Under de fyra år som gått sedan vår förra artikel om Bob Hund har gruppen avancerat från kultfigurer till storsäljare. Och detta helt utan förlorad trovärdighet och helt utan anklagelser om ”sell out”.
Bob Hund är inte bara ett genuint svenskt band, de är också ett genuint svenskt fenomen. De är, snudd på, allas favoriter, oavsett om vi talar om publik, kritiker eller bland andra band. Och runt hörnet väntar en internationell lansering!

VI HAR SUTTIT ganska länge och pratat om nya skivan och har kommit in på frågeställningen om de inte sitter på några sköna skrönor, något måhända ovidkommande men ändå kul och skoj. Något som kan lätta upp lite grand. Det tar ett tag, både Conny Nimmersjö (gitarr) och Mats Andersson (trummor) är så slutkörda efter att ha suttit natten innan och slutmixat nya plattan att deras intellektuella rörlighet åkt på törnar. Men efter en pannveckande stund glimtar det till så smått i Connys ögon.
Det var alltså som så att Bob Hund befann sig på turné och hade tackat ja till att göra en intervju med ett fanzine. Sådana intervjuer brukar vara roliga att göra, tycker de, i synnerhet för att fanzines ofta är så engagerade.
Journalisten i fråga, som även var redaktör, inledde emellertid sin minutiöst oförberedda frågestund med att berätta att publikationen hette Sell Out. Han började med att klaga på musikbranschen i stort, för att snabbt konstatera att man i hans ögon var en sell out om man spelade in skivor. Här ligger indiefundamentalister i lä. Inte nog med det, om man dessutom hade mage att ställa sig på en scen hade man sålt sig något så överjävligt att han saknade ord. Därför hade han vägrat se Bob Hunds konsert dagen innan.
— Hans första fråga var ändå: ”OK grabbar, jag såg visserligen inte konserten, men jag undrar, körde ni den här låten ’Hi Hi Hi’?”:
— Och vi frågade: ”Vad då, menar du ’Upp, Upp, Upp, Ner’?” Och så sa han något i stil med ”Ja, just det”. Vi svarade ”Ja” och så blev det knäpptyst.
— Men OK, han fortsatte i alla fall efter en stund. ”Den här låten, vad är det nu den heter… ja, just det, den som är så bra och lång: ’Jag Borde Inte Säga Det Här, Men Jag Tror Jag Kommer I Tid’. Körde ni den?”
Bob Hund är vana vid missförstånd, i synnerhet text- och titelmässiga, men det här var något slags rekord. Conny skrattar:
— ”…Men Jag Tror jag Kommer I Tid”???! Det är ju en fantastisk titel, kanske borde vi låna den, hahahaha! ”Jag Borde Inte Säga Det Här, Men…”. Hahahahaha!

TRE TIMMAR INNAN DENNA sköna skröna återberättas har jag som första utomstående, utanför the Bob Hund clan, fått höra deras nya platta, som förmodligen kommer att heta ”Jag Rear Ut Min Själ! Allt Skall Bort!!!” (Silence/MD).
Allt är visserligen relativt med den här gruppen — även om det står något på skivomslaget är det inte säkert att det är titeln. Själva refererar de visserligen till föregångaren som ”Omslag: Martin Kann”, men de är inte alls säkra på att det verkligen är vad den heter. Det är bara bekvämare så, man gör sig förstådd.
Jag hade åkt ut till deras kontor i Solna, där även replokal och studion Edvin Medvind finns inom gångavstånd, och managern Marcus Törncrantz hade gett mig en kassett där han omsorgsfullt skrivit ner titlarna på fodralet. Som ”Tralala Lilla Molntuss, Kom Hit Skall Du Få En Puss”, ”Bob Hunds 115:e Dröm” och ”Bob Hunds 115:e Sång”. De två sistnämnda är egentligen identiska, den första versionen är den rytmmässigt komplexa instrumentala dänga som drog i gång sommarens konserter och den andra är samma låt fast med sång. Dessa öppnar och avslutar albumet.
Jag var i ärlighetens namn smått uppspelt, kände mig ordentligt privilegierad, nästan cool. Det är lika bra att erkänna på en gång, så ni kära läsare blir på det klara med hur förutsättningarna inför denna artikel var.
