***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE

JAG BERÄTTADE FÖR en bekant att det var min tur att recensera demokassetter denna omgång. Han sa ”vad tycker du om det då?” och det var inte utan att det låg en ton i hans fråga som förväntade sig att höra hur trist och oinspirerande det var och hur det är den mest oönskade uppgiften bland redaktionsmedlemmarna.
Men tji fick han. Faktum är att jag tycker demo-recensionerna är bland det skojigaste man kan bli erbjuden. Visst, mycket går att rensa bort på en gång, många artister låter också förvirrande lika varandra, men bortsett från det. Här utgår man verkligen från noll, inga skivbolag ligger bakom och trycker på, glädjen hos ett demo-band som fått en bra recension blir så mycket större (det har jag själv sett bevis på) och förhoppningsvis sågar man inte helt och hållet, utan kommer med goda råd till dem som inte helt lyckats.
Demokassetter är också mycket spännande. Helt utan förväntan kan (och har så gjort) riktiga guldkorn dyka upp och skulle man sedan vara ett litet upphov till ett eventuellt skivkontrakt blir det ju extra givande.
Trots det, ett par saker att tänka på. Jag håller med UG från SA #30 och påstår att antalet spår på en demokassett bör begränsas till mellan två och fem för att fungera bäst. Fem låtar är fortfarande roligt att lyssna på, men fler än så blir enbart besvärligt och det förlorar artisten på.
Och så en ”ny” och mycket sträng regel. Ett skrämmande stort antal hoppfulla band skickar gladeligen kassetter till oss utan att inkludera en kontaktadress. Vad tänker ni på? Hur ska intresserade lyssnare, bolag och liknande kunna få tag på er då? Vill ni inte nå ut med er musik, eller…? Telefonnummer är nog gott och väl, men vi publicerar bara adresser och har varken tid eller lust att försöka ringa runt och få tag på er för att erhålla en postadress. Således är detta sista numret där kassetter med avsaknad av fullständiga detaljer recenseras. Hädanefter måste sådant vara inkluderat för att ni över huvud taget ska hamna i bandspelaren! Basta!

A Sense Of Reason uppfyller alla ovanstående kriterier. Fem spår, ett artigt litet brev som säger att Pär läst SA:s recensioner under årens lopp och nu är glad att kunna erbjuda ett eget bidrag. Och så sist, men inte minst, en fullständig adress som visar att kvartetten är hemmahörande i Tranås.
”Demo” ***½ heter deras bidrag kort och gott och det inleds med ett mycket vackert stycke med den drömska titeln ”Son Of Morpheus”. Låten börjar mycket tyst för att sedan byggas upp på ett effektfullt sätt och avslutas med klar fördel av gästsångerskan Christel Svensson. Påminner lite om nyzeeländska bandet The Chills. Även så i ”Marine Love”, som också gästas av samma sångerska.
A Sense Of Reason har god potential att gå framåt med ett tillfredsställande varierat material, där ”Back In Time” bjuder på en helt annan stil med framträdande trumpetspel.
Gruppens stora problem är emellertid det tämligen underkända språket. Alltför ofta reagerar jag på att det är engelska med svenskt uttal. Dock inget en sommarkurs i brittisk konversation inte kan förbättra, sedan kan vi höja en halv stjärna.

Däremot ska Blister vara glada att den nya regeln ännu inte tagits i bruk. Kom ihåg adress nästa gång och gärna ett brev, så jag vet lite mer om er än vad som sägs på kassetten.
Den har förresten omgångens längsta titel i och med ”The Fabulous Pop-Up Hot-Dog Cooker” ** (undras hur en sådan ser ut?). Det märkvärdigaste med gruppen i övrigt är att sångaren Erik Ardengård i ”Superheroine” försöker visa hur det hade låtit om Bryan Ferry sjungit indiepop. Ni vet, en sådan där lite svajig, darrig röst. Annars är det inget uppseendeväckande med Blister, som spelar en ganska trist, lite halvtafflig, intetsägande musik. Inget jag kommer att minnas efter omgångens slut.

