SOMMAR IGEN. Trots att man vet att den kommer så småningom kändes det under långa stunder av vintern och förvåren som om den aldrig skulle dyka upp. Bara mörker, rusk och kyla. Men nu är solen och värmen här. Och därmed dags för festivaler i varenda stad, samhälle och skrubb.
Själv har jag med åren fått allt svårare för just festivaler.
Visst, det är ett ypperligt tillfälle att på några få dagar se en mängd uppträdanden. Det är, om man nu vill ha det så, en strålande möjlighet att leva ut och röja runt och spöka ut sig. Det är upplagt för fest, fart och en fasans massa musik.
Det låter väl inte så pjåkigt?
Troligen är det mig det är fel på. Jag har nog blivit folkskygg. Att sitta här på redaktionen dag ut och dag in, med skränande musik i öronen och en dataskärm framför ögonen, har gjort mig asocial och undvikande. Det är i alla fall min teori. När jag stapplar från jobbet på kvällen har jag ingen lust att gå ut på krogen eller gå på fotboll eller knappt ens gå på konsert; nej, jag vill hem och umgås med min flickvän och sjunka ner i TV-soffan och slappna av.
OK, jag lyssnar på musik också. Jo, trots att arbetet till hundra procent är koncentrerat kring musik måste jag ständigt ha stereon på även där hemma.
Sedan är inte festivaler rätt ställe att se sina favoriter. Seten är i regel kortare än på “riktiga” spelningar, ljudet kan vara lite si och så, risken är stor att publiken inte bryr sig ett skit om vilka som står på scenen (i den mån publiken dyker upp över huvud taget, det är ju roligare att sitta på campingen och hinka pilsner), och alla de där faktorerna sammantagna kan smitta av sig på bandet, som därmed blir oinspirerat och hastar sig igenom sitt dagsverke.

VAD GÄLLER DE STORA festivalerna känner jag dessutom en märklig, men påtaglig, likgiltighet. Jaså, Hultsfreds-festivalen har sitt namnstarkaste startfält på många år. Jaha… Själv tycker jag det evenemanget blivit en slags Monsters Of Rock-motsvarighet (vilket gläder Close-Up-Robban och hans lärjungar. Roligt för dem, typ). Det i sin tur speglar antagligen vad för musik som är populär just nu. Den som gapar högst och för mest oljud är den som drar åhörare till sig. Och det är OK, men inget för mig.
Roskilde är inne på ungefär samma “M-spår” (M som i moshpit, M som i Metallica, Monster Magnet, Ministry, Marilyn Manson och Manics), även om där givetvis finns resurser – och vilja – att exponera fler smala, och subtila, färskingar från världens alla hörn.
Att Hultsfred i huvudsak satsar på säkra kort vad gäller de utländska namnen är inte så mycket att ha invändningar emot, ty det är klart att de måste locka folk. Vad det handlar om är att det borde vara en bättre balans mellan etablerat och oetablerat.
Däremot är de fortfarande rappa och pigga på att knyta till sig lovande inhemska förmågor. Det kan ingen ta ifrån dem. I år kan man se förmodade genombrott för rookies som Edson, EP’s Trailer Park, Grand Superplant, Hell On Wheels, Strollers, Sans Plomb, Alimony, Venus Outback och $1000 Dollar Playboys, för att nämna några få.

NÅVÄL, JAG VET INTE HUR JAG GÖR. Festivalnojan kontra musikintresset – det som rycker i en och säger att “Ska du inte åka ändå? Du kan ju inte missa dem! Och dem!”. Mycket talar därför för en kompromiss mellan viljan och oviljan. Som det ser ut blir det en visit i Hultsfred åtminstone på lördagen, för att titta närmare på Alimony, Andre Williams och Dale Watson, och kanske kan jag passa på att kika lite grand på Joe Strummer, Man Or Astro-man, Bob Hund och eventuellt något mer.
Likadant med Roskilde, där blir det en endagsraid för att kolla Wilco (om Al Green spelar samma dag gör det inte direkt ont), som alla svenska festivaler av någon anledning har missat. Jag vet att vakna Fanclub hade trådar ute i fallet Wilco, men en tysk festival bjöd över. Det var synd.
Fanclub har lika fullt ett finfint program (som, när detta skrivs, bara saknar de där givna publikdragarna för att bli en angelägenhet för fler än de verkligt inbitna musikfansen), med intressanta internationella “nykomlingar” som Built To Spill, Modest Mouse, Delgados, Hefner, Beta Band, Chris Knight, Original Harmony Ridge Creek Dippers och Ultrasound (om dessa proggrockare är “intressanta” går förstås att diskutera…), ett massivt reggaeuppbåd, samt tunga veteraner i stil med Billy Bragg och gamle soul-fantomen Dan Penn.
Och så skvallras det om Pavement (när ni läser detta kan det ryktet antingen vara bekräftat eller avfärdat).
Det blir nog en sväng dit också…

MAN FÅR SJÄLVFALLET heller inte glömma den årliga sammankomsten i Rasslebygd utanför Emmaboda, vilken i år går under det förtjusande namnet Skriker Vi -99. Arrangörerna Vinterbadarna har en beundransvärd och sympatisk känsla för att blanda hyfsat kända pop- och rockgrupper (Bear Quartet, Loosegoats, Nomads) med sådana som är “på gång” (Royal Beat Conspiracy, Strollers, [International] Noise Conspiracy) och uppkomlingar som hittills mest förekommit i somliga tidningars demospalter (Big Architect In The Sky, Hell On Wheels, Unsound).
Toppar man detta med några kulthelgon utifrån – i fjol Elephant 6-kollektivet, i år Stereo Total, Hefner och Lucksmiths – blir det ännu svårare att hålla sig därifrån…

JA, VA FAN — som ni märker — det blir väl alltid några festivaler. I år igen.

SA-redaktionen, PH, juni 1999