Jag tycker att Bob Hund inte bara är Sveriges och inte bara Europas, utan världens bästa band just nu, det är definitivt det bästa live-band jag någonsin sett och, tja, objektivitet — om det nu någonsin finns någon sådan — får ni helt enkelt leta efter någon annanstans. Det är ett fan som nu sitter vid ordbehandlaren. Tittar han till vänster har han en Bob Hund-bild på väggen ovanför stereon och tittar han till höger hänger en ljusblå Bob Hund-tröja på elementet. Det skulle således bli tröttsamt om jag oavbrutet tog fram mitt synonymlexikon och letade varianter på ord som ”genialt”, ”gripande” och ”upplyftande”.
Varför så är fallet känns överflödigt att berätta. Numera är den allmänna opinionens uppfattning att Bob Hund är något speciellt. Hyllningskörerna vill aldrig riktigt ta slut, var de än ställer sig på en scen är ovationerna… inte stående, utan liksom skuttande.
Allt detta vet ni lika väl som jag. Ni har sett dem, ni har köpt skivorna, ni har fattat, så intervjun som väntar undviker i möjligaste mån frågor i stil med ”Varför sjunger ni på skånska?” och ”Varför heter ni Bob Hund?”. Vi har i stället bestämt oss för att försöka koncentrera oss på nya skivan och i viss mån det senaste årets händelser. Att allt sedan inte exakt blir som man tänkt sig är en annan sak. Var vänliga och observera ordet ”försöka” i meningen ovan.
I alla fall, först gjordes en intervju med Conny och Mats, sittandes på en lunchkrog på Skånegatan i Stockholm — jättegod pasta! — och sedan med sångaren Thomas Öberg, som endast gick med på en intervju under förutsättningen att vi bara skulle prata om hans texter, det exklusiva ämne han av naturliga skäl sitter på mest info om.
Gruppen är i vanlig ordning mån om att alla medlemmar ska få lika mycket uppmärksamhet, och även om Thomas i ärlighetens namn är den mest citatvänlige och den som uttrycker sig mest lödigt är det Conny och Mats som här får dra det tunga lasset. Men eftersom detta är ett BAND — jo, just det, med versaler — vilket är viktigt att poängtera, så fungerar det utmärkt ändå. Bob Hund har en viktig uppgift att fylla här, den att påvisa att vår benägenhet att fokusera på frontfigurer stundtals snarare kan vara nedärvd än nödvändig. Så länge det är BAND det handlar om. Om ni fattar. Vi återkommer till detta.

HEJ, TVÅ SJÄTTEDELAR av Bob Hund, hur mår ni?
Conny och Mats:
— Jo tack, bra.
Kan ni över huvud taget ha något perspektiv på nya plattan nu?
— Nej, säger Conny.
— Ähhmmm. Det tror jag inte, säger Mats.
— Det låter ju annorlunda, säger Conny.
Hur länge har inspelningsprocessen pågått?
Mats:
— Två månader ungefär, inklusive förproduktionen. Åtta veckor. Ja, det är ju två månader. Vi hade förproduktion samtidigt som vi arrade låtarna, så vi gjorde demos i studion i två veckor. Vissa låtar kom till direkt där, kan man säga.
Conny:
— Vi spelar alltid in våra rep. Vi hade en sådan session efter semestern som följde på Kalas-turnén där vi gick igenom tjugo gamla kassetter, där saker var mer eller mindre färdiga. Utsållningar gjordes från dessa väldigt primitiva demos.
Jag har hört något om att det ska finnas runt tvåhundra låtar på lager?
Conny skrattar:
— Ja, haha, vi har börjat prata om kilo i stället. Vi har spelat in rep sedan 1993, så det är säkert femtio fulla C-90-kassetter och på dessa kan det finnas delar till låtar och så, det är ganska oöverblickbart.
Det blir som ett pusselarbete?
— Ja, lite. Men det är knepigt att lägga ihop bitarna, ofta kan ett ställe ha en väldigt signifikativ stämning som lätt blir stjälpt av en annat bit som är lika stark. Det är svårt att hitta ställen som jobbar bra med varandra. Ibland har man tur, men det krävs att man har mängder av bollar i luften, det räcker inte med tjugo, det måste vara runt femtio.
Då finns det irriterande mycket material som inte kommit ut?
