DET HAR VARIT MÄRKLIGT TYST om Chickenpoxs andra album, ”Stay Away From The Windows” (Burning Heart/MD), som kom ut i mars. Förutom ett hejdundrande releaseparty på Fu Bar i Linköping har inte ett knyst hörts. Det har knappt ens blivit recenserat — till exempel har, när detta skrivs, varken Aftonbladet eller Expressen gjort det. Än mindre har det blivit framträdanden i radio eller TV. Inte ens konsertarrangörerna har ringt ner bandet i någon större utsträckning. Helt klart ett missförhållande som vi på SA kände oss manade att rätta till.
Är det inte surt att släppa en ny skiva och media inte bryr sig ett skvatt?
— Jo, visst är det. Tråkigt framför allt, säger Staffan Palmberg, trombonist i gänget. Oavsett om de hade skrivit bra eller dåligt.
— De recenserade första plattan och då borde de kunna skriva om uppföljaren också, även om de inte tycker om den, menar Max Uvebrandt, gitarrist, sångare och en av bandets grundare när vi träffas över en kopp kaffe hemma i hans lägenhet på Vasavägen i Linköping.
De första stegen togs för fem och ett halvt år sedan av Max och basisten Morgan Libert, med Peter ”Sveden” Swedenhammar (legendarisk Linköpings-musiker som varit med i, bland många andra grupper, Raped Teenagers, Identity, Prank och Flakes, vilka samtliga har släppt skivor) bakom trummorna.
Efter hand tillkom ytterligare medlemmar och sjumannacombon består i dag även av Mattias Ahlén på sång, Per Törnquist på orgel och gitarr, och saxofonisten Joakim Lilja. Samt då Staffan, som också spelar i den sparsamt uppträdande humoristiska konstellationen Hur Skrattar Myran? och tidigare var med i poppunkiga Snoddas.
Den här sättningen har varit fast i ett och ett halvt år nu.
Hur funkar det egentligen att vara så många i ett band? Blir det aldrig bråk?
— Nej, faktiskt inte, säger Staffan. Dels är vi sällan alla sju på repningarna, förutom inför en spelning…
— …dels är det en fördel att vara ett udda antal, då är det bara att rösta om man är oense om någonting, fortsätter Max.
Vem skriver låtarna? Jag antar att ni inte jammar fram dem.
— Nej, det är Per, Mattias eller jag som kommer med en låtidé till replokalen och sedan arrangerar vi den tillsammans, berättar Max och sörplar på kaffet.
Våren 1995 kom debut-EP:n ”Dinnerdance And Latenightmusic” på Burning Heart, ett bolag de varit trogna sedan dess. På skivan återfinns bland annat ”Taxi” och ”People I Know”, som tillhör deras bästa låtar.
Året därpå, våren 1996, släpptes albumdebuten ”At Mickey Cohen’s Thursdaynight Pokergame” och Chickenpox räknades som ett av de främsta banden i den så kallade ”fjärde skavågen”, tillsammans med Liberator, Tictox och Gordon. Jag frågar Max vad han tycker om de andra skagrupperna.
— De svenska banden håller bra klass, tycker jag. Annars kommer det bästa från USA nu, medan övriga Europa är skitdåligt på skafronten. England, till exempel, har ingenting.
Kommer ni att hålla fast vid baktakten eller har ni lust att bredda repertoaren?
— Det har vi försökt göra på nya skivan, menar Staffan. En del låtar är inte riktigt utpräglad ska. Det finns lite andra influenser i alla fall, säger han.
Visst, baktakten hålls tillbaka emellanåt och vissa soulinfluenser kan skönjas. Lyssna bara på ”Bring It Down” eller ”Mr. Negative”.
Till stor del är dock Chickenpox den klassiska skapopen trogen, med en följsam och svängig blåssektion, en kompande baktakts-gitarr så gott som överallt och genrens glada inställning till dansvänlig musik. Något som inledande ”Believer”, singelspåret ”Truth Of Our Time”, korta ”Move Your Body” (trettioåtta sekunder!) och avslutande ”I Saw” är fina exempel på.
Tillsammans med producenten Anders Johansson (före detta Creeps-basist) har de fått till en bred och varierad skiva som definitivt lägger dem i täten bland de inhemska ska-utövarna.
Det närmaste målet är att få komma ut och spela så mycket som möjligt, även om det inte ser ut att bli några festivaler i sommar.
— Liberator ligger ett steg före oss hos festivalbokarna och då tycker de att skakvoten är uppfylld, säger Max missnöjt.
— Jag har nog aldrig sett två skaband på samma festival, tillägger Staffan bittert.
En annan förhoppning är att svensk TV ska köpa in ungdomssåpan ”Dawson Creek”. En serie som är populär i USA och handlar om fem ungdomar i tjugo-tjugofemårsåldern i samhället Dawson Creek på den amerikanska östkusten. Typ ”Beverly Hills”, alltså. Chickenpoxs svenska förlags transatlantiska gren hade kontakter och fick med en låt i ett avsnitt. Producenterna blev så nöjda att ytterligare två bitar plockades in.
Så nu vet ni det, när ni sitter och tittar på några glada ungdomar på TV och plötsligt hör Chickenpox i bakgrunden. Det låter väl dessutom som något för tidningarna att skriva om?