NAMNET TILL TROTS är Bad Cash Quartet inget bluesband, utan landets allra färskaste rockhopp. Från en egensinnig och vrickad lo-fi-pop har de styrt sina steg mot skramlig attackrock. Där får melodin ständigt brottas med huggande gitarrer, hårt slående bas och ivrigt piskande trummor. I höst intar de Sverige.
Det var tydligen ganska stökigt i sjunde klass på Lundenskolan i Göteborg, där Jonas Lundqvist, Martin Elisson och Carl Stephanson gick. På fritiden spelade de i ett band. Kanske en del gånger på skoltid också, för det var ju så mycket roligare än att plugga. Om det var någon speciell händelse som utlöste det eller lång och trägen utnötning vet jag inte, men Jonas blev tvungen att byta klass. Där blev han bästa kompis med Kalle von Hall, och då var det lika bra att också han fick vara med i gruppen. De kunde behöva en extra gitarrist och dessutom hade Kalle en synt som han fått i födelsedagspresent när han fyllde tio. Sättningen var komplett.
Det har gått fyra år sedan de startade och nu har det börjat rulla. En demo som skickades ut till Startracks, Dolores och A West Side Fabrication fick positivt bemötande från alla. Dolores erbjöd dem att göra en vinylsingel som släpptes sent 1996, trots att de egentligen inte hade plats för fler band. Låtarna var “Drag Queen” och “I Dreamed A Dream”.
Isse på Dolores fick Telegram intresserade och ett möte ordnades. Tycke uppstod och vips var de signade av ett storbolag. Telegram är en etikett med väl dokumenterad fingertoppskänsla och god smak. Popsicle, Him Kerosene, Soundtrack Of Our Lives, Souls, Stina Nordenstam och Mouth är bara några namn som hör hemma där. Det var mer det som gjorde mig intresserad än min kompis lyckliga beskrivning: “De är sjutton år och helt galna”, även om det ökade min nyfikenhet.
När de besöker Linköpings bästa pophoppställe Herrgårn i början av juni frågar jag dem om de är förberedda på att varenda artikel och varenda intervju kommer att ta upp deras ålder.
— Jo, det är vi. Men jag fattar inte vad det har med saken att göra, säger sångaren, gitarristen och låtskrivaren Martin. Vi är ett band. Det spelar ingen roll hur gamla vi är. Det som spelar roll är hur vi låter.
— De får gärna skriva att vi är tretton bast, bara de tar lika seriöst på musiken som det vore gubbarna (!) i Soundtrack Of Our Lives, menar trummisen Jonas och fortsätter:
— Vi är inte en grupp som tänker att vi kan tabba oss lite eller släppa något vi inte är så nöjda med bara för att vi är så unga. Vi repar varje dag, jobbar hårt och lämnar inget åt slumpen. Vi ska köra över vartenda jävla band, hur gamla eller unga de än är. Det är bara så. Sedan är det ju synd om dem att vi bara är sjutton och snart bättre än de.
Ord och inga visor.
När jag frågar vad de lyssnar på är Frank Black, Sonic Youth och Broder Daniel de som också går att spåra i Bad Cash Quartets musik. Främst då Sonic Youth. Bob Hund, Karl Hendricks Trio, Brick och Leonard Cohen (!) nämns också. När jag säger Cure är det ingen som protesterar.
— Det är jäkligt många klassiska band som vi knappt har lyssnat på alls. Sådant man borde ha hört, som Velvet Underground, Dinosaur Jr och Rolling Stones. Vi har ju fan knappt lyssnat på Beatles, berättar Jonas som pladdrar på riktigt duktigt under intervjun.
Jag börjar förstå varför just han fick byta klass.
I början av sommaren kom singeln “I Still Got My Shy Lips” med två spår. Det första, “Shy Lips”, är en hittig rockare med bra melodi och refräng, plus en gudomlig gitarrslinga som lyfter låten ett extra snäpp. “Our Tragic Friendship” är en Sonic Youth-pastisch, där Martin Elisson sjunger sina “yeah” med betydligt större auktoritet än Henrik Berggren i Broder Daniel.
Under sommaren har de hunnit med en spelning inför branschfolk på Hultsfreds-festivalens backstageområde. De har spelat ihop med Honey Is Cool i Stockholm och, som pricken över i, på Lollipop-festivalen.
— Det var skitkul. Kanske vår röjigaste spelning någonsin, berättar Jonas när jag senare ringer honom för att uppdatera intervjun. Ljudet var lite taskigt, men i en låt fick vi hela publiken att klappa med. Då kände man sig som Bruce Springsteen, fortsätter han lyckligt.
I skrivande stund håller de på att spela in sitt debutalbum. Under en vecka lirade de in all musik live i en ladugård ute på landet tillsammans med David Brändström. Endast ett par-tre plockgitarrer samt sången ska läggas på när de kommer in till studion. Där ska Nille Perned guida dem vidare mot slutresultatet, som bör ligga på skivdiskarna i slutet av september eller början av oktober.
Kanske håller inte skivan fullt ut, kanske blir den splittrad. Eller också blir det en kanonrockplatta som sparkar alla oss “gamla gubbar” i häcken. Vad den ska heta är inte klart, men kommer de inte på något tuffare blir det kort och gott “Bad Cash Quartet”. Lägg namnet på minnet.