— Oh ja, säger Conny. Vi får göra som Springsteen och släppa en box om tio år.
— Man blir irriterad ibland, säger Mats, vi hade på gång att klämma in några låtar på en singel som skulle släppas, bland annat en jättelång en. Men det blev inte så.
— Om vi gör singlar på den här plattan kommer vi att ta med material som är jävligt bra, säger Conny. Som vi gjorde på ”Düsseldorf”, där vi hade ”C:a 11 Min. Från Koppom Okt. -94”. Fast bättre.
Finns det någon slags övergripande plan med albumet, någon idé om att ”detta vill vi uppnå”?
— Svårt att säga, säger Conny. Det är något som växer fram, något som utkristalliseras eftersom. Det är som sagt svårt att svara på nu, utan distans. Men det finns någon slags helhet. Det är låtar som bygger på monotoni och rytmer, snarare än på spretiga, galna punkställen. Det är det album som mest blivit en studioskiva. Förut har vi i regel spelat in ”live i studion”, vilket är besvärligt om man vill ha en tydlighet i ljuden. Studion är på tjugo kvadrat, så om alla lirat samtidigt hade det varit helt omöjligt att separera ljuden.
— Nytt för oss är att det är svängigare, säger Mats. Att basen och trummorna är mer ”svarta”. Samtidigt som de visserligen är ”vita”. Svartvita, kanske. Det är inte alls lika mycket punkig Stranglers-bas som förut.
— Men förhoppningsvis kan vi inte berätta för folk hur skivan låter, säger Conny.

JAG HADE YNNESTEN ATT FÅ följa med Kalas-turnén en vecka i somras, då Bob Hund, Caesar’s Palace och The Jan Kask Experience delade scen. (När Lloyd Cole kom med fick jag inte vara med längre.) Utöver att det rent allmänt var en sällsynt rolig vecka fann jag en möjlighet att nära studera hur Bob Hund fungerar på en scen. Kul att konstatera var att de inte ens verkar ha möjlighet att göra en dålig spelning, ännu roligare var att de heller inte kan låta bli att göra extremt bra soundchecks.
Jag tittade och lyssnade framifrån, bakifrån och ifrån sidan, och blev om möjligt än mer imponerad än jag varit innan. Samspelet är något extraordinärt, åren i replokalen är uppenbara. Att se Conny och John Essing liksom spela ut sina gitarrer mot varandra, att lämna plats för varandra och få något som lätt bara skulle kunna bli till ett påfrestande ljudkaos att utkristallisera sig till besynnerligt vackra låtar i låten är fascinerande som bara fan. Och då har jag inte ens berört Jonas Jonassons syntspel eller Mats Hellquist basspel eller allt annat skoj.
Conny:
— Lyssnar man på ”Istället För Musik: Förvirring” till exempel, om någon skulle komma över de tejperna och höra hur varje kanal låter för sig skulle han säker tro att… ja, det är nog det osvängigaste jag hört. Den gitarren jag själv spelar, det låter så jävla illa. Men tar man bort den ur mixen är det bara jävligt tråkigt och dåligt.
Ert samspel är väldigt speciellt?
— Vi är ju rätt många som spelar, det har blivit mer och mer att vi lämnar rum för varandra, så att allt verkligen får plats. När ”Martin Kann”-plattan, som jag får kalla den i brist på annat, kom var det många som påpekade att Jonas syntar fått massor av utrymme, att de knappt hörts förut. Men han har alltid spelat lika mycket, det har bara dränkts av oss andra. Det är nästan reggaekänsla nu. Man anser alltid att reggae låter så jävla bra och det beror på att gitarrerna oftast inte kör samtidigt, att basen ligger för sig själv, och det gör att det blir mycket luft.
Man kan tycka att detta säger en hel del om Bob Hunds sätt att arbeta. Det är ett kollektiv, de har bandmöten, tar beslut tillsammans, delar på alla intäkter. Bara det faktum att de har en heltidsanställd producent i Daniel Zqaty, som är med på alla rep och alla möten (och faktiskt är den i kollektivet som mest ser ut som en rockstjärna!), och en heltidsanställd manager är inte direkt vanligt. Det har gått så långt att de ser Daniel och Marcus som medlemmar i bandet.