Inte heller nästa band kommer att gå till historien annat än, möjligtvis, för det korkade bandnamnets skull. Så korkat att det inte ens kan anses skojigt. Bjornafzelius (jo, det ska vara så, ett ord och utan prickar, fråga mig inte varför) är fyra gossar av årgång 1972 hemmahörande i södra delen av landet.
”V.S Said Aouita” *** är gruppens tredje skott mot framgång och ära. Här finns god rock’n’roll-känsla i alla tre spåren, med ”Said Aouita” i täten (som sig bör). Således mycket mer MC 5 och Union Carbide än Beatles, som alla nämns som influenser.
Men och åter men, lite mindre flams måste till för att Bjornafzelius (om de nu nödvändigtvis ska heta så) ska tas på allvar.

Noll utslag av flams återfinns hos nästa band, som egentligen är en duo. Dessutom vinner de första pris i tävlingen om stiligaste och mest pretentiösa promokit, i och med en tiosidig ”five song cassette booklet promotion release” med fyrfärgsomslag och noggranna uppgifter om bandet, allmän info plus sångtexter. Föredömligt.
Breakwater **** heter gruppen och är faktiskt hemmahörande i trakterna alldeles utanför Norrköping. Trots detta är det ett helt nytt namn för mig. I skymundan har Lars Carlberg och Rickard Larsson skapat små mästerverk långt ifrån gängse indiepopmusik. För det första är detta otroligt bra, om än sparsamt producerat (på dessa låtar finns endast sång, gitarr och bas) och texterna är väl genomarbetade och gjorda med stor tankeverksamhet. Ibland är jag inte helt säker på om det är ironi eller allvar, men enligt textförfattare Carlberg är detta lite av finessen.
Långt från indiepop, ja, detta för i stället mina tankar till det tidiga sjuttiotalet och den folkmusikinspirerade rock som gjordes på de brittiska öarna. Inledningsspåret ”Staircase” påminner till exempel en aning om Led Zeppelins ”Stairway To Heaven”. Ni vet, minus flöjter och innan Jimmy Page kommer in med sitt gudabenådade solo.
Lars Carlbergs sång är också väldigt professionell och egen och inte heller den egentligen hemmahörande i indieland. Breakwater håller på och filar på en fullängdare med arbetsnamnet ”The Millennium Hippie” (good one!) som någon gång kommer att glädja åtminstone mig. Tyvärr är det väl så att musikklimatet år 1996 inte är gjort för den musik som denna kassett och en framtida platta uppvisar. Och det är verkligen bara att beklaga!

Över så till Bumper och hur det brukar låta på tidningens demosidor. Kassett ”#2” **½ inleds med ”Kerosene” och fortsätter likadant i två låtar till. Fullständigt hopplösa att skilja åt. I SA #29 recenserade JP tillsammans med Janne Brainpool och Janne Hardy Nilsson denna orkester, bland annat med kommentaren ”det faller som ett korthus”.
Och precis som i sagan om de tre små grisarna har Bumper nu byggt sin nya demo, inte av sten och cement, utan av hö och strå, med den påföljden att jag lika lätt som stora stygga vargen blåser omkull den. Det räcker inte att ha låtar med himla bra titlar (som förvisso dessa har), men utan lim i refrängerna och spik i uppbyggnaden.

Kommer man till London och är intresserad av flyg och i synnerhet flyg från tiden vid Battle Of Britain ska man uppsöka RAF-museet i Hendon. För att ta sig dit ska man inte stiga av tunnelbanan vid Hendon som min käre bror och jag gjorde vid vårt första besök där. Nej, den riktiga stationen heter Colindale, precis som denna omgångs representanter från Mörrum.
Om Blekinge-kvartetten snott sitt namn från London Underground förtäljer inte historien, men något annat Colindale känner i alla fall inte undertecknad till. Gruppen tillhör uppenbarligen de lustiga i genren, vilket inte enbart kommer fram genom det skojiga (?!) brevet utan också av titeln på kassetten, ”Wahrscheinlich Eine Waschmaschine” ***½.
Men ibland ska man inte helt låta sig förledas av detta. Här finns mer humor och finurlighet än bland ”vanliga” popband och ”Miss Maybe” och ”Pullan” är dessutom klart bra låtar.

Det känns precis som om jag har hört inledande ”Riddleman” förut. Fast det är kanske det som gör att en låt blir bra — att man på något sätt känner igen den. Rimligtvis kan jag inte ha hört Curseflower *** tidigare, eftersom denna demo är resultatet av deras första studiobesök — tillsammans i alla fall. Var för sig har medlemmarna tidigare spelat i band som Disregard och Pejnäs Orkester, där åtminstone de senare gästat SA.
Som sagt, ”Riddleman” är och borde vara en hit och riktigt bra är också sista spåret ”Voice” som är mycket rockigare och tuffare än tidigare nämnda. Två låtar av två blir således ett godkänt betyg för Nässjö-gruppen.

