För The Drowners från Skellefteå ska musik vara på riktigt. Inget slarv, inga halvmesyrer. De vet exakt hur de vill ha det.
Med en färsk ”Tracks”-hit, ”Summer Break My Fall”, och ett nytt utsökt album, ”World Record Player”, närmar de sig målet för alla som spelar i band — att bli rockstjärnor.

DET ÄR FÖRSOMMAR ANNO 1992. Fåglarna kvittrar i kör och Suede har släppt sin första singel, ”The Drowners”. Leif Rehnström tillbringar en del av sommaren i Norsjö i Västerbotten. Här växte han upp med mamma, pappa och två bröder.
Leif befinner sig vid tillfället i det gamla pojkrummet. Här inne byggde han den första Lego-satsen, fantiserade om framtiden och drömde om kärleken. Det var också i detta rum han tog sina första stapplande steg mot vad som skulle bli ett genuint musikintresse. Han lånade store-brorsornas Sweet- och Thin Lizzy-plattor i smyg för att kunna tillfredsställa sina rocktörstande lustar. Här komponerade han också sin första låt, efter att bröderna skramlat till en gitarr som födelsedagspresent åt lillbrorsan.
Sedan dess har Leif hunnit byta ut pojkrummet mot en lägenhet i Skellefteå. Gått ut gymnasiet, där han stiftade bekantskap med Mikael Sundqvist. Tillsammans fördrev de lektionstid på teknisk linje med att diskutera rockens roll. Det visade sig snart att Mikael också hade en sexsträngad bästis att fingra på. Så började Leif och Mikael rocka tillsammans. Med Posies på en speciell plats i sin gemensamma ”hall of fame” strävade de åt samma håll.
Men tillbaka till pojkrummet och försommaren 1992, där Leif har en fråga i huvudet och P3 som sällskap. Frågan är vad hans och Mikaels blivande band ska heta. Radion spelar en darrig poplåt som Leif inte hört förut. Han uppfattar inte riktigt vad som sägs, tror att gruppen heter Drowners och tänker ”jävla coolt namn”.
Sedan dröjer det inte länge innan han inser förväxlingen och Suedes debutsingel får ge namn åt det nya bandet.

Ett erkännande att få kontrakt

Leif och Mikael hittade sin blivande sångare Magnus Vikström när de bevistade en fritidsgårdskonsert. På den tiden sjöng Magnus i ett band som spelade Nirvana-covers. Efter att ha värvat Magnus snubblade de också över en hårdrocksbasist, Jonas Bergqvist, samt Dennis Almqvist som spelade trummor. Dennis hoppade dock av i ett tidigt skede och ersattes av Andreas Persson, som studerade på musikgymnasiet ett år under Magnus. Så hade de intagit anfallsposition och började spela in i rasande fart.
— Vi hade satt en gräns. Om vi inte blev kontrakterade före hösten 1995 skulle vi lägga av. På hösten börjar ju allt om på nytt; skolor startar, folk flyttar, nya bekantskaper inleds… allt tar ny fart, berättar Leif en sensommardag 1997.
Men att få demos utskickade till skivbolag var det lite sämre med — de hoppades på att bli upptäckta ändå.
— Att vi inte fick i väg något berodde dels på att vi hela tiden gjorde nya demos, dels på ren lathet. Sedan hade A West Side Fabrication visat intresse från första början. Det var det bolag vi gillade bäst. Och som till slut också signade oss, förklarar Mikael.
Efter att 1994 ha medverkat på West Sides årliga samlingskiva med låten ”Destroyer” (de var också med 1995 med ”That Door”) gav de ut sitt debutalbum ”Destroyer” i januari 1996, på underetiketten Speech. Trevande började Drowners synas och höras i massmediala sammanhang. Singeln ”Teenager” spelades flitigt i radio.
— Att vi till slut kontrakterades såg vi som ett erkännande, att vi var tillräckligt bra. Vi skulle aldrig kunna gå så långt som att pressa våra egna skivor. Det är bara extremt dyra demos, tycker Mikael.
— Det är nog en fråga om stolthet. Det ska vara på riktigt. Inga halvmesyrer för vår del, säger Leif.
De fick spela på Sveriges största rocktillställning, Hultsfreds-festivalen, men ingen längre turné genomfördes. I stället återvände de till Skellefteå för att tillsammans frambringa nya alster. ”World Record Player” blev resultatet — kvintettens nyligen släppta andra album.