— Det är en självförtroendegrej också, fortsätter Conny, det här med att släppa fram varandra. De första åren är man rädd för att inte höras. Sedan inser man att man inte är omringad av ondska, det är inte så att mixerkillen sänker mig bara för att han hatar mig…
Nästan som en slags musikalisk socialism?
— Det skulle jag nog inte vilja säga, menar Conny. Men däremot, i ett band kan man inse att man gör mycket genom att inte spela i en vers. Att det är vad jag kan tillföra här. Vårt äktenskap är snart uppe i sju år och då utarbetas ett speciellt sätt att fungera på tillsammans. Men det är inget man tänker på, samtidigt som det vore konstigt om det inte blev så. Vi har varit tvungna att jobba så här, om vi hade kört som ett vanligt rockband hade vi aldrig fått ihop det. Vi måste spela och repa jätteofta för att det ska låta bra. Eller?
— Jo visst, säger Mats. Jag förstår inte hur alla andra får ihop det.
— Det finns ju band som repar en gång i halvåret, säger Conny, en frontfigur kommer med ett knippe låtar och en persons vision är förstås lättare att realisera. Så är det inte för oss och det är därför det tar sådan jävla tid.
Ni har nämnt att ”ni går till jobbet”.
— Jo. Men det är våra liv också. Jobbet blir vårt liv. Vi har sett att det krävs för att det ska fungera. Och steg för steg har vi fått möjlighet att genomföra det vi har behövt. Som vår studio till exempel.
Jag gjorde en intervju med Chips i Sator häromdagen och vi pratade om att det blivit en sådan kliché bland band, det här med att ”Ja, utöver Bob Hund så gillar vi…”. Han trodde att det kan bero på att ni egentligen inte konkurrerar med några andra, att ni är i en egen liga, en egen liten värld. Kan det ligga något i det?
Mats och Conny tittar oroat på varandra och knystar fram ett förläget ”Njaooo”.
Ni får inte vara så blygsamma. Detta är trots allt rena rama sanningen, fråga vilket band som helst…
Conny:
— Det är förstås extremt smickrande. Ehhhmmm. Det finns inte mer att tillägga, det är svårt att prata om. Vi har aldrig haft som mål att bli bekräftade så. Jag känner mig fortfarande som ett fan. Det är kul att få spela musik i den traditionen man själv uppskattar.
— Så är det kanske, säger Mats. Vi nämns visserligen inte så ofta när trettonåringar blir utfrågade om sina favoritband, men av andra som håller på med musik. Men, ehhm, det är inte lätt att ta åt sig.
— Jag vet inte hur vanligt det är att andra artister är fans, säger Conny, men jag har fått för mig att många liksom tröttnar och säger ”Ja, jag lyssnar på oss”… Det förstår jag inte riktigt.
— Vi hade vinyllotteri i går i studion, säger Mats. Alla tog med sig två skivor var och sedan lottade vi. Alla ville ha samma, en med The Residents och en live med Dead Boys. Och jag vann båda. Jag har alltid tur när vi har tävlingar, men aldrig annars… Just det, det var en Flash And The Pan-platta som låg allra sämst till, som Jonas fick. Men han var jätteglad ändå. Så roligt har vi det.
Är det lika spännande för er som det är för oss när Thomas kommer med nya texter?
— Absolut, säger Conny. Det är första gången man får grepp om låtarna, när de kommer. Ibland är de klara på en gång, ibland är de klara samma dag som vi ska mastra skivan…
Som ni mastrar…?
— Ja, det var när vi gjorde ”Ett Fall & En Lösning”. Det var en grej Thomas kom på natten före mastringen, så han sjöng om refrängen samma dag som det skulle mastras. Rent kaos.
Finns det någon särskild händelse under inspelningarna som påverkat er?
— Jag tänkte just på det, säger Mats, men nej, jag vet inte…
— Det har varit en trygg process, säger Conny. Välplanerad och ganska spexbefriad. Tråkigt nog för din del, antar jag.
Bob Hund har blivit spektakulära på ett annat sätt på scen i dag, jämfört med tidigare. Förut gick man och tittade med en slags oroad förhoppning om att något skulle hända — nu kommer benen att brytas av! Snart skadar sig någon svårt! — i dag är gigen ”säkrare”, men samtidigt bättre. Saknar ni själva den där oberäkneligheten?
