På scen har de ingen motsvarighet.
Efter skriverier i kvällstidningarna om skandalomsusade konserter flockade sig de stora skivbolagen för att signera landets mest svängiga band.
Silverbullet ville annorlunda. På skiva har de ingenting alls att komma med. Inte än.
I höst kommer dock debuten. Vi passade på att diskutera med grabbarna runt några av rockmusikens viktigaste element — Cyndee Peters, dataspel och avföring.

Om man tar historien från början, hur startade Silverbullet? Hur träffades ni?
Andreas: Jag och Simon sjöng i samma barnkör i Aneby utanför Jönköping.
Simon: Sedan bytte vi dataspel med varandra. Vic 64-spel till en början, sedan skaffade jag Amiga.

…Och sen??
Simon: Sen var det klart!
Andreas: Jag spelade upp några låtar som jag gjort på 64:n för Simon, och du gillade dem…?
Simon: Ja, just det, det kommer jag faktiskt ihåg. Asbra låtar.
Andreas: Min omarbetning av ”Just can get enough” med Depeche Mode…

Ni var alltså datakillar båda två? Mycket spel?
Simon: Du Andreas var väl inne på lite andra grejer, men jag spelade mest. Andreas var med i en sån där hackergrupp… Han hade alla de nya bra spelen och jag ville inte köpa spel. ”Wizball”…

Fantastiskt bra spel.
Simon: Det bästa någonsin. Och ”Delta”… Jag har fortfarande musiken kvar på band. Du vet, musiken jag spelade in till dig [tittar på Jerker].
Jerker: Fanimej den bästa musiken. Är det inte Stavros Fasoulas som ligger bakom?
Andreas: ”Attack of the Mutant Llamas” var ett annat höjdarspel; ute i Nevadaöknen…
Simon: Jag läste om han som gjorde det. Han bodde hemma hos sin mamma med en massa får och hade en lamafarm…
Andreas: Jag programmerade en del, musik och så. Datapop kanske man ska kalla det.

Inte att förakta.
Simon: Nej, det är den bästa musiken någonsin. All dataspelmusik är otroligt underskattad.

Försökte ni planka de låtarna när ni började spela?
Andreas: Njaa… Vi började spela i G och A. Det var vad vi behärskade bäst. Vi gjorde Little Doll-aktiga låtar och Spacemen 3-covers.

”Mary-Ann”?
Andreas: Jaa, den går väl i A. Sedan har vi lärt oss mer och mer ackord.

Hade ni något namn då?
Andreas: Ja, vi hette Simon & the Wild Angels…

Varför byta ett sådant kanon-namn?
Andreas: Det undrar många.
Simon: Jag fattar inte varför vi bytte, faktiskt.

Hade ni spelat något innan ni började?
Andreas: Naee…
Simon: Vi hade ju sjungit i kören då… Frikyrko-Gospelkör! Vi sjöng tillsammans med Cyndee Peters en gång. Jävligt tråkigt, faktiskt. Vi gjorde någon sorts rockvideo tillsammans med henne… eller rock-video och rockvideo… ’Nåt som rör sig’, snarare.
Andreas: Det var en kille som var sjuk i Aneby, så kyrkan och fotbollen samarbetade då för första gången för att samla in pengar till den här killen. Då var Cyndee med.
Simon: Mäktig kvinna.
Jerker: Kan du inte ringa hem till henne och be att hon körar på skivan?
Simon: Jag hörde en dålig vits om Cyndee Peters. Hur vad det nu den gick… Det var en läkare som bad henne klä av sig och krypa omkring på alla fyra. Hon tröttnade efter ett tag och frågade till slut ’varför?’. Och läkaren svarar ’Jag ville se hur det ser ut med en läderfåtölj härinne’… Så jävla dålig!
Andreas: Hon har i alla fall en väldig röst.