Klart hur allt skulle låta

En rad svenska och utländska musikpersonligheter har fått kommentera varsitt spår på skivan. Nina Persson, Ken Stringfellow och, finurligt nog, Brett Andersson är några av dessa. Om Drowners radio- och ”Tracks”-hit ”Summer Break My Fall” uttrycker Brett: ”…and The Drowners break our hearts. More proof, should anyone need it, that the Swedes have an impeccable grasp of what pop is all about.”
På drygt ett år har de genomgått en märkbar förändring. Den strömlinjeformade powerpopen på ”Destroyer” har blivit spretiga rockkrevader på ”World Record Player”. Det långa hårsvallet har fallit. Scenposerna under livespelningarna har gått från den blyge betraktande pojken innanför skolgårdsstaketet till den tuffe gängledaren utanför.
Singeln ”Is There Something On Your Mind?”/”Summer Break My Fall” har spelats mer i radio än alla låtar från ”Destroyer” tillsammans. Så det sedvanliga snacket om ”det svåra andra albumet” vill de inte kännas vid.
— Vi hade helt klart för oss hur allt skulle låta redan innan vi gick in i studion, säger Mikael. I princip vartenda gitarrsolo. Till skillnad frän första skivan hade vi också förinspelat alla låtar. Debuten gjordes på extremt kort tid, och det var dessutom mycket som var oklart kring materialet när vi påbörjade inspelningen. ”Destroyer” blev en liveskiva, fast utan publik. Produktionen är ju otroligt viktig — om det bara hängt på låtarna hade vi slagit redan då.
— Den här gången hade vi tänkt plocka in en producent, säger Leif. Men eftersom vi redan bestämt i detalj hur vi ville att allting skulle låta hade ett sådant samarbete varit omöjligt. Och överflödigt. Vi skulle vara gräsliga att jobba med under sådana förhållanden. Tjuriga och otrevliga…
Så The Drowners blev sina egna producenter.
— Tillsammans med Kjell då förstås, säger Mikael.
Kjell Nästen driver Rumble Road Studios i Skellefteå och har jobbat med bland andra Bear Quartet och Carpe Wade.
— Vi gjorde klart med Kjell i förväg precis hur vi ville att det färdiga resultatet skulle låta, säger Leif. Vi bestämde oss för att göra en rockplatta i världsklass, annars fick det vara. Har man inte det som utgångspunkt är det ingen mening att harva på med musik.
— Det vore töntigt av oss att säga att vi bara spelar för vår egen skull, menar Mikael. För att det är kul. Det finns det inga som gör. Naturligtvis måste man tycka att det är roligt att spela, men alla som är med i band vill innerst inne bli rockstjärnor.
— Vi vill bli hur stora som helst, påpekar Leif. Kunna leva på musiken. Drowners är inte något trevligt hobbyprojekt. Vi har tio plattor till inom oss.
— Hur många som helst, tror Mikael.

Extrema ”ljudbögar”

I studion under inspelningen av ”World Record Player” provades vartenda litet ljud ut för sig. Gång på gång.
De tog fasta på låtarnas individuella riktning. Stretade och drog dem sedan till deras yttersta spets.
— Vi ville motverka den medvetna strömlinjeform vi jobbade fram på förra plattan. Nu gjorde vi tvärtom, säger Leif.
— Förstörde oss själva nästan, berättar Mikael. I våras, när vi var klara i studion, gick det inte att lyssna på skivor. Hela tiden uppmärksammade vi knasiga bakgrundsljud: ”Vänta! Vad var det där lilla tjutet i bakgrunden? Spela tillbaka några sekunder.” Och: ”Använder han oljeskinn här, eller?”
— Vi är extrema ljudbögar, säger Leif. Och inget ljud är omöjligt att få fram. Vilken studio vi vistas i spelar ingen roll. Det är bara töntigt att låtsas att vår musik skulle blivit bättre om vi spelat in i någon stor, flashig och ”hipp” studio. När allt går att göra precis lika bra i en mindre. Vi är klart nöjda med resultatet och skulle vägra ursäkta vårt sound med att ”vi kommer från Norrland och har spelat in i en liten studio i Skellefteå”.
Utanför musiken finns naturligtvis även andra drömmar. Att få byta lägenheten mot ett stort hus, att så småningom bilda familj, ha sommarstuga både vid havet och i fjällen, ha råd att vara ledig och hela den baletten.
— Ett riktigt playboyliv, skrattar Mikael.
— Själv har jag alltid varit intresserad av heminredning. Inte så att jag syr gardiner, men jag kan bestämma hur de ska se ut. Det kanske jag ska bli, inredningsarkitekt! Hur blir man det, går det att läsa till på högskola…? funderar Leif.
— När jag var yngre ville jag bli slalomproffs. Antagligen för att jag är släkt med Ingemar Stenmark, berättar Mikael.

