Abhinanda upptäckte jag när mitt intresse för hardcore och punkmusik var som mest intensivt. De flesta andra band i samma genre som fångade mitt intresse under denna period tappade jag snabbt känslan för. Abhinanda däremot har haft en stor betydelse för mig personligen ända fram till idag. Det råder ingen tvekan om att detta band tillsammans med Refused hade den största betydelsen för den hardcorevåg som rasade över landet för en tid sedan. Tragiskt nog var det så att Refused lyckades få all uppmärksamhet, medan Abhinanda hamnade lite i bakgrunden. Inget ont om Refused, men nog förtjänade Abhinanda en mycket bättre respons än de lyckades få. Här följer en profil på det nu insomnade bandet. José har även besvarat ett antal frågor som rör bandet, dess musik och åsikter.
Det var en regnig lite mulen söndag i maj 1995. En dag som uttryckte en dysterhet som gjorde att man bara ville ligga hemma, se på video och dricka te. Men denna dag var inte som vilken söndag som helst. Det var nämligen spelning i studion på folkets hus i Umeå. Banden som skulle spela var Sensefield, 4 walls falling, Shield, Him kerosene och så klart Abhinanda. Innan denna spelning hade jag inte hört så mycket av Abhinanda, endast deras låt på straight edge as fuck samlingen. Med andra ord så visste jag inte riktigt vad jag kunde förvänta mig av dem. Det visade sig att det var just Abhinanda som skulle göra det starkaste intrycket på mig denna kväll. Med en självsäkerhet och spelglädje utan motstycke ryktes jag med av deras tunga men melodiösa musik. Efter denna spelning förändrades min attityd och känsla för hardcore som musik och livsstil radikalt.
De spelade mestadels låtar från den då nysläppta singeln ”neverending well of bliss” som utan tvekan är deras bästa släpp. Det var under denna period som bandet enligt mig hade sin storhetstid, även om skivor som ”the rumble” och ”Abhinanda” är relativt kvalitativa.
De flesta andra hardcoreband existerade bara en kort tidsperiod och fick inte egentligen så mycket manifesterat under denna tid. Detta gäller dock inte för Abhinanda. Så här säger José om bandets utveckling sedan starten 1994.
— Vi bildades för ca 5 år sedan, sen dess har vi hunnit spela in tre fullängdare och två minicd:s. Vi har även medverkat i en massa olika samlingar t ex de tre sxe as fuck samlingarna. Vi har hunnit med att turnera i princip över hela Europa samt spelat med de flesta, framstående hardcorebanden. Musikaliskt sett har vi först och främst lärt oss att spela lite bättre, med tanke på att vi inte hade spelat musik alls innan vi bildade bandet.
Eftersom bandet genomgått en hel del medlemsbyten innan ”the rumble” spelades in så är en självklar fråga hur detta påverkat bandet.
— Nya medlemmar innebar alltid förändring och utveckling, jag tycker att det har påverkat oss positivt… nytt blod ger ju en nytändning.
Något som är grundläggande för att det ska fungera musikaliskt för ett band är ju motivation. Personligen har jag alltid sett Abhinanda som en inspirationskälla, både på ett musikaliskt och rent personligt plan. Frågan är bara ifrån vilka håll de finner sin inspiration.
— Rent musikaliskt varierar det väldigt mycket… när vi väl begav oss var det typ Youth of today, Gorilla biscuits, Judge m m. Nu är det alla dessa old school band plus en massa jävla annan skit… allt från Deep purple, Ac/dc, Kiss, Van halen till Pink floyd, Bad religion, Led zeppelin och mycket annat… På ett textmässigt plan inspireras vi främst av vad som händer runt omkring oss och med oss själva, våra vänner m.m.
Något som jag alltid uppfattat som en viktig del av Abhinanda är deras texter. Dessa har rakt igenom alla skivor varit väldigt genomarbetade och betydelsefulla. Frågan är bara hur de uppfattar sitt textförfattande och vad texterna betyder för bandet.