— Nej, inte direkt, säger Conny. Det är återigen svårt att sätta ord på, men jag tycker det finns en överväxel som vi kan lägga in ibland, som känns jävligt bra, utan att det handlar om någon skaderisk.

NÅGRA DAGAR EFTER MÖTET med Conny och Mats bär det — eftersom bandet inte vill låta mig behålla en kassett så långt före releasen (jag hade naturligtvis som primärt mål att pressa upp ett par egna CD:s och kränga dyrt till vänkretsen) — åter i väg till Solna för en uppfriskning av hur det nya materialet låter. Denna gång får jag en nästan helt mastrad CD i handen och en stol att sitta på framför mixerbordet, där stora delar spelats in. Det känns återigen lite coolt. På plats liksom. Det är inte mycket mer än tjugo kvadrat som alla är mastigt välfyllda av instrument och förstärkare.
På golvet i det lilla mixerrummet ligger en gammal DN och en Bibel (tidningen) och en massa DAT-kassetter i högar. Några tillhör Fint Tillsammans, några tillhör Mono och några verkar vara producenten Daniel Zqatys egna. Jag antar att MusikerMagasinet skulle ha kul här. En lapp på väggen vittnar om arbetstitlar på nya låtar, av denna att döma har vi att se fram emot saker som ”Dictators Hos Roky”, ”Rolling Stones På Pub”, ”Rolling Stones I Düsseldorf” och ”Mats Ballad”.
Dagen efter sitter jag hemma och konstaterar att Bob Hunds texter alltid landar, eller utkristalliseras om ni så vill, efter tämligen lång tid. Att försöka mig på en tolkning efter sju—åtta genomlyssningar vore vanskligt. Dock kan man knappast argumentera mot skönheten i rader som:

”Jag har talat ut/jag har pratat sönder/om jag tänker/har jag inte sagt ett ord/
Jag rear ut min själ/
Jag har gett mig iväg/mot min längtan/men alla vägar leder/längre in/
Jag rear ut min själ/
Om du tror att du vet/var du har mig/är jag närmre/än du vågar be mig om/
Jag rear ut min själ/allt skall bort.”

JAG HAR PRECIS TAGIT UT LÅTEN på min så gott som ospelbara gitarr (vers: Em/D/G/D, ref: C/Em/D/G) när telefonen ringer:
— Hej, det är Thomas här.
Hejhej.
— Du hade faxat några grundfrågor innan och de flesta är det inget konstigt med. En liten invändning bara. Den här frågan ”Hur tycker jag att jag har utvecklats som textförfattare?”, det är ju lika intressant som ”Berätta om dig själv?” eller ”Vem är du egentligen?”. Då måste journalisten använda sin fantasi vassare för att man ska kunna ge bra svar…
Jag känner mig träffad och rodnar. Fantasilöst är ordet.
Men OK, tycker du att det finns något tema i de nya texterna då? Själv tycker jag att det kan ta lång tid innan man greppar något slags grundtema.
— Teman… Det är upp till den som lyssnar, det är svårt att säga exakt… Och det med att det tar tid, det är nog samma för dem som är med i bandet. Mycket jobb, mycket intuition och man tar risker och chansar, man spelar saker man bara känner, men inte vet exakt vad det är. Det finns så många lösningar på ett problem, det är inte som att bygga en byggsats med en racerbil, man kan i stället sätta ihop det på olika sätt. Men det genomgående temat är väl att man ska aktivera sig, sedan hur man gör det är upp till var och en.
— Man lyssnar på musiken och försöker känna vad den handlar om, vad den har för innebörd.
Texterna görs alltså fortfarande i efterhand, efter musiken?
— Det finns ju alltid fragment. Förr i tiden lät jag tankarna åka i väg som… som rökmoln på en ångmaskin, men nu när jag ligger hemma i soffan brukar jag skriva ner dem, om jag kommer på något som får mig att sätta mig upp i soffan. Ibland om man känner att man behöver ledning från sig själv kan man återvända och kolla på det man skrivit ner. På samma sätt som vi har bandsnuttar med musik från replokalen kan man ha textlappar. Men i de flesta fall är musiken som en fyr som blinkar och så följer man den, man navigerar efter den.