Musik som en Ford Mustang

Om Leif kunde radera ut en hel musikgenre bara genom att trycka på en liten knapp skulle valet utan tvekan falla på amerikansk powerpop. Då skulle Drowners kallas nyskapande och erövra powerpopkronan utan att tvingas kapitulera till förmån för andra gitarrband.
— Jag skulle välja att blåsa ut allt kommersiellt i rymden. Jag tänker främst på eurodiscon, säger Mikael. Dels för att den är dålig, dels för att annan musik då skulle upptäckas och börja sälja.
I allt musikskapande är influenser en viktig och bidragande faktor. Att Posies och Matthew Sweet är lite av förebilder är inget de sticker under stol med. Inte heller att medlemmarnas smak har en betydande roll. Men inte avgörande. Huvudsaken är att gemensamma nämnare finns. Och att man inom bandet strävar mot samma mål.
Det har hänt att Drowners jämförts med Posies.
— Att ens nämnas i samma andetag som dem är hedrande, tycker Leif.
— Om jag skulle presentera vår musik med ord skulle det bli vackert och tungt, säger Mikael.
— Får jag säga också…? Jag tycker att bas är en viktig del. Ordet bas, att något är fett. Vad ”fett” är? Jag menar mjukt. Mjukt sound alltså, yrar Leif.
Om Drowners musik vore ett ting skulle det självklart vara en Ford Mustang från sextiotalet.
— Vi brukar säga det. Att vår musik är som en Mustang: kraftfull, vacker, tidlöst klassisk… och lite grabbig, förklarar de.
— Men egentligen skulle den kunna förklaras som vad som helst med de rätta argumenten. Typ att vår musik är som vatten, säger Mikael.
— Vatten! Nej, absolut inte vatten, avfärdar Leif.
Som inte frambringat musik enbart med Drowners. Hans första försök var ett speed metal-band i unga år tillsammans med kompisarna i Norsjö.
— Det lät mest som någon form av hysterisk skrammelpunk. Men jag minns att det var kul. Och att den stackars publiken bara stod och gapade. Så vitt jag vet håller ingen av de andra killarna på med musik i dag.
Men Leif fick blodad tand:
— Egentligen är det aldrig musikens uppbyggnad och sådana grejer som intresserat mig. Det är själva skapandet. Jag har aldrig spelat en cover i hela mitt liv och jag tror inte heller att jag skulle kunna om jag var tvungen. Jag kan bara våra egna låtar.
Leif minns skolans musikundervisning som ett utdraget lidande med klassisk musik och allsång på schemat, och var heller inte en av dem som vallades in i den kommunala musikskolan och dess trygga famn av instrumentundervisning. Han förblev en självlärd gitarrist.
— Rockmusiken är något man ska känna själv — inte undervisas i, hävdar han bestämt.
Den bästa bandupplevelse de kan erinra sig var uppträdandet på Hultsfreds-festivalen 1996.
— Just det där att spela inför en helt okänd publik, säger Mikael. Då ingen var där bara som polare, utan alla ville se oss live. Det var nog vår bästa konsert hittills.
— Vår absolut sämsta spelning var i Skellefteå, när Jeff Eyrich (en amerikansk manager som visat intresse för dem) flugit från New York för att kolla in oss, säger Leif irriterat. Vi hade druckit innan, vilket nog är enda gången. Vi gjorde uruselt ifrån oss och publiken var så där avundsjukt ”stå stilla långt bak med armarna i kors”. Det blev oerhört pinsamt.
— Det är nonchalant mot publiken att dricka före en spelning, erkänner Mikael. När folk kommit dit bara för att se en och så gör man inte bästa möjliga ifrån sig.
— Respektlöst är ordet. Vi behöver inte dricka innan vi går upp på scen. Vi har inga blivande alkoholister i vårt band, konstaterar Leif.

