***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE

SOM NI SÄKERT HAR listat ut kommer stora delar av den bandinformation som finns i demochecksspalterna från små brev som brukar följa med musikanternas inspelningar. Dessa brev kan vara alltifrån långa skrytsamma listor på skivbolag som visat intresse till oerhört naiva nybörjarbrev som i princip går ut på att be om ursäkt för den dåliga inspelningskvaliteten.
Men på något sätt attraheras jag så mycket mer av charmiga stavfel (en del envisas nämligen med att använda ord som ”våran” och ”eran” som inte finns i svenska språket) än av stilfulla fyrfärgstryck som sällan följs av intressanta tejper.
Hur som helst kanske man — efter att ha lyssnat igenom otaliga inspelningar — kunde önska sig en större koncentration på låtskrivandet i stället för utformningen av omslag och hemsidor.

Ett bra sätt att slippa undan jämförelser med band på högre nivå är att skapa något alldeles eget, och jag tycker att Malmö-trion Poyken är nära nog i mål på den fronten. Från att ha varit avigt spännande, men kanske lite färglösa Pixies-imitatörer imponerar de nu mer och mer för varje demo. ”99 Volume 1” **** är, som titeln låter oss tro, årets första alster från dem. Det är även det bästa jag hört med gruppen.
Deras inspelningar är alltid enkla och lågbudget, och något säger mig att magin försvinner i samma sekund de finns på CD. Poyken gör sig bäst på kassett eller vinyl, och med lite tur kanske vi snart kan avnjuta bandet på fyrtiofem varv i minuten.
De två huvudsakliga låtskrivarna Andreas Ralsgård och Andreas Sjögren (som även spelar saxofon i Liberator) avlöser varandra fint med sina olika stilar.
Sjögrens finfina lo-fi-pop för tankarna till Athens Elephant 6-kollektiv, medan Ralsgårds fantastiska punkurladdningar är något helt annat. Den här gången vinner Sjögrens ”Victoria” och ”We Can Work It Out” mitt hjärta.

Nästan lika splittrade är galenpannorna i Stargazer, från Jönköping, som varit och vänt i skivkontraktslandet ganska nyligen. Nu är de tillbaka där de verkar må bäst och nya demon ”C.I.A Motherfucker” **** är det knasigaste de gjort hittills. Titelspåret är fiffig ackordsrock med uppfriskande doo wop-körer här och där. Lite väl tradrockig för mig.
”About You” är en struttig och totalt vansinnig pophistoria som jag aldrig kan komma ihåg hur den går. Men den är lika rolig varje gång. ”The Pineapples” är en spacerock-aktig ballad som fungerar i sin enkelhet.
”Sugarcoated Baby” är ytterligare ett skruvat knas-popverk med skojiga körer. Men samtidigt som man har roligt är det — åtminstone stundtals — bra rock med gott om glimtar i ögat.

Vi fortsätter faktiskt på den inslagna vägen med Pillow från Umeå, som även de har vissa tendenser att toka till det ibland. ”The Intruder Demo” ***½ bjuder på fem komplicerade poplåtar, som i sina bästa stunder sneglar åt Eggstones låtskrivargenialitet. Sista spåret, ”Minor”, skulle i ett mer arrangerat tillstånd kunna varit hämtat från våra Malmö-vänners senaste album.
Men där Eggstone varierar sig så ofantligt känns det som om man kan sitt Pillow efter ett par låtar. Ungefär som med Blur. Hur som helst utnyttjar de sitt musikaliska kunnande på rätt sätt, med smarta melodislingor och klipska infall i stället för den stelbenthet som så ofta drabbar ”musiker” i popbranschen.

Ett annat band med musiker som kan sina instrument är In Deed **** från Uppsala. Omgångens bästa demo enligt JL och PH från högkvarteret, och jag är nästan benägen att hålla med, men nöjer mig med att utnämna den självbetitlade trespårs-CD:n till sommarens jämnaste. ”Not A Dream” är förförisk sommarpop med klingande gitarr och massor av stämsång. En klar kalaslåt!
Inte heller fortsättningen är oäven. ”Absence Of Security” är en fin popballad och ”Measures” har sina popestetiska finesser. Dessutom har sångaren en lättsmält röst som för fram låtarna ytterligare en bit. Mitt tips är de bör kontakta amerikanska skivbolaget Not Lame. Där kan de bli behandlade som gudar.
Ni som är nyfikna kan med stor säkerhet spana in dem på Hultsfreds-festivalens demoscen.

