade en sampling. Sedan klippte Salla ihop det och jag rappade på.
Den karakteristiska basgången i Borta I Tankar är hämtad från en gammal soullåt med Crusaders, som de var tvungna att spela om eftersom den var för dyr.
När en sampling ska användas kontaktar skivbolaget upphovsrättshavaren och de gör upp om ett pris, som är beroende av hur mycket skivan kommer att sälja. En normal summa, för en sampling som släpps i Sverige, är 8 000 dollar.
Att snacka musikaliska influenser med Latin Kings visar sig inte vara det lättaste. Till en början lyckas ingen kläcka ur sig ett enda namn eller platta som betytt, eller betyder mycket för dem. Chepe gillar tunga beats, upplyser Dogge och Salla gillar lite mer smörigt, påstår Chepe.
— När man gör musik så gillar jag inte när man har hårda beats till en snäll text. Är texten glad ska musiken vara glad, säger Salla.
Till slut utser Salla DJ Premier till den bästa producenten. Chepe väljer Da Beat Miners och Dr Dre som betydande hiphopare.
Dogge är stort Bob Marley-fan.
— Han är bra rakt igenom. Det är därför han är så fortfarande. Legend, liksom. Jag har lyssnat på honom konstant sedan jag gick i sexan, säger han, och nämner sedan Jimmy Cliffs platta The Harder They Come, som en milstolpe.
Rockmusiken lyser med sin frånvaro i deras skivsamlingar.
— De enda rockplattor som vi har är gamla Stones, typ. Bara för att de har så skitigt sound så kan man sampla en gitarr eller en trumma, säger Salla.
Vad tycker ni om svensk hiphop?
D: Det finns väl ingen riktig svensk hiphop, förutom oss. De svenska band som sjunger på engelska är ju inte från Sverige. Det är inte Made In Sweden. Vi sjöng på engelska för länge sedan, men gick över till svenska. Då förstår folk mycket snabbare. Då kunde alla som inte gick på engelskalektionerna förstå.
Finns det några svenska band som ni gillar?
D: Peps Persson. Han är tung. I alla fall hans gamla grejor.
S: Nationalteatern och KSMB. Speciellt låten Prat, där Micke (sångaren Micke Alonzo) rappar.
Vad tycker andra hiphopare om er?
D: Vet inte, vi umgås inte med andra hiphopare.
S: I början så trodde de att vi skulle vara stöddiga. Man märker att de inte respekterar en lika mycket som om man hade spelat amerikansk hiphop. Det är så i Sverige. I Frankrike till exempel, rappar ingen på engelska. Där är det bara töntigt att försöka härma USA.
Ett år efter att Välkommen Till Förorten släppts kom den i en spansk version, som skulle lanserats i Sydamerika. De åkte över dit och gjorde lite promotion, men inget hände. Latin Kings skyller allt på svenska Warner Music, och menar att varenda Warner chef i Sydamerika var positiv.
Apropå spanska plattan. Dogge, kan du tala spanska?
D: Nej, jag förstår, men jag pratar inte.
Ni andra som snackar spanska, hur låter det när han sjunger på spanska?
S: Han har lite svensk brytning. Men man kan tolka det på olika sätt: I hela Sydamerika är det olika spanska. Chilenarna säger att han låter som om han kom från Puerto Rico eller Kuba.
Har ni några liknande planer för nya plattan?
S: Ja, vi vill ta några från den, plus tre-fyra nya, och spela in dem på spanska.
Hur länge finns The Latin Kings?
D: Det här är bara början. Även om vi inte gör skivor så kommer vi att gå till studion och lägga ner några feta låtar när vi är fyrtio bast.
Fru, barn, villa och nio till fem jobb?
D: Det är inte vår stil, hahaha. Vår gemensamma dröm är att göra musik och kunna leva på det. Och ta körkort. Så om nån vill sälja körkortet, så…
En eftermiddag har passerat. Dogge har sedan en stund tillbaka börjat klä på sig ytterkläderna och sitter och skruvar sig i stolen. Men när intervjun avslutas frågar han lite försiktigt om vi är nöjda.
De tackar, tar i hand och sätter sig i en taxi tillbaka till Botkyrka.