MIKE NESS
Cheating At Solitaire
Time Bomb 74321 66325 (BMG) LP/CD
***½

Mike Ness lyssnade redan som liten knatte på artister i stil med Johnny Cash, Woody Guthrie och Creedence Clearwater Revival och har även smugit in sådana influenser i sitt punkrockband Social Distortion. Men på soloalbumet ”Cheating At Solitaire” går han ett steg längre. Här svingar han sig mellan Bob Dylan och Hank Williams, mellan rockabilly och renodlad country, mellan punk och urgammal rock’n’roll som vore det den naturligaste sak i världen. Det är som om han vill visa upp alla inspirationskällor han någonsin haft på en och samma skiva.
Samtidigt löper en röd tråd genom de femton spåren. Delvis tack vare Mikes sångröst, men mest beroende på att stämningsläget i princip är detsamma hela tiden. Den oklanderliga, rockorienterade produktionen medför också att det inte för en enda sekund känns som ett osammanhängande eller splittrat verk.
Han har skrivit stordelen av materialet själv. Men även fyra covers, vilka smälter in perfekt bland hans egna kompositioner, finns representerade. Exempelvis får vi en smakfullt arrangerad version av Hank Williams ”You Win Again”.
Det är en mörk, skitig rockplatta av ett slag jag gillar. Gitarrerna låter mycket bra och det rökiga, sjaskiga blåset skänker ett extra skimmer av dekadans över musiken. Tror över huvud taget att ”Cheating At Solitaire” är en bra skiva att dricka sig full till. Och jag behöver väl knappast påpeka att Ness har fler tatueringar, motorcyklar och solglasögonsorter än man kan hålla räkningen på.
En glädjande överraskning är att självaste Bruce Springsteen finns med på ett hörn! Visserligen kan ”Misery Loves Company”, där han sjunger tillsammans med Mike, inte betraktas som någon sensation. Jag hade hellre hört hans röst i något av de lugnare ögonblicken. Men ändå. Bara det faktum att hans namn står med i CD-häftet är tillräckligt för att jag börja fundera på att smälla dit en extra halvstjärna i betyget…