— Det är svårt att illustrera hur idéer uppkommer, antingen finns det där eller så finns det inte där. Känner man att det är något att ta vara på försöker man dokumentera det och tycker man det är dåligt försöker man gömma det. Anledningen till att vi gör en skiva är främst att vi tycker att det fattas någon sorts musik. Om vi bara ville tjäna pengar skulle det inte låta så här. Vi har varit envisa och det är fler och fler människor som vill lyssna på oss och då känner man att det finns en mening med att lägga ner så pass med arbete på det.
Du sjunger i Fläskkvartetten-kompade ”Goddag & Adjö” om att ”Min fantasi får stå i kö för ett jobb” och ”Adjö ideal /…/ goddag social”.
— Mmm. Det är lätt att drunkna i det samhälle man lever i. Man är tvungen att vara så praktisk, man ska betala räkningar och hyra, man ska stämma träff och man ska passa tåg. Sedan ibland måste man få ha de här extra sakerna som gör att man känner sig glad och inspirerad att ta itu med det praktiska, så inte disken samlar sig till ett höghus.
Nu när du lever på Bob Hund borde det väl vara lättare att hålla fantasin vid liv?
— Det är inte alltid ens egna tankar som illustreras, man kan åka runt på turné i Sverige och få ett bild av ett land, och man får bilder i samband med musiken. Stora delar utgår från mig själv, men mycket passerar in i mig, sådant man ser på TV och hör på radio. Texterna behöver inte tvunget vara personliga redogörelser, de kan också vara kommentarer. Men även om man lever på musik så lever man inte med den hela tiden, man måste koppla bort den ibland. Annars blir det ingen dynamik. Musik är något man har som en andningspaus. När man känner att allt annat är segt sätter man på en skiva för att det är trist när det är tyst eller för att det är tråkigt att grannen spelar hög musik som man inte gillar själv. Då får man överrösta den.
Du nämnde i en intervju att grammisen du fick för ”bästa textförfattare” var skön för att den fick dina föräldrar och din släkt att förstå vad du höll på med?
— Inte riktigt så. Men det var kul för att det var ett synligt bevis. Men jag kan inte påstå att jag känt mig helt missförstådd innan. Mina släktingar har alltid varit toleranta, jag har aldrig upplevt mig som en outsider, förutom när jag har tvivlat på mig själv. Men det var ett synligt tecken på att det jag gör kan vara lika påtagligt som om man snickrar hus eller bygger en bro. Då menar jag en järnvägsbro eller en Ölandsbro. Priset har för mig personligen ingen betydelse, men det är synligt för min omkrets, som inte är mina kompisar.
Men du måste väl ha blivit åtminstone lite glad?
— Jo visst. Men om jag ställer mig på scen och sjunger med mitt band så gör jag det för att jag tycker att jag har något att säga, och om jag tar emot ett pris och pratar i TV gör jag också det för att jag tycker mig ha något att säga. Om jag inte tyckte det, eller om det fanns någon som sa samma sak på ett bättre sätt, skulle jag hellre legat hemma och tittat på den personen på TV.
— Anser man sig ha ett litet inlägg eller kan bidra med någon slags motvikt — om man får lov att göra det så känns det intressant. Det hör ändå ihop med musik som främst är något roligt, men kan man lägga in sin egen personlighet i det utan att folk vill slå ihjäl en så känns det ju bra.
Hur får du texterna klara?
— Precis på samma sätt som man gör i vanliga livet. Ibland går man och såsar och ibland känner man att man måste ta tag i det och få det gjort så man kan släppa det sedan, för annars ligger man och mumlar på det innan man somnar. Om man har idéer som börjar störa när man går på bio, då är det tvunget att bli av med dem. Om man spelar musik som vi försöker göra är det för att vi är tvungna, det är ingenting som man ligger hemma och tänker ut att så här och så här ska det bli. Det är något man måste bli av med, som när vissa människor ger sig ut och springer eller boxas för att avleda sina tankar.
Vad handlar ”Jag Rear Ut Min Själ” om?