Omgångens syntbidrag kommer från Falkenberg och bandet med det fräcka namnet Destination Okänd. De består av Marko Runne och Jonas Gunnarsson och har på det år de existerat hunnit med att spela förband till så vitt skilda namn som Honey Is Cool, Children On Stun (!) och så förstås Page.
Från kassetten ”25°N 65°V” *** strömmar lättsam och trallvänlig syntpop ut. Inte fullt så klurigt poppig som till exempel nämnda Page, och Marko Runnes röst är också lite för stabbig för att jag riktigt ska falla. Det är synd, eftersom låtar som ”Slit Mig Itu” och ”Oceanen” skulle varit betjänta av bättre sång.

Skåne är sannerligen ett popbandstätt område och nästa band härstammar från Malmö-, Lund- och Hässleholm-regionen. Fem studenter står bakom namnet Dim **** och har efter sju månader tillsammans kommit upp med en debutdemo som är mycket lovande. Det låter mycket brittiskt om både musik och sång, men jag har svårt att hitta direkta bandreferenser.
Helt klart är i alla fall att kombinationen av Lisa Thelins ljuva stämma och Sebastian Mullaerts lite otyglade och känslofulla viola (utan att förringa någon annan i bandet) är mycket spännande.
Och ovanlig för SA, vilket gör att jag blir helt förstummad när ”Repentance” inleder kvintetten låtar. ”Towards Your Genda” och sista spåret ”Sleep” är egentligen mer bråkiga än melodiösa, men fascinerar ändock, eller just därför. Och återigen med den förtrollande violan.

Folkmusiken representeras i detta nummer av småländska Grannas Bastu. Och folkmusik i deras mening är faktiskt aningen mer svensk än irländsk, vilket är trevligt. Inget ont om den senare varianten, men det börjar bli lite trist att vart och vartannat svenskt band som spelar folkmusik gör det med irländska förtecken.
Kassetten ”…Och Dimman Låg Över Fält Och Ängar…” *** behandlar enligt sångaren Mattias Nilsson små vardagliga historier som skiftarbete, en nära släktings död och vänners och egna bilolyckor. Allt framfört på ett kompetent och engagerat sätt och med de främsta låtarna i ”Dags Att Tina Upp” och ”Blommor På Korset”. Säkerligen ett klart godkänt liveband.

Nästa glada gäng, från Uppsala, skriver: ”Låt Torbjörn recensera”, och passar för säkerhets skull på att också ta med Stevepops på tacklistan. Det visar sig att Halibut spelat med dem och här ska försöka åka lite snålskjuts. Ack nej, så lätt ska det inte gå. Demon ”Staying Here Because” **½ får allt försöka klara sig på egen hand.
De skriver också att möjligtvis har de inte lyckats förmedla energin i musiken och det tror jag nog stämmer. Det är egentligen inget fel på någon av de tre låtarna, men alla är i långsammaste laget och kraft och melodi saknas, vilket gör att jag inte minns något när kassetten är genomlyssnad. Dessutom undrar jag hela tiden när det egentligen ska hända något.
OK, det skulle kanske ha varit TT som recenserade när allt kommer omkring…

Honeycave **** fick min demo-omgång förra sommaren att lysa extra guldkantat. Nu kommer uppföljaren med tre mycket proffsiga och kraftfulla bidrag vilka fick hela redaktionen att lyssna lite extra. Även denna gång är det naturligtvis Maria Enzells röst som leder de övriga bandmedlemmarna framåt vägen. Rakt in i helvetet, låter det som emellanåt, eftersom hon har möjligheten att likt en huldra locka och förföra ena stunden och spotta och fräsa nästa. Grabbar, passa er så ni inte kommer i vägen!
Ljudmässigt är omfånget så mycket större den här gången. ”Shag” inleder med att lojt och lättsamt guppa fram på vågorna och avslutas med stora vattenfall och springbrunnar. En lyckad produktion således och ett modigt skivbolag borde fånga upp Honeycave och ge dem en trevlig vrå att skapa fler hits i. Det enda som skulle stoppa ett kontrakt är att gruppen är för svår att radiolansera. Här finns inga enkla tralliga hits med klatschiga refränger, men det ger å andra sidan desto mer ära åt den som verkligen vågar.