Det svenska svårmodet lever vidare. För ett år sedan lät sjuttio procent av alla svenska demoband som Radiohead. I dag är vi nere i lugnande trettiofem procent, vilket förstås betyder att en mindre hög kassettband och — framför allt — hembrända CD-skivor med små Thom Yorke-ar får förbli orecenserade denna gång. Däremot skiner solen starkare på tre av landets dysterkvistar, oavsett om de vill det eller inte.
My God The Sound ***½ (ursprungligen från Örebro, numera håller de till i Stockholm) har ett fasansfullt pretentiöst gruppnamn, men en för genren sällsynt portion talang. Produktion är grumlig på ett sätt som för tankarna till ett kassettdäck med fasförskjutning, men även det går att ha överseende med på denna obetitlade demo. Låtarna går nämligen inte av för hackor, heller ej sångerskan Anna Carlssons klara stämma, och mycket mer än så behövs inte för att nå fram med budskapet.
När kassetten spelades in var de en duo med portastudio. Nu har de satt ihop ett riktigt band och det ska bli intressant att höra vad detta kan frambringa.

Portastudio är något som även Richard Rosén i Sister Daydream, hemmahörande i Motala, har använt sig av i sitt skapande på ”Overnight Sensation”. Produktionen är lite otydlig, men låtskrivandet lyser igenom.
”Cold” är gedigen pop med stämsång och allt. ”It Must Be Me” är en sådan där klassisk sovrumsballad om olycklig kärlek som — i ett aningen mesigare framförande — skulle kunna få samtycke i anorak-popgängen.

Ambulance från Jönköping är den tredje och sista gruppen den här gången som förvaltar den svenska depressionspopen med äran i behåll. Deras namnlösa tvåspårsdemo ***½ har svårt att ta sig framåt, men kantas av så pass mycket melodi att man utan problem lyssnar vidare.
Det är inte svårt att förstå deras förkärlek för amerikansk singer/songwriterpop, men det blir aldrig (som i de flesta orecenserade bands fall) fråga om någon ren imitation. Vokalisten låter stundtals som Elliott Smith, men det är väl en referens så god som någon.
Min favorit är inledande ”Omega Tribe”, som i sin enkelhet känns innerlig.

Under den stora bandsignarhärva som utbröt runt 1996 fanns det ett Popsicle i varje stad. Nu finns det inte ens ett Popsicle längre och även kopiorna känner förstås att tiden är mogen för något annat än snäll gitarrpop med mangliga refränger. Därför är det kul att tre av omgångens demos faktiskt är regelrätt 96-retro!
Göteborgska Chesterton låter kusligt likt en tre år gammal demokassett, men vad spelar bäst föredatumet för roll när titelspåret på ”From Rocket To Submarine” ***½ är bedårande gladpop med falsettkörer på de rätta ställena.
Återstoden på tejpen kanske lämnar en del i övrigt att önska rent låtmässigt, men själva stilen ger mig så många ljusa minnen från småländska popfestivaler och samlingsskivekompilerande att en extra stjärna i stilpoäng delas ut.

Falköpings-kvartetten The Did *** har hängt med ett tag och låter på ”S/t” som om de inte hört en ny skiva sedan Popsicles ”Abstinence”. Men även här noteras kvaliteter. ”Sandpiper” har en tjusig ackordrunda och toppenfina ”bapapa”-körer, och ”Melody” ger mig små Happydeadmen-vibbar på ett par ställen.
Det eventuella problemet ligger i sången. Den är inte dålig, men alltför typisk ”halvbra demosång” för att man ska orka mer än ett par låtar åt gången.

Versus (Inte så originellt gruppnamn… Red) kommer från Lund och har även de fastnat i någon sorts indiefälla som känns passé. Skickligt framfört och ibland med ett välljudande gitarrmangel som kryddar hela inspelningen. Dock saknas den viktigaste ingrediensen: låtarna. Visst, det är inte uselt och inledande ”Sister Sun” har en del poänger, men helheten på ”S/t” **½ lämnar mig likgiltig.

