***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE

EXPRESSENS enfant terrible, Linda Norrman Skugge, åkte på en rejäl sågning i förra numret av SA för sina samlade krönikor, men oavsett vad man tycker om hennes skriverier och tankar så är hon värd en eloge för att hon bryr sig om de oetablerade banden. Som en slags sentida Mats Olsson tar hon sig faktiskt tid att lyssna på demokassetter. Det är Linda ensam om inom den rikstäckande dagspressen.
Vi på SA bryr oss förstås också. Eller rättare sagt: försöker bry oss. Varenda demo hamnar i redaktionens bandspelare och förses med en kommentar innan den slussas vidare till berörd recensent för noggrannare genomlyssning.
Vi är medvetna om att varje kassett är en förpackad dröm och förhoppning, men långt ifrån alla är särskilt originella och personliga eller ens intresseväckande.
Bara sättet att introducera sig får en ibland att undra om det ens är värt att lyssna på kassetten. Är den egna musiken inte värd mer än en risig inspelning, ett taffligt omslag och en halvt oläslig presentation, som dessutom rymmer mer ursäkter än självtillit?
Ibland får också man intrycket att vissa demos är ämnade för någon slags musikalisk rådgivningsbyrå, som ska försöka få ordning på ett olyckligt äktenskap. Dessa vädjanden väljer vi att inte kommentera, för rådet kan bara bli ett: arbeta vidare (med allt), separera eller lägg ner.
Dess värre förefaller det som om graden av självkritik har minskat med åren. Det är därför de flesta demokassetter åker direkt ner i en låda på skivbolagen och sedan bara står där och samlar damm utan att någon bryr sig. Få lyssnas igenom och ännu färre blir upptäckta den vägen. Det ska till mer än så för att märkas i det digra utbudet. Tur, kanske.
Att Melony fick skivkontrakt med MNW berodde till exempel på att en av de anställda hade fullt sjå med att sysselsätta sin knappt tonåriga dotter. För att få lite arbetsro gav han henne därför en kartong med demoband och bad henne välja ut det hon tyckte lät bra. Hade han i stället haft sin son på besök hade vi kanske aldrig hört talas om Melony.
På SA försöker vi anstränga oss mer. Och trots invändningarna ovan är förhoppningarna varje gång det dyker upp nya kassetter med posten att göra den där speciella upptäckten. Det här numret stavas den Monostar.

Begreppet tjejpop är en känslig benämning. På SA är det ett honnörsord, men vissa band gillar inte alls att bli kategoriserade efter sitt kön. För fem flickor starka Poohs från Karlstad är det uppenbarligen inget problem alls, eftersom de själva uppger att de ska medverka på en samlingsskiva med olika tjejband. Inspelningskvaliteten på ”Sirens” ***½ är inte den bästa och de allt överskuggande grunge-influenserna är också kvävande, men samtidigt är gruppen variationsrik och har en påtaglig melodikänsla. Ett band att hålla ögonen på.

Belchs Pia Högberg bor visserligen i Uppsala, men ibland låter hon nästan som om hon hette PJ Harvey och bodde på Gothland. På den neurotiskt saltade demon ”I Define” *** försöker Belch addera ytterligare en mörka nyans till den åttiotalsbaserade depprocken. Ibland tar Pia i lite för mycket och grymtar på som om det var dödsmetall hon höll på med, men annars är det riktigt lovande bitvis, om än något enahanda.

In Deed kommer från samma stad, men gör snarare musik som har rötterna i sjuttiotalets kvinnliga singer/songwriterpop. Mycket riktigt är det en tjej som står bakom både sången och låtarna. Lin the Sin kallar hon sig för (övriga bandmedlemmars pseudonymer besparar vi er), men vad hon heter på riktigt är oklart. I det bifogade materialet uppger nämligen In Deed två efternamn på Linda: Karlsberg respektive Karlström. En begåvad låtskrivare är hon i vilket fall som helst, även om materialet på den snyggt producerade ”Hammonds And Eggs” ***½ inte känns särskilt originellt. Men hon har en påtaglig popkänsla som kan slå ut i full blom när som helst.

Detsamma gäller för Jive With Clive från Genarp, trots det hemska bandnamnet och trots den pinsamma nedräkningen som inleder den lika illa betitlade demon ”Rockin’ And-A-Rollin” ***½. Helena Josefsson har en bra och självsäker röst och för tankarna till Alanis Morissette eller någon poptjej åt det hållet. Inte särskilt egensinnigt, men växer bara låtarna till sig lite grand så får kanske Jive With Clive en skarpare profil på köpet.