Hade ni några spelningar?
Andreas: Ja, vi hade en på konstmuseet i Jönköping. Det var väl en tre år sedan nu. Tillsammans med Anitas Livs. Det var bara vi tre från början; jag, Jon och Simon. Jon är i Amsterdam nu. Han är där i ett halvår, så Jerker rycker in i stället.

Andreas: …man blir skitnödig tycker jag! Frustrationen bygger helt på att man är så jävla skitnödig på scen.
Simon: Det är frekvenserna som gör det.

Om Silverbullers speciella scenstil

Hur blev ni Silverbullet?
Andreas: Vi flyttade till Göteborg och träffade Jukka och Jugo.
Jukka: Jag flyttade hit från Finland där jag hade spelat gitarr. Så träffade jag Simon som gick i min klass, och då hade de ingen basist så jag sa ’jag kommer med’. I Finland spelade jag i punk- och indieband. Indiebandet hette Mr. Hedgehog. Ett annat band hette Begrepp. Och ett som hette Diverse Bråte som bara spelade Begrepp-covers…

Började ni att skriva låtar direkt med Silverbullet eller spelade ni covers?
Andreas: Vi hade väl en del idéer från början som man kunde genomföra.
Jukka: Vi spelade era gamla låtar i början. Så småningom började det komma nya låtar, men från början var det era gamla.

Är det låtar som ni fortfarande spelar?
Andreas: Vi spelar fortfarande den första låten vi någonsin gjort.
Simon: Första låten jag skrev. ’Jimmy’ heter den. De gamla grejerna håller fortfarande.

När började ni få uppmärksamhet?
Andreas: Efter andra spelningen med Silverbullet. På Magasinet för ungefär ett år sedan. Vi hade spelat före på någon festival, Racerfestivalen i Tranås, som en kompis var med och anordnade. Broder Daniel spelade där också, och Daniel Gilbert tipsade Ola på Magasinet om att han skulle boka oss.

Och det var alltså er första konsert, i Tranås?
Andreas: Jaa. Det funkade jättebra.
Simon: Yvonne var på scenen innan oss och spelade dyster, nedstämd musik, så kom vi…
Andreas: Vi har en stor publik i Tranås. Vi kom tillbaka dit och spelade i år.

Ni var med i Expressen direkt efter Magasinet-spelningen.
Andreas: De är lite svältfödda, kanske… Det kändes inte så konstigt. Mer som att det ska vara så.
Jukka: Det visar ju något om Expressen, verkligen.
Simon: De skriver om vartenda nytt band som har gjort något överhuvudtaget.

Tar ni tidningar på allvar egentligen? Ni verkar vilja skapa lite uppmärksamhet när ni är med; lite utflippat. Är det meningen?
Simon: För att komma till frågan: ’är ni utflippade?’ Jodå.
Andreas: Jag tycker vi har svarat ärligt på allting.
Simon: Vi gjorde nå’n kärleksgrej som var ironi från början till slut i GT. Men det gick inte alls bra, det blev ett riktigt magplask.
Jukka: Det var tre sidor: ”Silverbullet och kärleken”…
Simon: Total ironi. Men det var det ingen som fattade.
Andreas: Det var något ämne vi snackade om först…
Simon: Sex. Men så blev det kärlek.
Andreas: Det var roligt i teorin.
Simon: Men så blev det platt fall.

På scen är ni verkligen fantastiska. Vad händer med Silverbullet på scen?
Simon: …”We just go out there, play a couple of songs, and then the magic comes in”… Jag vet inte, ingen aning, faktiskt.
Jukka: Visst har det med Jugos trumspel att göra, han spelar väldigt…
Simon: …snubblingar sådär, han spelar väldigt tajt. Det är som en vägg av oljud hela tiden.

Och det gör då att…?
Andreas: …man blir skitnödig, tycker jag! Frustrationen bygger helt på att man är så jävla skitnödig på scen.
Simon: Det är de frekvenserna som gör det.

