JAG HADE VÄNTAT MIG ATT få möta ett gäng partysugna, vilda killar, uppsvidade i svarta kostymer av bästa ”Reservoir Dogs”-klass. Så är nämligen Liberator live. I stället är det fyra lugna och ytterst trevliga figurer, klädda i jeans och tröjor, som kommer till det Lunda-café vi bestämt som mötesplats.
När jag lämnar dem en och en halv timme senare har jag fått otaliga historier berättade för mig. Om hur ska blev till reggae en ovanligt varm sommar i Kingston då ingen orkade spela snabbt, om hur trevliga skinheads kan vara, om varför det är kul att spela covers, om… ja, ni kan ju läsa själva.
Redan för några år sedan, då jag såg min första Liberator-konsert, spelade de ska i en helt egen division. Sedan dess har de inte blivit sämre — däremot betydligt större. När jag träffar fyra av Lund/Malmö-gruppens sju medlemmar är fullängdsdebuten ”This Is…” (Burning Heart/MD) just färdigmixad och plattan ska, om allt gått vägen, finnas i skivaffärerna i Sverige och Tyskland när ni läser detta.
Men Liberator är ändå kanske främst ett liveband.
— Ska är dansmusik och oslagbart live. Själv sätter jag inte på ska hemma — ingen i gruppen är ”ska-frälst” i den bemärkelsen att det är det enda vi lyssnar på, säger Erik Wesser som spelar orgel i bandet när han inte forskar vid Lunds Universitet.
Liberator spelar renodlad ska som den lät på tidigt åttiotal, med Madness och Specials som de stora hjältarna.
— Det känns närmare med den musiken än det som gjordes på Jamaica för trettio år sedan, säger Johan Holmberg som manövrerar stockarna.
— Det är tacksamt med covers, både för publiken och för oss själva, svarar Johan när jag kommenterar det faktum att de har gjort versioner av gamla Madness-låtar.
— Över huvud taget förekommer det mycket covers inom genren, fortsätter han och berättar att de funderat på att börja spela Ace Of Bases ”The Sign” och Millencolins ”Da Strike”.
Nu får ingen tro att Liberator är ett coverband. I deras repertoar återfinns för närvarande bara en, även om de gärna skulle vilja ha med fler.
— Men då skulle vi inte få plats med våra egna låtar, varken vi eller publiken orkar med en konsert som är längre än fyrtiofem minuter, flinar trombontraktören Peter Andersson och sätter därmed fingret på vad jag finner roligast med gruppen — deras hög-energiska och sjövilda liveframträdanden.
Tyvärr lyckas de inte riktigt lika bra på skiva. Den närmast atombombsliknande explosion som frambringas på scen försvinner till förmån för, visserligen finurligt arrangerade, men i övrigt lite tunna låtar. Att melodierna inte är av Madness-klass är något man lätt glömmer bort i virrvarret under en konsert, men hemma i vardagsrummet är det en annan sak.
Jag har lite svårt för större mängder ska när den kommer från hemmets skivspelare, oavsett om det står Liberator eller Specials på omslaget. I mina öron låter varje spår för likt det förra och det blir snabbt enformigt. Detta hindrar dock inte ”This Is…” från att vara en självklar partyhöjdare på varje fest i sommar, på samma sätt som Madness har varit det i mer än ett decennium vid det här laget.
En viktig del av Liberators karaktäristik står sångaren Robert Ylipää för. Hans perfekta engelska uttal får mig att tro att han härstammar från de brittiska öarna, något som visar sig vara totalt fel:
— Han har inte ens varit i England, skrattar Peter. Men han har pluggat engelska och är närmast ett språkligt geni. När vi spelade i Köpenhamn i helgen började han sjunga en dansk visa. Alla i publiken kunde den och sjöng med. Det blev succé.
Att medlemmarna i Liberator har humor märker man efter bara några minuter i deras sällskap. De har en behaglig distans till vad de sysslar med, utan att för den skull på något sätt be om ursäkt eller ta sin musik som en ploj.
— Ja, vi tycker det är viktigt med humor i musik. Det är nog därför jag har svårt för till exempel Kent och Popsicle — de tar sig själva på dödligt allvar, menar Erik som själv säger sig vara ”inne på country”.
— Målet är att folk ska ha ball på våra spelningar. Om sedan inte alla spelar helt rätt på sina instrument är det ingen katastrof, tycker Peter.
Ska sammankopplas ofta med skinheads och jag undrar lite försiktigt om det inte är jobbigt att ha dem på sina konserter?
— Nej, tvärtom, svarar basisten Rodrigo Lopez.
Som är färgad, och — med mina erfarenheter av skinnbollar — borde känna sig ganska nervös med dem som publik.
Han får hjälp av Johan med förklaringen:
— Som du säkert vet finns det massor av olika typer av skinheads. De som kommit på våra spelningar har alltid varit trevliga, dansat och haft kul. Några kom fram och pratade med oss efter Köpenhamns-spelningen och förklarade att de alltid går i motdemonstranternas första led vid rasistdemonstrationer för att verkligen markera sin avsky.
Liberator — där även saxofonisten Andreas Sjögren och gitarristen Per Hedberg ingår — ligger på punkbolaget Burning Heart, vilket åtminstone jag reagerade med förvåning på.
Johan förklarar att det egentligen inte är någonting konstigt med det:
— Punk och ska har alltid hängt ihop. Visserligen lyssnar ingen av oss på punk och det hörs i vår musik, men se på band som till exempel Rancid och Millencolin — de har båda klara ska-influenser. Vi är inga puritaner som anser att ska vanhedras av detta, utan tycker bara det är kul att den mixas med annan musik. Det för den framåt.
När Johan nämner Rancid börjar de andra medlemmarna vrida sig bekymrat i sina stolar. Efter en stunds lirkande kommer det fram att Liberator var påtänkta som förband på Rancids Europaturné.
— Men det sket sig rejält. De tog ett amerikanskt band i stället. Vi tänker kasta tomater på dem när de kommer hit, säger Peter med ett leende.
Nu går det förvisso ingen nöd på Liberator, spelningar har de ändå. Under sommaren ska de lira nästan varje helg på olika festivaler runtom i Sverige och Europa. Bland annat kommer de att inviga Hultsfreds-festivalen och till de europeiska städer som hedras med ett besök hör Amsterdam, Köln och Potsdam.
— Vi kanske även ska spela på Roskilde-festivalen, säger Peter och ser hoppfull ut.
Ska-pligt för ett nytt svenskt band som vid tiden för denna intervju bara släppt en EP.
Lämna ett svar