SHANNON WRIGHT
Flightsafety
Quarterstick QS56 (Border) LP/CD
****½

Tack, Shannon. Tack redan nu för en skiva som kommer att bära mig genom höstmörkret. Tack för att ha givit mig tillbaka tron på genuin talang.
Historien är ungefär denna: en dag tröttnade Shannonwright (jo, hon skriver det som ett ord) på storstaden och den kommersialiserade musikindustrin, sålde det mesta av vad hon ägde och flyttade från New York till en småstad i den amerikanska södern.
Här, fjärran från musikbranschens väderkvarnsjättar, började hon spela in sina låtar, ensam med gitarren och grannens piano. Materialet tog hon sedan till Alabama, där ”Flightsafety”, efter två veckors isolering i en minimal studio, såg dagens ljus.
”Flightsafety” är en soloskiva, i alla avseenden. Med undantag för några blygsamma gästspel från Joey Bums (Giant Sand/Calexico), Sibal Firat och Eric Bachman (Archers Of Loaf) står Shannon för allt som hörs och inte hörs på plattan. I sina bästa stunder låter hon som en nervarvad Tori Amos med Bösendorfer-pianot utbytt mot en akustisk gitarr. Lika sval som Kristin Hersh, lika trasig som Courtney Love. Låtarna är raka, korta och nästan generande nakna. I grund och botten rör det sig traditionell singer/songwriter-stil.
Vad som hindrar Shannon från att fastna med båda fötterna i denna alltför breda fåra är framför allt närheten, det intima anslaget och den låga profilen. Redan i inledande ”Floor Pile” gör hon klart för oss att vill vi lyssna på henne måste vi lyssna noga. Bara vid ett fåtal tillfällen stiger rösten högre än en viskning. Musik med små bokstäver, alltså. Intimt och innerligt, och utan större hitpotential — även om ”Captain Of Quarantine” biter sig fast som en blodigel.
Detta är oerhört bra. Tack än en gång.