Vi har läst att du Simon är uppväxt på Papua nya Guinea.
Simon: Det stämmer. Från det jag var tre år till jag var åtta. Mina föräldrar är missionärer som jobbade där. Jag har min barndom därifrån. Jag ska nog åka tillbaka någon gång. Det har blivit våldsammare nu. Mammas och pappas vänner har blivit skjutna… Med maskingevär, inte pilbåge.

Var det skivbolag ute tidigt?
Andreas: Ja det var det, som visade intresse innan de hade hört oss.
Simon: Det kostar ju ingenting att vara intresserad, det är ju ganska lätt att kolla in nya band. Jag förstår inte riktigt… Om de letar efter något att tjäna pengar på är det bättre att leta upp en ny Robyn.
Andreas: Vi blev nog rätt överraskade; vi fick brev från Sony och MCA om att de ville höra mer av oss, de hade ju inte hört oss. Fast vi var liksom inte beredda på det, vi hörde aldrig av oss eller skickade några kassetter… Det är bara bra att det inte har lett till någonting, att vi hamnade på något av de där bolagen.

”We just go out there, play a couple of songs and then, the magic comes in.”

Simon om konserterna

Varför tror du det?
Andreas: Man har fått mer distans till allt ju mer tid som går. Vi förstår vad vi gör och vad vi kan göra.

Varför blev det till slut Fine Tone?
Andreas: Det är trevliga och jättebra polare. Mazarine Street på Fine Tone tycker jag är ett av de bästa banden i Sverige.

Hur känns det att jämföras med Union Carbide och Stooges hela tiden?
Simon: Bra. Det är bra band. Men jag förstår liksom inte… Det är sån milsvid skillnad. När man läser om hur Stooges var på scen, så är det ändå ganska långt ifrån. De var ju fiender med sin publik, det är ju inte vi. De var mycket, mycket våldsammare.

Är de ändå inte något av förebilder?
Andreas: Det var tack vare dem man började spela gitarr.

Hur har publiken mött er runt om i landet, utanför Göteborg?
Simon: Ens polare bemöter ju en alltid bra… Nej, sådär, tror jag.
Jukka: Uppsala var väl ganska dåligt… Det kan väl bero på att det var på någon nation och vi spelade vid fel tillfälle; de hade någon sittning med middag och så kommer vi upp på scen när de ska försöka smälta maten! Det var inte för att se oss de hade kommit dit.
Andreas: Det finns ju en tjusning i det också; när folk står och trycker längs väggarna. Det uppstår någon slags anti-attityd som gör att man ignorerar… Man tar det helt enkelt inte lika allvarligt som andra gånger, kanske inte presterar så mycket.
Simon: Det finns också en viss tjusning att vara på scenen och… vara någonting som alla vill få bort, he, he… Bara för att retas.

Har ni haft några riktigt misslyckade spelningar?
Simon: Lollipop var väl ganska misslyckat. Vi hade repat en gång innan vi spelade.
Andreas: Och så hade bandet innan oss dragit ut på tiden, så att vi var försenade. Det är lite trist att gå ut och soundchecka gitarrer på scen när alla i publiken står och applåderar i takt…
Simon: Emmabodaspelningen var däremot bra.
Andreas: Woodcocks MC-festival på Hisingen var väl inte heller… Där fick vi bara köra en låt, sedan sa de att ’det bara var att sluta’. Arrangörerna tyckte att vi var helt OK, det var de som var där som var missnöjda.
Simon: Det var för lite ZZ Top över oss.

Är det roligare att spela för en publik som bara står och gapar i början för att sedan komma loss?
Simon: Ja, givetvis, om det lossnar. Jag tycker inte egentligen att det är så kul om folk står och trycker. Det dör någonstans på vägen, liksom. Man kan ju gå till vår konsert och gapa och säga att ”det här är den värsta skit jag har hört”, det har ju sin tjusning.

Som filmfestivalspelningen i våras?
Simon: Ja, ungefär så.
Andreas: Där var det lite fritidsgårdsstämning, om man säger så.

