ATT GÖRA RAKETKARRIÄR är ett tämligen slitet tabloiduttryck, men det passar bra in på Phone. De lyser väl inte upp något speciellt på stjärnhimlen, åtminstone inte så att särskilt många ser det. Inte än. Men undan har det gått. Jennie Medin, tidigare sångerska i nerlagda Cloudberry Jam, berättar:
— Jag överöste skivbolagstjejen Nozomi Daikuhara på Quattro Label, Cloudberry Jams japanska skivbolag, med demos och hon gillade det. Och för ett par veckor sedan kom det ett mail: ”Nu ger vi ut det!”
Vi sitter i Jörgen Wärnströms studio. Han håller precis på att slutföra mixningen av Phones debutalbum och har även producerat ihop med bandet. När Jennie säger ”för ett par veckor sedan” så är det precis det hon menar. För två veckor sedan fick hon klartecken från Quattro, därefter gick det en vecka innan de spelade in nio låtar på några dagar, och nu slutförs mixningen. Två veckor från skivdeal med japanskt bolag till färdiginspelad platta. Raskt marscherat av ett demoband från Linköping. Dessutom har de hunnit ta nya foton som Quattro ska använda till omslaget.
Trion (som, förutom Jennie på sång och bas, består av Jan ”Auwa” Altsjö, sång/trummor, och Anna Carlson, sång/gitarr) tror att skivan släpps framåt sommaren i Japan. Svenskt skivbolag har de inte än, även om några visat intresse. Så i dagsläget ser det inte ut som om den kommer att ges ut i Sverige! (Nyfikna kan, i väntan på klarhet, avnjuta demolåten ”Slave” på vår Soundbites-CD. Nyfikna prenumeranter, that is…)
Kanske blir det så att amerikanska Minty Fresh (med bland andra Papas Fritas, Orange Peels och Komeda på etiketten!) hinner före. Fortlöpande kontakter hålls och de har mer än ett gott öga till ”de tre galna svenskarna”. Även folk på Geffen har lyssnat på dem, men att det skulle leda till något är det ingen som vågar tro.
Phone har funnits sedan hösten 1996. Det var då Jennie och Anna bestämde att de ville spela ihop och en kväll fick syn på ”den skönsjungande legenden” Auwa hängandes nere på Platens Bar i Linköping. På en direkt fråga om han ville vara med svarade han: ”Ja, om jag får spela trummor och inte behöver skriva några låtar.” Auwa spelade nämligen redan i ett band och gör det fortfarande — det betydligt hårdare Mother Ice Dog (Blind Dog). En annan anledning var att han aldrig hade skrivit poplåtar. Nåväl, jag vet hur det gick — Auwa skriver lika mycket som de andra.
De har gjort tre demos: ”Don’t Hang Up!!!”, ”Calling To You” och ”Phone Attacks”. Åtta låtar från dessa, i nyinspelningar, ska hamna på albumet tillsammans med en helt ny och två demoinspelningar. ”The Fabulous Phone” är titeln och de elva spåren kommer tillsammans att klocka in på ungefär en halvtimme.
Det säger en del om musiken. Korta poppunkiga stycken med driv i verserna och klatschiga refränger som fäster lätt. Alla tre sjunger lead och ett kännetecken är att de ofta skiftar leadsångare i låtarna. Gärna flera gånger. En anledning till detta är att Auwa brukar skriva vers och Jennie refräng, och att det blivit så att den som gjort melodin sjunger. Anna framför således hela sina låtar själv.
De är överens om att det är en fin skiva de gjort. Speciellt nöjda är de med den linje som finns, både musikaliskt och textmässigt. Något de lyckats med helt omedvetet.
Tycker ni att Phone utvecklats något sedan första demon?
— Nja, funderar Auwa, nya låten är lite riffigare.
— Det går fortare att byta mellan C och G, tycker Jennie och skrattar.
— Ja, vi spelar fortare nu, säger Auwa. Jag fick sjunga snabbt som tusan på ”Straighten Up” för att hinna med.
— ”Phone snabbare än någonsin”, bubblar Jennie som om hon skulle sätta rubrik på den här artikeln.
OK, Jennie, den oundvikliga frågan — vilka är de största skillnaderna mellan att spela i Phone och Cloudberry Jam?
— Anna och Auwa. Musikstilen. Det är lättare att vara tre än fem i ett band, och så sjunger jag ganska falskt i Phone, jag får skrika också. Det är kul.
— Sedan den här låt-gå-mentaliteten vi har, lite mer so be it-känsla, fortsätter hon.
— Men vi är ju inte totalt oseriösa, invänder Anna.
— Nej, men vi är det lataste bandet, tycker Jennie. Vi repar bara när vi känner för det och är dåliga på att skicka kassetter och ragga spelningar.
— Ja, vi kanske skulle ta tag i det där, funderar Auwa. Anna, kan inte du ringa Luger?
Säger han, halvt på skämt, halvt på allvar, om bokningsbolaget från Sandviken, numera Stockholms-baserat.
— Men vi planerar mycket, säger Anna.
— Ha ha, ja vi repar bara en halvtimme, berättar Jennie. Vi har ju så korta låtar. Sedan fikar vi och planerar.
— Ja, vi har videos till alla våra låtar i huvudet, berättar Auwa.
— Men vi dricker inte när vi repar längre, det gjorde vi ofta i början, avslöjar Jennie.
Vad har ni för förhoppningar inför framtiden?
— Jag skulle vilja att skivan ges ut i Sverige, svarar Jennie snabbt. Annars får vi väl ta till våld. Och så vill jag göra planscher, fnissar hon.
— Jag vill göra en video, säger Anna, det har jag aldrig gjort.
Ska ni åka över till Japan?
— Nä, vi får se om de gillar plattan först och om den säljer, säger Jennie.
— Jag åker gärna till Japan, drömmer Anna som aldrig varit där.
Vi får hoppas att hon får en bra anledning att åka dit snart.
Lämna ett svar