— Det säger jag inte för att då avslöjar jag tricket. Jag har gjort den här liknelsen säkert femtiotusen gånger, men det är ändå den bästa. Alla vet vad det handlar om, det är som ett trolleritrick, som att dra upp kaninen ur hatten. Men tittar man på när trollkarlen stoppar ner kaninen så är det inget kul, när man vet vad det är som ska komma fram. Jag vet faktiskt inte själv exakt vad det ska innebära. Det är en öppen formulering. När man hör det tillsammans med musiken kanske det får en annan innebörd. Jag skulle aldrig skriva en dikt som gick på det sättet, om jag nu var tvungen att skriva något utan musik. Någon spoken word-skiva är inte under planering, heller ingen instrumental skiva.
Han skrattar:
— Det är visserligen jävligt kul att Bob Hund gör instrumentala låtar, för då slipper jag sjunga. Det tycker jag är jättebra. Bandet spelar så många melodier hela tiden så jag försöker så ofta jag kan säga ”Det här är bra, nu behöver jag inte sjunga”. Men de gapar ”Jo, vafan, kom igen, det måste ju vara sång här…”. Ibland har sången blivit så jävla sopig att vi varit tvungna att hålla den instrumental. Men det är bra att det är så. Det är kul.
Nu har du dessutom börjat skriva åt andra, som till Fläskkvartetten. Hur är det?
— Det är helt annorlunda. Men om det finns en sångmelodi… Jag hade guidning av Freddie (Wadling) som skrivit engelska texter som jag till viss del översatte. Nu håller jag inte på med korsord, är förmodligen för lat, men det påminner om det. Som ett matteproblem. Inte att man ska ha ett svar, men när det gäller att konstruera det kan man ha vissa tekniska hjälpmedel, viss regelbundenhet i rim och så. Eller som att pussla. Det är den bästa liknelsen. Man har en massa bitar, man ser alltihop, men vet inte riktigt hur det ska bli. Så man går och formar och lyssnar på det flera gånger så man inte fladdrar bort den melodi som finns från början.
Hur var det att höra resultatet?
— Väldigt intressant. En ovanlig upplevelse, verkligen. Man blir förstås smickrad. Men det är ingen annan som ringt och frågat, i alla fall inte konkret.
OK. Tack ska du ha, Thomas.
— Tack själv.

MEN HALLÅ DÄR, Bergman Rock då, undrar ni oroat? Vad händer med Bob Hunds engelskspråkiga projekt, det vi hört talas om i så många situationer, det som kallats ”nästa kapitel i sagan om Bob Hund”? Ska vi inte få svar på det, jävla SA?
Jo då, Conny får svara:
— Vi har spelat in fyra låtar som vi ska skicka runt till olika bolag. Ut på prospekt. Det är där det ligger. Tanken är att vi ska jobba på projektet nästa år. Men vi vet inte alls vart det kommer att ta vägen. Efter fyra låtar är det knappast solklart vad som kommer att hända.
Men ni lägger Bob Hund åt sidan så länge?
— Vi turnerar med Bob Hund i december och kanske även januari. Sedan blir det bara Bergman Rock, säger Conny.
Hur låter det?
— På ett sätt kan man naturligtvis höra att det är samma band, men det känns annorlunda, säger Mats. Nu har det gått så lång tid, vi började i vintras. Först tyckte jag att det var så jäkla bra, att det var bättre än något Bob Hund någonsin gjort, men nu känns det mest som det är annorlunda. Intresse finns från utlandet. Food Records och en kille från Matador har hört av sig. 1999 kommer det något med Bergman Rock, det kan man klart säga.
Jag har dessutom hört talas om ett projekt kallat ”Bob Hund: The Movie”. Vad är det?
— Ja, just det. Det ska bli en säljvideo, säger Conny. Eller en köpvideo heter det visst.
— Det finns oerhört mycket filmmaterial, säger Mats. Martin Kann har varit med och filmat överallt, det är bilder på oss i bussen, i replokalen, på scen. Och så ska våra fem videos läggas sist på kassetten. Plus outgivna låtar som kan läggas som bakgrundsmusik, det finns mängder av roliga versioner. Då kan vi bli av med lite av allt som ligger på hög. Vi måste rensa.
Och är det inte fantastiskt, inte en endaste gång har vi nämnt vare sig Kraftwerk, Joy Division, Velvet Underground eller Pere Ubu?
Kanske är detta den referensfattigaste artikeln i SA:s historia?
Det blir lätt så när bandet är sin egen referens.