Det måste vara härligt att påverka folk från scen… Eller?
Simon: Jag vet inte, det har jag inte tänkt på.
Andreas: Man ser publiken så dåligt från scenen, det är så mycket lampor i vägen.
Simon: På en av våra festivalspelningar så var det en som kom upp på scen och låtsades suga av mig. Det är ganska bra interaktion med publiken! Men det vågade de inte visa på TV, de klippte in något annat istället. Tur för mamma, hon skulle fått hjärtslag annars…

Var spelade ni mer någonstans i somras?
Andreas: Skövde.
Jukka: Tranås.
Andreas: Alla var på semester i somras, därför hann vi inte spela och repa så mycket.

Ni har inget direkt emot att folk kommer upp på scen?
Simon: Inga problem.
Andreas: Det kom upp några killar en gång som skulle börja hångla med mig.
Simon: Jag tycker det är rätt bra… Jag menar, påverkar man folk så att de vill hångla med en, då har man väl lyckats.

Kommer ni att hunna överföra den otroliga energin ni har när ni spelar live till en skiva?
Simon: Vi kommer att köra in låtarna live. Det funkar bäst att spela in så mycket live som möjligt.
Jukka: Jag tycker att det kan vara annorlunda också på ett sätt. Det behöver inte vara samma sak alls, man måste se på studions möjligheter, att det är en annan grej. Man kan inte göra exakt samma sak, kanske… Man kanske kan, men man kanske inte vill, utan istället använda studion till något annat.
Andreas: Vi skulle kunna ha hologram på Simon som hoppar när man rör på omslaget…
Simon: … Eller om man har två bilder på oss när vi spelar på scen i två olika vinklar, så kan man röra på det hela…
Jerker: …och så lägger man liveljud, applåder efter låtarna.
Andreas: Vi har ju aldrig spelat in i en studio innan. Våra demos har vi spelat in i replokalen, rakt av, på med bandaren. Egentligen så skulle vi behöva ha hjälp av en tekniker, vem vet vi inte än.

Ni har tänkt att producera själva annars?
Andreas: Ja, det kommer vi att göra.

Hur går låtskrivandet till?
Simon: Det går till så att vi spelar i trettio sekunder, sedan avbryter vi för någon har en idé, sedan spelar vi i en halvminut igen, och så avbrott för att någon tycker att ’vi borde göra så här’, ’nej, det kan vi inte alls det!’, och så tio sekunder till, och så håller det på… En timme.
Jukka: Sedan fortsätter vi med det i en vecka, och sen skippar vi alltsammans. För att sedan ta upp det igen fyra månader senare, ’kommer ni i håg det där riffet?’, och så är det igång igen.
Andreas: Det finns ju aldrig några klara låtar, det är ju ingen som sitter hemma och gör musik.
Simon: Allt vi har gjort har kommit till i replokalen.

Och texterna?
Simon: Tja… Det är ganska meningslöst att ha några texter i replokalen. Jag använder bara en gitarrförstärkare till mikrofonen, och den ger en konstant feedback hela tiden, så om man sjunger ”for her” eller ”for him” spelar inte så stor roll.

Det är inte så viktigt med andra ord?
Simon: Nej.

Influenser förutom dataspelsmusik och Stooges?
Andreas: Jag vet inte om man kan uttala sig över bandets influenser… Man försöker hitta sina gemensamma nämnare som alla gillar… Soft Machine, till exempel. Och Suicide.
Simon: Ja, Soft Machine är kanon. Jag gillar Tomas di Leva. Fast det gör ingen annan i den här gruppen, de tycker att han är töntig med sina new age-grejer… Hans nya grejer hatar jag. Jag gillar honom till ”noll”, ungefär. Då var han bra.
Andreas: Monoshock är ett skitbra band också. Och The Dog.
Simon: Ett rockabillyband.
Andreas: Och Soundtrack of our Lives, förstås.

