MALMÖ-BANDET CHEVYS DEBUTSINGEL “I Think I’m Nervous” (MCA) var en mycket sympatisk historia som dök upp på skivdiskarna tidigare i år. Fem bitar opretentiös svensk “indiepop”, med mästerverket “Sparky” som den absoluta toppen.
Under Lollipop-festivalen haffade jag gruppens batterist, Karl-Jonas Winqvist, och drog i väg honom till en ostörd del av backstageområdet, med avsikt att bedriva en dryg timmes kvalitativ konversation.
Ömsesidig beundran av varandras t-shirts visade sig vara den katalysator samtalet behövde för att komma i gång. Själv bar jag en nött och välanvänd “Evil Dead”-tröja (vilket ledde till en diskussion om vilken av uppföljarna till “Night Of The Living Dead” som egentligen är bäst), medan Karl-Jonas bringa pryddes av en hemgjord, imponerande Accept-dito.
— Visst är den snygg! Men jag har tyvärr inte gjort den själv, jag köpte den på Myrorna för en tia, förtäljer Karl-Jonas.
— Alla har så jäkla bra referenser från när de var små, de gillade Depeche Mode, Cure och dylikt. Men jag är uppväxt i en bonnabygd i Småland, och där lyssnade folk på Twisted Sister, Saxon och Iron Maiden.
Hårdrock är inte helt fel. Du lyssnar inte på Danzig?
— Yes! Jag såg dem på Roskilde för ett par år sedan, och Gud vad jag kände mig macho. Synd bara att senaste plattan är så trist. “Lucifuge” däremot… Ska man supa så ska man göra det till den!
Danzig är pop!
— Håller med, lysande pop.
Vad lyssnar du mer på, det kan väl ändå inte enbart vara heavy metal?
— Nej, självklart inte. Mitt favoritband är World Party, något jag säkert är ensam om i hela världen. Jag skäms nästan för att nämna dem, eftersom de snor så mycket från Beatles och Dylan, men det finns ändå något speciellt i deras musik.
— Annars gillar vi allihop Radiohead ganska mycket, och Jayhawks. Det var nog främst Jayhawks som jag och Lasse (Lindh, sångare, gitarrist och låtskrivare) hade gemensamt när vi mötte varandra.
— Vi två bildade Chevy en sen kväll hemma hos honom när vi satt och drack efter en konsert. Lasse började plötsligt spela på sin gitarr och jag slog på telefonkataloger med några upphittade trumpinnar. Jag är en enorm musikälskare, men hade aldrig förr spelat något instrument. Lasse övertalade mig att göra ett försök med den ädla trumslagarkonsten och så blev det.
— Eftersom vi båda var nyinflyttade i Malmö kände vi ingen som kunde hantera en bas, därför värvade vi Lasses pappa Urban. Han hade spelat bas tidigare, men helt andra grejor, Evert Taube och liknande. Sedermera plockade vi in Micke (Thornqvist), då vi kände att det behövdes en extra gitarr för att förstärka ljudet en smula.
Plötsligt tar kassetten i bandspelaren slut, och då dyker Lasse upp. Lite synd är det givetvis att han inte får komma till tals, därför ringer jag upp honom en dryg månad senare, för att få en update på Chevy-fronten.
— Vi har precis varit i studion och spelat in delar av materialet till vår kommande platta, berättar han. Denna gång producerade vi själva, vilket var kul. Det känns skönt att ha den totala kontrollen, men det är mycket möjligt att vi åter samarbetar med Michael Ilbert (producerade “I Think I’m Nervous”) på resten av inspelningarna. Båda tillvägagångssätten har sina fördelar.
När räknar ni med att släppa något nytt?
— I mitten av oktober är det meningen att en tvåspårssingel ska komma ut. Vi har inte bestämt oss säkert för “A-sida” än, men det lutar åt en halvballad som heter “Cut It Out”.
— Ännu svårare är det att välja ut material till fullängdaren. Är just nu inne i en löjligt produktiv period, de senaste veckorna har jag skrivit minst en låt om dagen som jag verkligen varit nöjd med. Men jag ska inte klaga, tänk om det vore tvärtom!
— Det kommer i alla fall att bli en varierad platta. Jag vill inte att folk ska kunna definiera något som “en typisk Chevy-låt”, det vore himla tråkigt. Vi kommer dock att hålla oss inom pop- och rockramarna, att influeras av Fugees eller hardcore är inte riktigt vår grej.
Vi får väl se när Chevys album dyker upp — i skivbranschen tenderar saker och ting ofta att drabbas av förseningar. Men under tiden kan vi ju alltid spela “Sparky” en gång till…