OM INTE LIKNELSEN i just detta fall passat så illa skulle man kunnat säga att Grand Tone Music tog musik-Sverige med buller och bång. Men även om Nina Ramsbys, Dan Lepps och Jim Tegmans band tog oss med storm gjorde de det genom att smeka oss försiktigt med vemodig, tassande och ljuvlig musik.
Många med mig undrar nog vad som låg bakom det radikala genrebytet, från Salts tuffa och skramliga rock till Grand Tone Musics mjuka och stillsamma dito.
— Det bara blev så, säger sångerskan och gitarristen Nina Ramsby och ger ingen antydan till att vilja prata mer om saken.
Jag har ringt upp henne och de båda andra medlemmarna Dan (orgel) och Jim (trummor) på Ninas jobb i Stockholm. De sitter samlade kring en högtalartelefon, ett allt annat än idealiskt intervjuförhållande.
Ingen lär ha missat, hoppas jag, deras självbetitlade debutalbum (MVG/MD). Undertecknad gav det * * * * i denna tidning och tycker fortfarande att det är lika briljant som jag ansåg då. För att vara ett förstlingsverk låter det väldigt genomarbetat. Jag undrar om bandet lämnar något som helst utrymme för improvisation.
— Vi hade bara tio dagar på oss att spela in skivan, så materialet var tvunget att vara väl förberett, säger Jim och tycks mena att det inte fanns någon tidsmässig möjlighet att hinna experimentera i studion.
— Vi jobbar med ganska få låtar och slänger hela tiden material. Så vi har hela tiden koncentrerat oss på de få vi har, berättar Nina.
Grand Tone Musics sättning är — åtminstone om man tittar inom Sverige — udda. Speciellt är det avsaknaden av elbas man reagerar på.
— När vi gjort en demo och spelade upp den för vår gamle Saltproducent tyckte han att tyngden i basregistret saknades. Vi hade inte tänkt på det innan, men efter det började vi använda pedalerna på orgeln för att få bättre bas, säger Nina.
Har ni aldrig känt er begränsade i er sättning?
— Det har snarare varit en utmaning att kunna låta mycket på bara tre personer, menar Dan.
Enligt bandets biografi var Jim och Nina allmänt trötta på musikbranschen, rocken och allt turnerande efter att Salt hade splittrats. Personligen trodde jag det skulle dröja länge innan de tog upp musicerandet igen och blev förvånad när ryktena om Grand Tone Music började florera.
Varför ville ni sätta i gång ett nytt, intensivt projekt så snart?
— Vi hade ett halvårs semester. Efter det började lusten att spela komma tillbaka, svarar Nina och Jim kort.
Är ni inte rädda för att hamna i samma ”fälla” som Salt, med massor av krav på er från omgivningen?
— Det är inte möjligt. Nina jobbar nu, punkt slut, säger Jim.
— Två tredjedelar av oss vet vad det innebär. Och Dan vet det också, eftersom vi har berättat för honom. Vi har gjort klart vad vi vill och inte vill. Vi tar det lugnt, saker får komma som de kommer, fyller Nina i.
— Vi spelar bara på lördagar, vilket hör ihop med att Nina arbetar heltid. I Stockholm kan vi ta ett gig vilken dag som helst, men ska vi spela längre bort så gör vi det bara på lördagar, eftersom det tar lång tid att resa, säger Jim (eller möjligtvis Dan, det är inte lätt att höra skillnad genom en högtalartelefon…).
Nina jobbar på byrån F+ i Stockholm. Bland annat gör hon skivomslag, däribland till gruppens eget album. Grand Tone Music hår även regisserat sin egen video, varför jag undrar om de anser det vara viktigt att ha full kontroll över alla delar i produktionen.
— I det här fallet handlade det om att vi hade så dålig budget. Det fanns inga pengar alls för vårt skivomslag och eftersom jag jobbar med sådant tog jag hand om det, berättar Nina.
— Vad gäller videon så gjordes det först en som vi inte alls var nöjda med. Den var, tycker vi, jättedyr. Så vi gjorde en ny själva, utan några pengar. Den blev väl inte asbra, men den känns i alla fall mer ”oss”. Och visst är det underbart att kunna ha kontroll hela vägen. Ingen formgivare i världen kan förmedla vad vi tänkte när vi gjorde de här låtarna, menar Jim.
Att göra stillsam och lugn musik på platta är en sak. Men live? Jag inbillar mig att man som band saknar att spela för en vild, röjande publik.
— Folk är inte så vilda som man kan tro. Publiken står mest stilla och tittar, det gjorde de när vi lirade med Salt också, säger Jim och fortsätter:
— Den ”värsta” konserten med Salt var när vi spelade på ett alkoholfritt Ung Vänster-möte. Då var folk som galna. Men så fort de dricker står de bara och tittar.
Nina:
— Det var verkligen jobbigt att spela med Salt, rent fysiskt. Det är skönt att inte behöva ta ut sig så på varje konsert längre…