För några år sedan fanns det ett gothmangelband som hette Korova Milkbar. Om dessa fyra gossar är samma Korova Milkbar **½ förtäljer inte historien, men det är väl det mest troliga. Numera är deras musik i alla fall långt från gothmangel och kan mer liknas vid ”vanlig” indiepop.
Två låtar, varav inledande ”Girlsitting” ståtar med bullrande gitarrer och vacker körsång av Åsa Runfelt, och nummer två, ”Swallow”, är lugnare och mer pop än rock, fast även där med körande av Åsa. Jag tror gruppen passar bättre i den här genren.

Nästa namn är välkänt i hela landet. ”Indiepopens svar på Phil Spector”, som en redaktionsmedlem sa. Om jag säger Micke Herrström *** nickar alla och konstaterar att de säkert har åtminstone en platta i skivsamlingen som bär hans producentsignatur.
Nu börjar det tydligen klia i de egna spelnerverna, varför Micke satt ihop ett band och en demo med tre egna låtar. Inspelat i det egna köket är de gjorda på enklaste sätt och finns det planer på en demonproduktion får det tydligen vänta till längre fram.
Detta är nämligen tre lugna — på gränsen till sömniga — låtar. Mycket stämningsfullt, men det är inte förrän i refrängen på ”One Thing To Tell” som det verkligen händer något. Men då blir det å andra sidan rysligt bra, den är nästan ensam värd sina tre stjärnor.

En del band föredrar tydligen att låta musiken tala och skickar enbart en kassett utan följebrev. Det är väl OK, men det är — som sagt — alltid roligt att veta lite mer. Nu kan jag bara berätta för er att Mindpiercing **** kommer från Malmö och har åtminstone en medlem som brukade spela i Julia Dream, vilka dragit ner rungande recensioner på SA:s demosidor under åren.
Här finns tre låtar med extra krydda av sextiotalets psykedeliska tongångar, där orgel och gitarr med hundraprocentig fuzzreverb spelar huvudrollen. Att Mindpiercing lyssnat på Electric Prunes ”I Had Too Much Too Dream Last Night” är bara en gissning…
Men det är långt ifrån den rockiga känsla Electric Prunes förmedlar. I stället kör de med ett långsamt, lite lågmält helhetsintryck som för tankarna till shoegazerbanden. Alla tre stycken är i alla fall klart intressanta, speciellt ”Jesus On My Side”.
Ett lovande band att hålla utkik efter!

Västerås-bandet Pumpernickles skriver: ”Vår musikstil är som framgår av kassetten väldigt varierad.” Jo tack, jag märker det. Så mycket att jag till slut helt tappar bort mig på ”Loaf 1995” **½ och inte har en aning om vilken låt som är vilken. Vissa melodislingor kommer nämligen åter med jämna mellanrum och det blir klart förvillande.
Förvillande är också det faktum att det sjungs på både svenska och engelska, medan alla titlar är på engelska.
”Nästan all vår musik uppkommer som improvisationer under våra repetitioner”, skriver Pumpernickles. Jättekul tycker jag, men lite mera struktur vore kanske inte helt fel.

I min förra demokrönika, i SA #28, räddade jag Uppsala-bandet Saneish från att begå ett stort misstag genom att bli recenserade i Close-Up. Denna gång har de förstått bättre och skickat ”With Love From…” *** direkt till oss.
Fyra sånger som slamrar på för livet och Saras och Kattis röster som låter väldigt olika, men matchar varandra utmärkt. Just sången är nog Saneish stora styrka, sången och texterna som faktiskt tagit ett steg längre än vanlig popmusikengelska, lyssna på ”Curb Her” som exempel. Musikaliskt har de fortfarande lite av arbeta på, men något måste man ju ha att kämpa för.

Utan tvekan kommer priset för snyggaste omslag i #31 att gå till Skövde och Smash Hit Wonders. Dessa trogna poppare som gjort demo på demo och blivit uppskrivna ungefär överallt. Nu borde det, i och med ”1996” ***½, vara dags för ett kontrakt — det finns ett stort antal sämre band än detta som lyckats.
Det finns några riktiga hits även på den här kassetten. ”She Loves My Rocket” är lysande och skulle passa utmärkt som singel, likaså avslutande ”Sometimes I (Care About My Family)”. De är till och med radiovänliga. ”Socialism” är också en potentiell hit och utan tvekan är det i de snabba poppiga låtarna som jag gillar Smash Hit Wonders. När de är långsamma är de rent trista och för mycket lika sina pretentiösa amerikanska förebilder.

