MED RÖTTERNA DJUPT NERGRÄVDA i countrymyllan utmärker sig Göteborgs-kvartetten Elmer tämligen markant på den svenska rockscenen. Visserligen är de inte ensamma om att fascineras och intresseras av den musiken, men där de flesta — exempelvis Loosegoats, Monostar och Popsicle — endast låter influenserna träda fram i enstaka låtar genomsyras allt Elmer gör av en tydlig countryprägel.
Egentligen skulle de redan ha släppt ett helt album, men efter otaliga förseningar och bortförklaringar från deras förra bolag gav de upp och skrev på för lilla göteborgska Helikopter (dist Border) i stället. De har nu givit ut debutsingeln ”Abigail”, som rymmer utmärkt countryrock i samma skola som Uncle Tupelo, Son Volt och Wilco.
— Det var skönt att få ut det här nu, säger sångaren/gitarristen Niklas Blomqvist när jag träffar honom och den andre gitarristen Martin Berntsson på ett litet café i deras hemstad.
— Jag menar inte att vi har någon slags ensamrätt, men vi har hållit på med det här så länge och nu börjar det plötsligt komma en massa grupper som vill vara country. Fast det är lätt att det där blir påklistrat, också. Många band vill ha med en countrylåt på sin platta…
– …men förlöjligar det i stället, fyller Martin i. De gör en pastisch, i stället för att ta saken på allvar.
De startade Elmer som en akustiskt baserad countryduo för ett antal år sedan, men den nuvarande upplagan — med Jonas Hagberg på bas/körsång och Glenn KG Halvarsson på trummor — blev komplett först i vintras, och därmed antog musiken en rockigare karaktär. Samtliga är tjugosex-tjugoåtta år gamla och har tidigare spelat i diverse lokala konstellationer, av vilka Happily Ever After (där två medlemmar från Mufflon 5 ingick) och Zoobox rönte de största framgångarna. Dessa har pendlat mellan punk, metal, rock och — faktiskt — shoegazing.
Således har de en splittrad musikalisk bakgrund. Lägger man därtill det faktum att varken Jonas eller Glenn är särskilt country-intresserade skulle man kunna tro att det ofta uppstår konflikter, men tvärtom fungerar det utmärkt.
— Det skulle bli jävligt trist om alla gillade samma slags musik, menar Niklas. Det är lite av vår grej, att vi kör det genom alla våra influenser. När vi gör en countrylåt så är det med vår bakgrund och då blir det något annat. Jag tror inte en amerikan skulle tycka att vi gör riktig country.
Ingen av dem bryr sig speciellt mycket om svensk musik. De säger sig gilla Bob Hund live och gläds över Weeping Willows framgångar, men ser i övrigt få ljusglimtar. Som favoriter och influenser nämns i stället Townes Van Zandt, Uncle Tupelo, Gram Parsons, Merle Haggard (”det närmaste en levande legend man kan komma” enligt Martin) och sena Byrds.
Textförfattaren Niklas:
— Jag är ganska såld på Hank Williams. Jag läste en bok om honom och blev fascinerad, han är verkligen en legend. Men det är inget jag tänker på när jag skriver själv, direkt. Annars är country-musiken verkligen klyschornas landskap, det är en balansgång man går där. Samtidigt vill man spela på det ibland — en klyscha kan ju vara det som säger allt.
— Det är väldigt ärlig musik, fortsätter Martin. Det finns många som har bra texter, Emmylou Harris till exempel. Så länge det inte kommer från Dolly Parton eller Kenny Rogers har de oftast något att säga.
De förklarar att det främst är detta — det uppriktiga och sentimentala — som attraherar dem till country.
— Sedan kan man hålla på länge utan att bli patetisk också, flinar Niklas.
Varpå Martin leende konstaterar:
— Ja, vi är så jävla gamla att detta är det enda vi kan satsa på…
När vi möts är de sysselsatta med att skriva material till en fullängdare, som är planerad att släppas till våren. Förhoppningsvis kommer det också att dyka upp en ny singel dessförinnan. De har förvisso redan flera låtar färdigskrivna, men är tveksamma till att spela in dem då många är gamla.
Liksom på ”Abigail” kommer de förmodligen att sköta produktionen själva, såvida de inte finner en lämplig producent. Men det lär bli svårt, eftersom de har väldigt klara visioner vad gäller själva ljudbilden.
— Ljudet ska ligga nära. Singeln spelade vi in i ett rum som var mycket mindre än detta, säger Martin och slår ut med armarna över det lilla rummet vi sitter i. Kanske hälften så stort. Förmodligen var det därför den blev så bra.
Exakt hur albumet kommer att låta är de osäkra på, men de verkar vilja gå tillbaka till ett lugnare, mer renodlat countryuttryck — en utveckling jag personligen gläds över. För det är där — i sentimentala sånger som ”Evil Doings” och ”Twister”, båda snyggt utsmyckade med pedal steel — de gör sig allra bäst. Sistnämnda ligger undangömd som sista spår på singeln, medan ”Evil Doings” än så länge bara finns på senaste demon (recenserad i SA #36, betyg 3,5).
— Just nu känns det som om vi har rockat ganska länge, funderar Niklas. Så jag är nog inne på att göra något lugnare, mer akustiskt igen. Jag har kommit ifrån det där med Uncle Tupelo lite. Dem lyssnade jag mest på för tre år sedan, när de spelade på Roskilde och så. Numera lyssnar jag i huvudsak på traditionell country. Men det behövs förmodligen en låt som ”Abigail” för att folk ska börja lyssna, sedan när man väl skapat sig ett utrymme blir det lättare att göra vad man vill. Folk avskriver country innan de ens lyssnat, så jag tror de behöver det i en annan tappning för att kunna ta det till sig.
— Ja, man får nog börja med de enklare sakerna, instämmer Martin och tillägger:
— Fast på spelningarna är det den riktiga countryn — cowboylåtarna — som fått bäst respons. Det är då folk börjar skrika och leva ut, så det finns helt klart ett sug efter det vi gör.