Texter om livet självt

Tidigare i artikeln berättades det en del om Leif Rehnströms uppväxtmiljö i Norsjö. Hur han i tanken byggde upp framtiden och fick en försmak på livet.
Drowners texter handlar om allt som är livet självt — vänskap, höstdepressioner, relationer och, så klart, det popmusik bygger på — den outgrundliga kärleken.
Men vägen från pojk- eller flickrummet och ut i vuxenlivet är för de flesta långt ifrån smärtfri. Vi upptäcker förr eller senare att människor inte är lika pålitliga och att kärleken inte är lika skör och orörd som vi i hemmets trygga vrå inbillat oss.
Folk du trodde var vänner svek. Killen eller tjejen du trodde var kär övergav dig. Detta drabbar alla någon gång under livets bana.
Så naturligtvis också med textförfattaren Leif Rehnström.
Och det är sådana här saker Leif skriver texter om, som han och bandkollegorna sedan sätter musik till.
Nästan som att tonsätta dikter kan tyckas. Men det är inte Leif beredd att hålla med om när hans litterära verk kommer på tal:
— Poesi har jag aldrig skrivit. Däremot låtar så länge jag kan minnas. När man skriver en låt har man alltid en viss begränsning rent textmässigt, eftersom medvetandet om att textstycket sedan ska ramas in med musik finns där hela tiden. I den skrivna poesin finns inte de begränsningarna, då har man en annan typ av frihet.
— Dessutom är det också så att en text som är vacker och förståelig i ett musikaliskt sammanhang kan bli banal och patetisk om man läser upp den, resonerar Leif.
På ”World Record Player” går det att ta del av låttexterna. Men det fick vi inte möjlighet till på samma sätt på föregångaren.
— Att texterna inte fanns med på den har med självförtroende och inte med innehållet att göra. Jag funderade på vad folk skulle tycka och tänka. Jag känner mig nog säkrare i mig själv nu.
På nya skivan finns en melankolisk ballad med vackra stråkar, ”Winter Left You Alone”, som egentligen skrevs redan till förra plattan.
— Det är ett tydligt tecken på att vi inte alls skäms för vad vi gjorde då. Anledningen till att vi inte tog med den på ”Destroyer” är att vi inte fick till den som vi ville. Med stråkar och allt. Men nu är vi helt klart nöjda. Kanske behövde den mogna med oss? Sedan berodde det också på, som jag tidigare berättade om, den korta inspelningstiden för första skivan.
Hur starkt individrelaterade är texterna? Ligger det specifikt självupplevda historier och gror bakom varje rad?
— Mer eller mindre i alla fall. Jag skriver alltid i jagform, även om det är något en vän varit med om. Det är inte heller jämt så att en hel text är ren sanning. Men alltid kärnan i den. Och visst tror jag att människor i min närhet har kunnat känna sig träffade av texterna. Men ingen har vågat fråga rakt ut…

Fejkade rockpersonligheter

En ny singel har nyss släppts — ”Fake R&R Personality”. Ebbot Lundberg, utvald att ge en kommentar om den, sa: ”I couldn’t have written a more autobiographical lyric myself.”
Vilket kanske säger en del.
Texten är inte baserad på en speciell händelse eller person, utan på musikbranschen som fenomen:
— Det går hela tiden ut på att verka väldigt intressant och mystisk, förklarar Leif. Mer än vad man egentligen är. På bilder måste man se häftig ut, annars faller man platt. Man spär på en illusion. Och det gör alla i branschen. Ingen vill se ut som ”grannpojken”, så där helylle som vem som helst.
Magnus Vikström är killen som hittades på en fritidsgård ylandes Nirvana-covers. Han har tills vidare hoppat av musikhögskolan — för att satsa på musiken.
— Det jag vill hålla på med ligger inte på samma seriöst teoretiska nivå som musikhögskolans utbildning gör, konstaterar Magnus torrt.
I egenskap av vokalist är han den utvalde att sjunga ut de anekdoter Leif nedtecknat.
— Det är inte svårt att bli personlig med texterna, att göra dem till mina egna. Jag kopplar dem ofta till saker som hänt mig, och det kan nog de flesta göra, säger Magnus.
En video till ”Fake R&R Personality” väntar på att bli filmad. Och så snart löven börjar singla mot marken traskar de fem in i replokalen igen för att, med ett leende på läpparna, fila vidare i rockens tecken.