Vad tycker ni om Göteborgs musiklivscen annars; det verkar vara mycket inavel där alla känner alla.
Simon: Det vet jag inte. Jag känner t ex ingen i något dödsmetallband… Jo, en kille i At the Gates, förresten. Så på det sättet är det ingen inavel.
Andreas: Av någon jävla anledning så ska ju alla vara bekanta bara för att man spelar musik.
Simon: Att träffa nya människor utanför sin krets är svårt i Göteborg. Det är ju en liten stad. Att komma in i nya, sociala sammanhang är totalt omöjligt. Det är för litet här och för få ställen… Men vi ska öppna ett nytt.
Jerker: En boogie-woogiehåla med lite jam och så. Och rock.
Simon: Och synt. Front 242.
Jerker: Och synt; DAF. Och ZZ Top.
Simon: Vi har inte riktigt bestämt oss än.
Jerker: Men det är fruktansvärt seriösa planer. Om vi bara hittar ett ställe och någon med rättigheter hjälper oss.
Simon: Vi har inte kommit överens om vad den ska heta än… ”Boggie in, woogie out” är väl ett bra namn? Sen ska det vara en gammal snubbe som är vaktmästare.

Mottagandet har varit bra i Stockholm, alltså? Det är ju en väldigt incestuös musikscen även där.
Andreas: Jodå. Det beror nog på att fyrtioåriga, medelålders män har fattat tycke för oss… Nä, vi skippar det, va?

Vad gör Silverbullet unikt som band?
Andreas: Respektlöshet, kanske…
Simon: …och en konstig lukt; frän, stickande. Inte helt olik den av rutten bajs…

…det kanske inte är så viktigt att vara speciella?
Jerker: Alla band är väl speciella.

Är de?
Simon: Tja… ”Speciell”, det låter lite som ”Utvecklingsstörd”…
Jukka: Man kan ju tolka det där som att man är bättre än andra. Jag tycker att vi är bättre än många andra, men det beror inte på att vi skulle vara så speciellt bra, utan snarare på att många andra är så dåliga… Om man räknar med hela världen är vi nog bra.
Simon: Om man räknar med Asien. Thailand…
Jukka: Allvarligt talat, så är det en sak som gör oss speciella, och det är att Simon är så bra på scen jämfört med andra sångare som helt enkelt inte gör något på scen. De flesta band man ser så händer det inget på scen när de spelar, inget som rycker tag i en. Kanske att Simon vågar ta risker på scenen.
Simon: Jag tycker också att Jugos trumspel är väldigt speciellt; korsningen av Soft Machine och Stooges är det inte så många som har pysslat med än.

Hur mår du dagarna efter en spelning, egentligen? Mycket blåmärken?
Simon: Nej, inte så mycket. Mina knän gick det lite illa för ett tag, men nu har jag lärt mig att hoppa så att jag landar på huk i stället för på knäna.

Vad händer framöver?
Andreas: Jon kommer tillbaka i jul. Och när vi spelar in skivan i oktober, och släppa den i november, är det tänkt. Vi har vissa spelningar framöver också; i Stockholm, bland annat. I Göteborg ska det väl bli något slags releaseparty, är det tänkt.

Ni ska satsa fullt på det här nu då?
Andreas: Så fullt det går, vi pluggar allihopa.
Simon: Utom jag, som är arbetslös.

Hur tror ni att första skivan kommer att tas emot?
Simon: Jag tror faktiskt att det kommer att bli ganska bra mottagande. Däremot så tror jag att när fullängdaren kommer senare, så…
Andreas: Vi får göra upp med Kent om att bli Universums Största Band.
Simon: Vilken jävla dyster framtid! Det är en ganska populär grej att göra; att singeln får jättebra betyg och sedan är det kul att skriva ner LP:n.
Jerker: Vi får fixa några gigs i Indien sedan. Bara spela på de mäktigaste ställena.
Simon: Skulle vara kul att spela i Polen också. Vår typ av musik är väldigt populär där. Mazarine Street ska ju kanske till Japan. Det vore kul att hänga på där.