Polythene från Eskilstuna har gjort en minirock-opera med titeln ”The Extraordinary Adventures Of Mr West In The Land Of The Bolsheviks”. Jo då, den är precis lika hemsk som titeln antyder. Övriga två spår på den självbetitlade demon **½ är, trots malplacerade funkinfall, bättre tillskruvade. Kanske är det sångerskan Saras röst, kanske är det den musikaliska inriktningen som för tankarna till Honey Is Cool. Men i ett mycket, mycket tidigt skede av karriären.

TadPole från Skövde/Falköping/Göteborg har slagit på stort och gjort en CD-EP av sin demo. Det ökar förstås chanserna till uppmärksamhet på flera håll, om den nu bara hade varit bättre producerad och mer genomtänkt. TadPole har nämligen varit osmarta nog att placera den bästa och mest genomarbetade låten, ”3jane”, längst bak på den pretentiöst betitlade ”Silverballed Plastic President” ***. Övriga tre spår är mer vingligt ofokuserade, men ska man göra en heltäckande beskrivning så får det bli indiedepprockpop. Lite felplacerad sådan, eftersom sångerskan Sara X:s resurser inte lyfts fram ordentligt.

Peristaltics lär betyda tarmrörelser och då är det förstås inte särskilt svårt att gissa att det handlar om ett renodlat grabbgäng. Från Norrköping närmare bestämt. Säger sig gilla Weezer och Stevepops och det hörs ju. Framför allt sistnämnda band har — vid sidan av Brainpool — satt sin tydliga prägel på gruppens adrenalinpop. Säkert kul live, men förebilderna är alldeles för uppenbara. I väntan på bättre låtar reducerar det Peristaltics *** till en pigg kopia på tillväxt.

I samband med recensionen av Supernovas förra demo skrev SA att Karlstads-bandet innehöll medlemmar från favoriterna Crush. Detta stämde inte då, påpekar bandet, som dock tog omnämnandet som ett gott råd. Numera finns således förre Crush-basisten Thomas Rosevall i gruppen. Dessutom gästas Supernova emellanåt av ”stjärnor” från Nymphet Noodlers och Mindjive. Trots detta är den nya demon **½ en rätt ordinär historia med vad som nu kan kallas för traditionell indiepop, blandad med lika traditionell surfpop. Låter mer Surfpool än Supernova och är inte så mycket att yvas över. Än.

Morning Penguin från Nässjö kallar sin demo för ”Alaska” ***. Musiken är emellertid varmare än så. Det handlar om depprockinfluerad indiepop åt Popsicle-hållet. Låter både ömsint och varm, men det kan möjligen bero på det veka, småblyga uttrycket. Tar sig med antalet lyssningar, men inte tillräckligt för att välta omkull någon med sin charm.

Elevator Adam från Malmö har låtit välrenommerade Martin Hennel producera sin namnlösa demo **½. Här handlar det om gammaldags poprock, någonstans mellan Beagle och Saints, för att dra paralleller till Hennels tidigare produktioner. Välspelad, men aldrig särskilt upphetsande. Om det nu inte är en tuffare lågbudgetversion av Crowded House man är ute efter.

Senile Pups (var kommer alla hemska bandnamn ifrån?) från Luleå lirar melodiös skatepunk som dessutom rymmer möjliga Primus-influenser på ”Wallowing Green” ***. Genren har sina inbyggda begränsningar, men Senile Pups lyckas variera sig hyggligt. Småtrevligt, fast småtrevlig är väl vad ett sådant här band minst av allt vill bli kallat.

Poyken bor i Kinnared, Segerstad och Osby, men rör sig i intrikata lo-fi-land. På deras demo **½ blandas Bob Hund-liknande orgelslingor med klaustrofobiska stämningar och texter om Amerika, vilket skapar vissa trovärdighetsproblem. Lite för poykaktigt än så länge.

Penti är inne på samma tongångar, men även om det är uppenbart att hjältarna i detta Stockholmsband heter Sebadoh och Pavement, så låter det både originellt och eget. Helt enkelt för att trion bakom namnet har fattat att sång på svenska ger musiken en alldeles egen klang. Demon heter inte ”Varg”, som man skulle kunna förvänta sig, utan ”Björn” ****. Två lagom nonchalant skramliga låtar, ”Nada” och ”Idiot”, som försvenskar genren på ett nästan förträffligt sätt. Kul!

Lunda-bandet Sideshow Bob lyckas låta lika nerstämda och uttråkade som J Mascis på ”I’ll Save Your World For A 6-Pack” **½. Men den konsekventa dysterheten rimmar illa med flera inslag, som omslag, titel och vissa textrader. Demon inleds med en låt där Gustav Kjellvander (Loosegoats-Christians lillebror) önskar att han bodde i Beverly Hills, men för att uppnå den drömmen bör de kanske spela mindre enahanda musik.