Det låter mycket om Springlee **½ från Karlstad. Speciellt om gitarrerna, som ibland verkar vara hämtade från det tidiga amerikanska sjuttiotalet. Ganska fräckt i och för sig, men det blir inget över till melodin. Över huvud taget är det ganska mycket dinosaurie över dem. Alla fyra låtar känns rätt trögflytande, vilket gör att jag har svårt att hitta något som lyfter sig över det andra. Dock är jag villig att skylla på nybörjarfel och beredd att ge dem en chans till.

En i all hast nerkluddad A4-sida berättar lite om Stargazer **½. De residerar i Jönköping och det här är deras andra kassett, som minsann redan blivit vald till veckans demo i P3:s ”Musikjournalen”.
Tyvärr kan inte jag vara fullt så generös med betygsstjärnorna. Det är fortfarande lite för taffligt, även om viljan finns där och refrängen i ”Star Of This Show” är attans gullig, i alla fall innan kören med Björnligans Busar stämmer in. Dessutom har Stargazer känsla för lite egna klurigheter (lyssna på ”Sex Unknown”) som med mer färdighet säkert kan utvecklas till intressanta saker.

Bokstaven ”s” är mycket populär att inleda bandnamn med. Det kan man alltid konstatera vid sådana här tillfällen. Femte bandet i samma bokstavsgrupp heter St Moores ***½ och påstår att deras musik måste höras live för att komma till sin rätt.
Personligen tycker jag att det låter helt och hållet OK även på kassett. De har lyckats med den svåra konsten att få sångare och musik att passa ihop och alla tre spår skulle nätt upp ha hitkänsla med lyxigare produktion och upputsning. ”The One You Love To Hate” med sin säregna valstakt har till och med en refräng man kan sjunga med i. Lovande.

Självförtroende är alltid bra att ha i musikvärlden. Fråga Tellus Y får ni se. I ett medskickat tidningsklipp säger de ”vi är inte bäst än, men vi kommer att bli” och på kassettomslaget står att läsa ”the supergroup of tomorrow”.
Till och med titeln på demon tyder på höga tankar om sig själv, ”The Stardom Promo” ***½. Och det är klart, allt är möjligt. Pressklippen talar om vitt skilda liknelser som Brainpool, Weezer, Led Zeppelin och Byrds. Jag skulle nöja mig med att nämna de två första om tillfrågad. ”Lonely” och ”Stardomsone” är helt och hållet snabbpop i nämnda Brainpools anda, medan ”Him & Her” börjar i valstakt och har små flöjter à la Love som ett spännande break i mitten. Och det är ju aldrig fel.

Flickor och pojkar, tag fallet The Vivian Sisters/Johan Ankare **** som avskräckande exempel på vad som kan hända om sådana viktiga uppgifter som namn och adress saknas.
Jag hade till 99% bestämt mig för att den smäktande, luftiga och somriga touching pop som Vivan Sisters visade upp på sina tre alster skulle få bli sommarens demo. Glasklar produktion, strålande sång, tre hits med underbara ”Enter The Pain Of Love” som sommarens låt nummer ett och en självklar känsla för vad som är rätt var avgörande.
Det enda som gjorde mig aningen tveksam var de tre svenska bidragen från Johan Ankare (som förvisso också ingår i Vivian Sisters). Det lät inte fullt så bra på svenska och skånska. Jag var dock villig att ha överseende med det.
Men så börjar letandet efter en adress. Nej, varken på kassett eller infomaterial. Telefonnummer? Nix. Vår gode detektiv och kännare i branschen, PH, sätter i gång att ringa runt till alla och envar som kan tänkas veta, till och med Telias nummerupplysning. Utan resultat.
Således blir detta vad som händer. I stället för en framstående recension i ensamt majestät i början av krönikan hamnar Vivian Sisters sist och med en halv stjärnas avdrag som straff. Det är bara att beklaga. OK, det kan ju tänkas att de gått in för att vara mystiska och hemliga och i så fall får jag gratulera. Det lyckades!