— Mattias (bas) skriver de flesta texterna, sen kommer jag… fast vi bearbetar dom tillsammans. En Abhinanda text behöver inte handla om något speciellt… vi skriver vad vi känner för och sen använder vi det om det blir bra. Texter är alltid viktiga… en bra låt är inte är inte bra utan en bra text… det hänger ju ihop. Man har alltid åsikter som på ett eller annat sätt går fram till lyssnaren genom texterna, men vårt främsta mål är att göra riktigt jävla bra musik och låtar.
Något som för mig har varit tämligen uppenbart är att bandet har förändrats mycket musikaliskt mellan varje skivsläpp. Därför skulle det vara intressant att veta vad som skiljer mellan ”the rumble” och den senaste skivan. Samt hur bandet förändrats musikaliskt mellan dessa två skivor.
— Den nya skivan är simplare och rakare… mera rakt på sak, mindre trams. Bättre ljud och bättre spelad… men framförallt, bättre och mer genomarbetade låtar. Jag tror att den förra skivan var lite av en övergångsfas och att det saknades något, den nya känns mera komplett.
Abhinanda har ju trots att de glidit allt längre ifrån den ursprungliga musikstilen sina rötter i hardcoremusiken. Detta märks inte minst genom den energi som förmedlas på bandets spelningar, men även så klart i och med att de ligger på desperate fight records. Frågan om hur José upptäckte punk/hardcore musiken känns då som självskriven.
— Jag var mera lagd åt metalhållet förut, jag diggade typ äkta Bay area trash på den tiden och min första kontakt med hardcoremusiken var på en Meshuggahspelning i Umeå. Step forward spelade förband och jag blev helt tagen av energin i deras musik… dagen efter stack jag direkt ut och köpte allt som folk sa eller såg ut som en hc-skiva… Det blev en Cryptic slaughter cd samt en Raped Lp. Att vi startade bandet berodde mest på att vi var riktigt sugna på att spela musik eftersom det verkade så kul, problemet var ju att ingen av oss hade spelat något instrument förut… men vi gav det en chans…
Trots att alla av bandets skivsläpp är relativt bra så måste jag säga att kvaliteten mellan de olika skivorna har varierat lika mycket som deras musikaliska inriktning. Eftersom lyssnarna och musikerna själva oftast har olika uppfattning om detta så undrar jag om vad José själv upplever som den bästa respektive sämsta skivan och låten de gjort.
— Det där är en väldigt svår fråga att svara på, man är ju oftast nöjd med den man gör för tillfallet… men ibland är detta tillfälle väldigt kort. Om jag ska välja en favorit bland de sämsta låtar vi gjort så blir det nog ”La sacre de sang” från gula skivan. Favoriter har jag några, t ex ”Dragon” från Senseless, ”Illumination” från gula skivan och ”Rumble” från nya. När det gäller den bästa skivan är det också väldigt svårt… jag menar Senseless står mig väldigt varmt om hjärtat… men den nya känns ju fruktansvärt mer aktuell. Jag antar att jag är nöjd på olika sätt med de olika releaserna, dock är jag mera nöjd med nya skivan än vad jag var efter det att vi hade spelat in den förra.
Det känns både lite vemodigt och tråkigt att Abhinanda nyligen bestämde sig för att kasta in handduken. Men det har under en längre tid varit väntat eftersom ett stort antal medlemmar kommit och gått under det senaste året. Den sista spelningen som bandet gjorde var under den senaste Umeå open festivalen. Trots att de fortfarande hade ett bra driv och en påtaglig scennärvaro så märktes det att den gamla spelglädjen och motivationen saknades.
Personligen hade jag tyckt att det varit bättre om bandet uteslutit denna sista spelning och blivit ihågkommet som ett energifyllt och laddat liveband. Men eftersom denna sista spelning var den enda jag sett som tenderat att vara tråkig och intetsägande så är detta tillfälle lätt att förtränga.
För mig kommer Abhinanda att vara det band som tillsammans med Refused betytt mest för den svenska hardcoremusiken och den inhemska scenen. En sak är i alla fall säker de har under en lång tid haft och kommer att ha en speciell plats i min skivhylla.

Discografi abhinanda

Darkness of ignorance MCD (199?)
Senseless CD & LP (1994)
Neverending well of bliss MCD (199?)
Abhinanda CD & LP (1997)
The rumble CD & LP (1998)