HANDEN PÅ HJÄRTAT, trodde ni verkligen att Brainpool skulle komma tillbaka efter Janne Kasks avhopp? Tillhörde ni inte, i ärlighetens namn, den skara som stilla tänkte ”ja, ja, det är ju kul att de försöker, men det blir nog ingenting av det” när David Birde (sång/gitarr), Christoffer Lundquist (sång/bas/keyboards) och Jens Jansson (trummor) meddelade att de ämnade fortsätta som trio?
David berättar att det var just sådana reaktioner det ”nya” Brainpool mötte den första tiden. Att ständigt bli sedd med skepsis tär i längden på självförtroendet.
Det tog lång tid, men nu är de tillbaka med ett nytt album, ”You Are Here” (Epic/Sony), som skiljer sig väsentligt från föregångarna.
— När jag och Janne tidigare presenterade en sång var det aldrig snack om hur någon skulle spela, förklarar David. Jens visste vilka trummor som passade och Christoffer visste hur han skulle spela på basen. Blev det någon överraskning så var det kul, men det blev det sällan. Det var så hårt nischad musik, den var klar redan från början. Så är det inte alls nu. Nu är allting helt fritt.
— Att göra något nu som påminde om hur vi lät förut hade känts svårt, på alla sätt och vis, fortsätter han. Först och främst för vår egen självkänsla. Den här skivan är okommersiellt gjord, i den bemärkelsen att vi inte tänkt så mycket på slutresultatet. Nu gör vi bara vår musik, helt enkelt.
Det märks en tydlig linje genom deras musikaliska karriär. Den hitbaserade tuggummipopen på debutfullängdaren ”Soda” utvecklades och finslipades på ”Painkiller”, medan rocken gavs större utrymme på den ruffigare och delvis mer experimentella ”Stay Free”. På ”You Are Here” tar de ytterligare några steg bort från den raka, snärtiga popmusiken mot ett större, mer komplext ljudlandskap. (Prenumeranter kan lyssna själva på Soundbites-CD:n!)
Men så är det också en platta som tillkommit genom spelande snarare än skrivande. Ur nattliga sejourer i Christoffers studio, The Aerosol Grey Machine, växte den sakta fram. Arbetssättet var tidsödande, de har jobbat i nästan två år.
— Vi har inte varit stressade, säger David. Det har inte varit tal om utgivning och så förrän de senaste månaderna. Vi har inte haft någon tidspress och inte strävat mot något mål utöver att försöka göra en skiva, på oerhört lösa grunder. Mot slutet, när det väl började finnas en plan för utgivning, gjorde vi ungefär lika mycket på två månader som vi gjort under ett och ett halvt år innan.
— Att det drog ut på tiden berodde också på att vi trodde vi skulle ha en medlem till, förklarar Jens. Att testa folk tog mycket tid. Tills vi fattade att vi inte behöver någon mer…
När bestämde ni er för att det bara skulle vara ni tre?
— Efter idogt sökande utan att hitta någon ny sångare, berättar David. Men vi insåg ganska snabbt att de förväntningar vi hade på en ny medlem var orealistiska. Det skulle vara en väldigt, väldigt duktig vokalist som dessutom såg bra ut (skratt). Någon som passade in och kunde fronta helhjärtat, bättre än tidigare till och med. Någon som till på köpet inte fick ha en egen vilja, för vi tre ville fortfarande bestämma allt.
— Vi provade några som sjöng rätt så bra, men de la sig snabbt i texterna och musiken. Om vi startat ett band från grunden hade det varit rimligt att de skulle ha inflytande, men vi kände att vi visste så väl vad vi ville göra. Kunde inte en sångare acceptera det så gick det inte. Omständigheterna gjorde att vi tvingades försöka själva. I efterhand är vi glada för det.
När jag möter Brainpool i baren till det Malmö-hotell som förut hette Sheraton, och förmodligen alltid kommer att kallas det i folk mun, har de ännu inte spelat live med den nya sättningen. De erkänner att det kommer att bli nervöst i de nya rollerna, inte minst då de inte längre har någon att gömma sig bakom.
— Men eftersom vi tror på materialet och tycker det funkar så känns det inte så skrämmande, menar David.
— Det finns positiva delar med Jannes avhopp också. Nu kan vi inte skylla på den fjärde medlemmen och måste ta större ansvar själva, säger Jens.
Det här med ökat ansvar är något de kommer tillbaka till många gånger och i flera sammanhang. Onekligen får detta sorteras in i facket ”goda konsekvenser av Kasks avhopp”: Den lucka han lämnade efter sig var tvungen att fyllas av de kvarvarande medlemmarna tillsammans. Vidare innebar det ökad frihet för var och en av dem.
Har det fått till följd att era respektive roller förändrats?
— Vi har aldrig valt några roller själva, det var omständigheterna som styrde oss, förklarar David. I efterhand har vi märkt att vi blev vad publik, skribenter och recensenter stipulerade. När vi började trodde vi själva att vi var ett helt annat Brainpool än det vi blev. Alltså, verkligen annorlunda. Nu blev vi ”Flickornas favoriter som spelar snabbt och ganska hårt och sjunger väldigt ljust och lite larvigt”: Ja, ja, då får det vara så.
— Vi gjorde några fåfänga små försök att motarbeta det, men del lyckades ändå alltid bäst när vi gjorde vad vi gjorde. Så vi blev fas i den fällan… Om folk tycker att vi spelar psykedelia så gör vi väl det. Om folk tycker att vi spelar syntpop så gör vi väl det. Jag tror det är lätt att ofrivilligt knuffas in i ett fack och i olika roller, som att ”Janne är den snygge, Christoffer den vuxne som sjunger bra, Jens lite tyst och blyg, och David den som hoppar högt”: Då gör man det som förväntas…
Så vem kommer att spela de gamla låtarna live? Ni eller Kask?
— Han är väl den mest lämpade, egentligen. Vi kommer kanske att spela två eller tre, om ens det, säger Jens.
— Vi har ju inga fans längre, tror David. Det känns som ett led i den allmänna musikaliska utarmningen. Folk glömmer och sviker snabbt. Det finns ingen som går och längtar efter vår skiva, utom möjligen de som gillar singeln ”You Are Here”. Så det finns ingen anledning att spela det gamla.
— Om vi visste att det fanns en massa människor som älskade oss, ville se oss och hängt med genom åren så hade vi känt en relation till dem och spelat gammalt material för deras skull, fyller Christoffer i. Att dra våra gamla radiohits skulle måhända resultera i at några i publiken gungade lite förstrött, men det är inte vårt mål. Om vi velat vara publikfriande skulle vi gjort en annan sorts skiva.
— Det finns två Sweet som turnerar omkring, men det känns in så intressant att vara ett av de banden. Kanske om tjugo år…