LYCKAN VAR TOTAL.
Konsert med Rancid, en väl kyld pilsner i näven och skivkontrakt med Epitaph. Denna söndagseftermiddag på Gino i Stockholm lekte verkligen livet för No Fun At All. Nu kunde inget stoppa dem.
— Jag kan inte fatta att det är sant, ljöd gitarrknäpparen Mikael ”Fakta” Danielssons elfenbensvita Close-Up-smil i baren.
Men så hände något lustigt:
Alldeles före utväxlingen av kråkor skickade Burning Hearts överhuvud Babs Ahlqvist nya albumet ”Out Of Bounds” till Epitaph. I samma kuvert la han också ner Millencolins färska ”Life On A Plate”, mest på skoj. Tydligen blev Brett Gurewitz förvirrad över att på samma gång emottaga inte en utan två stycken kvalitetsplattor, ty snabbt faxades ett nytt kontrakt över till Örebro. Denna gång med — Millencolin.
No Fun At All hade blivit dumpade.
— Jag tycker det var jävligt klantigt av båda skivbolagsdirektörerna, fnyser sångaren Ingemar Jansson. Framför allt av Brett. Allt var ju helt klart, han skickade en massa fax och sa: ”Jag vill ge ut nästa No Fun At All-platta.” Vi snackade med assistenter och grejer. Ja, allting var klart, men sedan — pang! — ”Vi tar Millencolin i stället”. De hade tydligen ”större marknadspotential” i USA.
— Det var en oerhört jobbig situation, men vi kunde inte vara sura på Millencolin heller, skrattar Ingemar. De vågade nästan inte prata med oss då. De kände sig lite dumma i huvudet, det tog ju udden av deras glädje på något vis.
Nu är dock den affären ett överspelat kapitel, säger Ingemar, som i förbifarten råkar nämna att den strandraggardoftande Skinnskatteberg/Fagersta/Örebro-kvintetten precis ska till att skriva kontrakt med ett annat amerikanskt bolag.
— Fan, ska jag…
Självklart!
— Men tänk om det blir en sådan där jävla Epitaph-grej igen… OK — det är Revelation. Som det verkar just nu är allting helt klart. Det känns otroligt skönt.
Nu när ni har en USA-lansering i sikte kan man gissa att det lär dröja innan det blir dags för en uppföljare.
— Ja, det är planerat att vi ska ta det lugnt. Det får väl nästan vänta ett år till, i alla fall en fullängdare. Först och främst sprutar det inte fram låtar, om man säger så. Sedan hade vi vansinnigt stressigt inför ”Out Of Bounds”. Till nästa gång vill vi att låtarna ska komma av sig själva och att de ska vara helt klara innan vi går in i studio, vilket de inte var sist.
— Det blir ju också lite så där när man börjar bli… internationell. Plattan ska, om allt går enligt planerna, ges ut i Staterna om ett par månader. I Japan och Australien släpptes den i vintras. Det blir alltid Sverige, där skivorna kommer först, som får vänta längst på nästa utgåva. Ja, och så har vi varit ute och turnerat en hel del, det har helt enkelt inte funnits tid.
Bland mycket annat har No Fun At All — som förutom Ingemar och ”Fakta” består av Krister Johansson (gitarr), Henrik Sunvisson (bas) och Kjell Ramstedt (trummor) — gjort tre Europa-turnéer, en mindre sväng i Kalifornien/Oregon samt spelat i Japan och Australien.
— Japan var helt sjukt, skrockar Ingemar. Det var ett jävla stagedivande, men när vi avslutat låten vrålade publiken i typ två sekunder och sedan var det totalt tyst. Där står man, ser dum ut och vet inte vad man ska göra. Men det var en jävligt kul vända. I Japan var man rockstjärna i 180, det var lyxhotell och hela köret. Vi behövde inte bära någonting själva. Alla spelningar började exakt klockan sju och slutade nio, sedan blev vi utbjudna på mat av skivbolag och bokningsagenturer varenda kväll.
— Hotellfoajén… Jag har aldrig skrivit så många autografer i mitt liv. Och ta kort. Jag måste vara med på tusen kort i Japan. Man ska stå och hålla om flickvännen medan killen fotar och sedan byter de plats.
— Skate är skitstort i Japan. Alla gick omkring med baggies, kedjor och Quicksilver-tröjor, men jag såg bara två stycken som skatade under den vecka vi var där.
— Sedan åkte vi till Australien och gjorde tretton spelningar på tio dagar. Det var ren misär, vi fick sova på golvet hemma hos folk och åka omkring i en gammal Toyota som gjorde åttio. Varmt så in i helvete var det också.
Och fler konserter ska det bli i sommar:
— Först spelar vi på Bergslags-rocken, följt av Bromma, Skinnskatteberg och Malmö. Sedan åker vi till Tyskland och ger två konserter, en med Pennywise och en själva. Därefter stundar en turné med Bad Religion i Tyskland och England. Efter Tysklandsspelningarna flyger vi till Finland och gör två festivaler kring midsommar, tillbaka till Tyskland, upp till Roskilde och slutligen till England. Vi får vara hemma några dagar innan det är dags för Dala-Rock.
Men först och främst står Hultsfreds-festivalen på programmet, där No Fun At All spelar för andra gången. Första framträdandet gjordes 1994 på Kontaktnätets scen. I år heter skådeplatsen Pampas.
— Jag har ett underligt konsertminne från året då Laibach lirade, förtäljer Ingemar. Jag stod längst fram, full som en idiot och tyckte att Laibach var fruktansvärt bra. Framför mig stod två skins och heilade. Jag är inte den som brukar bli arg i första taget, men då slog det över. Så jag stod där längst fram och slog på skinsen alldeles själv. Sedan kommer en scenvakt och tar tag i mig! Jag fattade ingenting. ”Vad fan håller han på med”, tänkte jag. ”Varför är han dum mot mig, det enda jag gör är ju att stå och banka på de här fascisterna.”
— Annars är det väl de gamla vanliga Hultsfreds-minnena, att man missar alla band, eftersom det är mycket roligare att sitta och supa i tältet…