ATT FÅ UTMÄRKELSEN ”Numrets demo” i SA resulterar ofta i att bandets debut snart finns i skivbutiken. Så är även fallet med Fidget från Göteborg.
Efter Urban Gyllströms demorecension i SA #30 har sextetten hunnit med ett ”showcase” i Stockholm, att knytas till danska Mega Records, att spela på flera festivaler (bland andra Emmaboda och Lollipop) och har just avslutat inspelningen av sitt första album, dock med planerad utgivning först nästa år. En mindre Sverige-turné i november samt singeln ”Semi-Naked” i månadsskiftet november/december ligger närmast i tiden.
Fidget leds och startades av den lysande Nina Natri för drygt två år sedan. Då var det bara Nina och Louise Weibull, gitarrist och likaså gruppens låtskrivargeni, men snart hade de skrapat ihop vad som skulle bli dagens upplaga: Daniel Claesson (gitarr), Fredrik Andersson (keyboards), Pontus Willquist (bas) och Johan Forsman (trummor).
De kallar sin musik för ”bångstyrig” eller ”bonkerspop”, efter ett uttryck i den beryktade Melody Maker-recension där deras första demo blev utnämnd till den veckans bästa. Då spelade Daniel trummor och Nina även lite keyboards. Med den sättningen gjordes två inspelningar.
— Det var den sämsta av dem som blev recenserad. Det hela resulterade i att Go! Discs ringde och allt jag kunde tänka var att någon skämtade med mig, säger Nina under ett av flera möten som ligger till grund för denna artikel.
— Men jag gick ner till Bengans och kikade i tidningen. Och visst, där stod det! fortsätter Daniel. Hur det kändes? Fantastiskt. Konstigt, men fantastiskt.
Fidget spelar alltså bonkerspop, men är fortfarande ”indie”. Arbetsmetoden består i att Nina först skriver texterna, varpå Louise lägger fram de musikaliska grundidéerna. Sedan arrangerar de allt tillsammans.
Vad gäller paralleller till andra artister — såsom att Ninas röst i flera artiklar blivit jämförd med Björks och att musiken liknats vid Sugarcubes — svarar Daniel bestämt:
— Jag gillar inte ens Sugarcubes. Någon journalist började med den jämförelsen och sedan har resten hängt på. Visserligen har Nina en speciell röst, men det är allt.
Frågan glider lätt över på vad eller vem som faktiskt influerar Fidget och deras musik:
— Alphaville. Vi älskar Alphaville, säger Nina himlande. Det är fantastiskt att de återvänt, och att de gått tillbaka till sina rötter!
— Vi lyssnar på olika saker, därför är det rätt svårt att nämna något eller någon som alla gillar, tycker Daniel. Men för min del kan jag säga britpop. Absolut.
Vad gör dessa människor när de inte är medlemmar i ett band, kan man fråga sig. Jo, nästan alla studerar för tillfället. Pontus pluggar industriell ekonomi, Daniel och Fredrik på journalisthögskola, medan Johan studerar filosofi och litteraturvetenskap.
Båda tjejerna satsar numera till hundra procent på musiken, men tidigare var Nina raketforskare samt studerade psykologi, medan Louise pluggade filosofi…
— Och etnologi-någonting, fyller Nina i. Hon blir sur för att jag inte riktigt kommer ihåg vad det var, men det är säkert, jag minns inte.
En blandad kompott som visat sig mycket lyckad. Något som också är klart är att en journalistutbildning kan komma väl till pass för ett band. Intervjuer och artiklar kommer att göras och skrivas förr eller senare.
Men missflyt har förekommit. När de gjort ett krogreportage för Göteborgs-Posten utbröt en väldig snöstorm, vilken åsamkade minimal spridning av tidningen. Detta drabbade även Expressen, där Fidget också fanns med.
— Kanske var det ett tecken, tänker Nina högt. Ganska typiskt i alla fall.
Men ett ickeinsnöat TV-zappingreportage för GT har de i alla fall hunnit med, liksom att figurera på Linda Norrman Skugges sida i Expressen Fredag en längre tid. De har spelat och blivit intervjuade flera gånger i Z-TV.
Den första konsertrecensionen — en positiv sådan — publicerades i Hallands Nyheter, efter en spelning i Falkenberg tillsammans med Honey Is Cool. GP:s nöjesbilaga Aveny gav förra kassetten epitetet ”Månadens demo” och de blev, som sagt, också numrets demo i SA #30.
Den tejp som fick höjdare på skivbolag runt hela landet att kasta sig på telefonerna släpptes i slutet av mars i år. Och med MCA i ryggen, som de har förlagskontrakt med, dröjde det inte länge innan det storslagna ”showcaset” på O i Stockholm blev av. Medlemmarna hade väntat sig representanter från ungefär åtta bolag, men just innan de skulle upp på scenen fick de ett meddelande som sa att det rörde sig om tolv.
— Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv! säger Nina. Det var därför jag använde mitt speciella hardcoregrepp om micken. Något måste jag ju göra!
Efter spelningen, som avlöpte utan några större incidenter än en trilskande sladd och en strejkande effektpedal, startade förhandlingar med de intresserade bolagen. Resultatet blev kontraktet med Mega, vilket undertecknades i juli.
— Det var helt enkelt de som gick med på våra krav, och de erbjöd oss dessutom en egen etikett (Prodik), säger Daniel.
Bakom valet ligger också att bolaget har god erfarenhet av marknaden utanför Skandinavien, något som värderas högt hos bandet.
Om vi håller oss till Sverige är Varberg favoritstaden. Allt — demos, singeln och debutalbumet — är inspelat hos Musikmaffian med Magnus Bergentz bakom spakarna. Lägg därtill ett otal gig på orten, bland annat den första konserten i karriären, som uppvärmare åt Silverbullet. En kväll som slutade med att polisen hämtade sångaren i nämnda band, då de tyckte att han betedde sig som om han var drogad. Senare tester visade dock att den enda drog han tagit var kaffe…
Ett annat gäng som spelat med Fidget är Varbergs-baserade Surreal. Den gången klättrade någon ur publiken upp på trumsetet och ramlade rakt ner på deras trummis Tony.
— Andra band bör nog vara ganska rädda för att spela med dem, säger Surreals Ulf Cronheim.
I november, då Fidget ger sig ut på vägarna igen, bör vi få svaret på vilka som vågar. Till deras försvar ska dock sägas att ett flertal spelningar tillsammans med andra grupper avlöpt helt utan missöden…