Kristoffer Gunrup i albumdebuterande Mismates slår sig för bröstet.

NÄR STEREO SKA TELEFONINTERVJUA gitarristen Kristoffer — som, kan man tro, bara väver mjuka slingor i Mismates väna popmusik — visar sig vara ordentligt talför och propsar på lunch.
— Jag har inte fått socialbidraget, så jag tänkte att du kunde bjuda mig.
Så lyder anledningen. Efter en hamburgare känner han sig mogen att börja prata.
På låten Oil And Water är det väldigt snygga stråkar, är de samplade?
— Nej, det är Operans stråkkvartett. Men det är inte vi som arrangerat dem, utan en kompis till producenten. Vi var lite rädda, den killen har tydligen Frank Zappa som förebild och alla vet ju hur han lät…
Är ni ett ”snällt och glatt” band?
— Nej! Vi hatar att bli kallade för snälla. EP:n är snäll, men den nya plattan har en del dystra spår. En av låtarna är ett tio minuter långt kakafoniskt oväsen.
Vilka svenska artister lyssnar du på?
— Olle Ljungström, Bob Hund och Di Leva när han sjunger på svenska. Däremot hatar jag Pineforest Crunch, de låter som ena jävla Adolf Fredrik-fjollor! Sångerskan låter bara välartikulerad och har ingen känsla alls.
Vilka utländska artister lyssnar ni på?
— Nick Drake, Smiths och tidiga Blondie.
Vad lyssnar du på just nu?
— Red House Painters senaste, Songs For Blue Guitars. Låter lite som Neil Young.
Senaste film du såg?
— Jag har inte råd att gå på bio. Senast jag såg en film var på video, någon Woody Allen-rulle.
Senast lästa bok?
— Sture Dahlström, Tango För Enbenta.
Vad har ni som inte de andra gitarrpop-banden har?
— Med risk för att låta patetisk; vi har ett eget sound. Jag tror inte vi kommer att bli ett intetsägande band som till exempel Busty.