Marigold *** hörs i Hörby och kallar sig sturskt för ”Världens bästa popband”. Något nytt Oasis är det emellertid inte frågan om, de har snarare en bräcklig kaxighet som för tankarna till Only Ones och Johnny Thunders. Men de varken glimmar eller knarkar (hoppas jag) lika mycket.

Fetish beskriver sina tongångar som ”pistol-at-your-head-music”, vilket dess värre inte är lika spännande som det låter. De leds av sångaren Lars Mertanen som har ett förflutet i band som Foundation och Gary Cooper Combo. Hans halvt viskande röst ger dessa gitarrbaserade stockholmare deras särprägel, men låtarna är inte särskilt varierade och det ekar dessutom för mycket postpunk om ”Enjoy It!” **½ för att man verkligen ska kunna göra det.

Freinds från Stockholm kan varken stava till vänner på engelska eller till kassett på svenska, men Jon Spencers namn klarar nog medlemmarna av att skriva både fram- och baklänges i sovande tillstånd. Jag vet inte hur Vennärnas bidrag på samlings-CD:n ”Kittenish 4” låter, men här spelar de exakt samma slags skräpiga, slamriga och distade primalrock som den bluesexplosiva förebilden ***½. Freinds behärskar uttrycket ganska väl och jag skulle gärna se dem live. Fast ännu heller ser jag att de vinklar till det lite mer personligt nästa gång.

Elmer från Göteborg gör något av den snyggaste countryrock jag någonsin hört med ett svenskt band. De fyra spåren på bandets odöpta demokassett **** är alla mogna, helgjutna och övertygande. Till och med standarden ”Take Me Home Country Roads”, omdöpt till ”Going Back”, lyckas de skaka nytt liv i. Eftersom mina kunskaper inom countryn är högst begränsade vågar jag mig inte på att dra några paralleller. Och hur ska jag veta att inte övriga låtar också är covers?

Ett sammelsurium av diverse olika stilar löd beskrivningen av Skövdes Kracklites förra demo — och den nya. På ”Avant Apres” ***½ påminner herrarna nämligen en hel del om den sortens röjiga amerikanska alternativrockband som vägrar att begränsa sig till en särskild sorts genre, utan flippar ut i alla möjliga sorters hel- och halvpsykedeliska utflykter. Kracklites glömmer dock inte bort att förse de effektivt alternativt fräckt arrade låtarna med medryckande poprefränger. Ja, hälften i alla fall. Det enda som gör mig tveksam är den utstuderade, ploj-betonade framtoningen. Men det är möjligt att mannarna är lika roliga på scen som de försöker ge sken av på bild. Och då jävlar bör man inte missa dem.

De allra bästa demotejperna, vid sidan av Monostars bidrag, har jag sparat till sist. Den ena kommer från ett välmeriterat namn: Micke Herrström, tidigare i Fire Engines och producent för bland andra Popsicle. Han är förstås en man som varken borde behöva göra demokassetter eller stå utan skivkontrakt. Men världen är orättvis ibland. Tillsammans med ett nytt gäng bakom sig gör han exemplarisk klassiskt stukad gitarrpop på en obetitlad trespårs-demo ****. Bra låtar och (förstås) bra produktion. Micke har egentligen bara ett problem. Han saknar det där personliga lilla extra, det där särdraget som gör att man omedelbart identifierar honom. Ett svårlösligt dilemma som han delar med exempelvis Paul Westerberg. (What?! Nu får du sparken! PH)

Oracle är en lika produktiv som okänd nykomling från Göteborg som spottat ur sig två olika demos, ”Every Night And Day” ***½ och ”Unknown Alternative Guitar Hero” ****½. Inflytandet från Smashing Pumpkins (och Jimi Hendrix) är emellanåt övertydligt och eftersom jag inte är särskilt förtjust i nämnda grupp borde jag inte gilla det alls. Men låtarna är inte bara starka och varierade, utan också bra producerade och smart arrangerade. De engagerar mig betydligt mer än något på ”Mellon Collie And The Infinite Sadness”. Det var bara en sak som hindrade dem från att bli utsedd till bästa demoband i detta nummer. Och det är att sångaren Jonas Hasselgren alltför ofta knäpper upp gylfen och ogenerat leker med sitt femsträngade organ. Mer självkontroll, mindre Pumpkins och Oracle kan bli ett smärre rockmirakel.