Måns Wieslander är mannen bakom Chronik. Han spelar dessutom gitarr i Elevator Adam (se singelrecension), men det är en helt annan historia. För här handlar det inte alls om snärtig gitarrindie, utan om fantastisk vispop.
Den ökande populariteten för singer/songwriters såsom Elliott Smith och Mark Eitzel har gjort att vårt land fullkomligt kryllar av sorgsna unga män med gitarr, men oftast sänks den musikaliska kvaliteten i samma takt som den verbala pretentionen ökar.
Det är här Måns musik skiljer sig. Fyrspårsdemon ”The Monk’s Vegetable Ensemble” ****½ är strålande! Inledande ”Indian Ladder” har en vacker gitarrslinga och tillsammans med den själfulla vokala insatsen skapas en av de bästa sånger jag hört i demoformat på mycket länge.
Även om fortsättningen inte kommer upp i denna höga nivå är samtliga låtar starka. Chronik förtjänar all den uppmärksamhet som skivbolagen — av någon outgrundlig anledning — ger till Em, Motorhomes, Kent och alla de andra pekoralbanden. Jag ser med glädje fram emot en fortsättning.

Grand Superplant kommer ursprungligen från Ångermanland, men har nyligen flyttat till Stockholm för att förverkliga sina musikdrömmar.
Med lite tur kan det gå vägen. Alla tre spåren på ”S/t” *** är välproducerade och händelserika popdängor. Jag tycker att produktionen plockar fler poäng än själva låtarna, men avslutande ”Sun Will Shine” är svängig singalongpop.

Zen Monkey har en av den här krönikans allra bästa låtar. Deras självbetitlade demo *** inleds med ”Rock City Burn”, en klockren popdänga som (framför allt i bryggan) påminner om Weezer och Fountains Of Wayne. Visserligen hojtas det rejält i refrängen, men det gör sig i sammanhanget och blir en schysst kontrast till den poppiga versen.
Problemet är bara att resten av kassetten består av riffbaserad rock som jag personligen har väldigt svårt för.

Från Enköping kommer October som bara funnits sedan slutet av förra året, men redan nu har vi första demo-CD:n ”Meetings” ***½ här.
Sångaren sätter inte alla toner och spelandet är inte alltid felfritt, men till skillnad från så många andra i demohögen har de klart godkänt material att luta sig mot.
Öppnaren ”Dreamworld” låter som Leslies gjorde på sin debutskiva, om än lite mindre producerat. Övrigt är klassiskt enkel pop som får mig att längta så smått efter den tid då October spelat ihop sig och kan framföra sitt material ordentligt.

Hela kombinationen bra låtar och snyggt framförande klarar The Halos från Lund fint. Bandet är enormt produktivt, men låter inte kvaliteten få lida nämnvärt för det. Senaste alstret heter ”Promo March 1999” **** och de gör fortfarande inte mycket för att dölja att de sover med skivor av Teenage Fanclub och Posies under huvudkudden.
Halos är förstås inte framme i deras klass ännu, men låtskrivandet blir bättre och bättre. För närvarande befinner de sig i samma liga som exempelvis Jack And The Beanstalk och Bag O’shells.
Den här gången fastnar jag främst för ”Weather Changes” (med fin stämsång) och TFC-doftande ”The Consequence”, vars titel kan vara en flirt med själsfrändernas ”The Concept”.

Democheckens i särklass mest innovativa bidrag kommer från stockholmska Mållgan ***½. När TT recenserade dem för en tid sedan jämförde han med Bob Hund, och det är inte utan att man tänker på — framför allt — Thomas Öberg när man hör Mållgans musik. Den är händelserik, melodiös och småkul. Vokalistens skånska dialekt får mig också att minnas Niels Jensen.
På ”S/t” tycker jag mest om ”Tyngd”. Melodin påminner på sina ställen om Velvet Undergrounds ”Venus In Furs”, men inte så mycket att det blir löjligt. Denna omgångs hetaste tips för ett skivkontrakt!

Inte heller Finspångs countrystoltheter Jimbob lär behöva hålla på och traggla vidare på demostadiet så värst länge till. ”Nuevo Laredo” (ypperlig Sir Douglas Quintet-passning. PH) ***½ är duktigt framförd alternativcountry som tyvärr, trots sin kompetens, känns väldigt svensk. Ungefär som Loosegoats.
I stort sett alla låtar består av akustisk gitarr, samma ackordrunda, tassande trummor och pedal steel, men det är proffsigt. Bäst är inledande ”My Heart’s Been Beaten By Your Dancing”.