Linköping är en inte speciellt stor stad belägen på den östgötska slätten och Cloudberry Jam är ett (i Sverige) inte speciellt stort eller berömt band från denna stad. Men trots detta fick just Cloudberry Jam i sann stadiummegarockanda i höstas åka hela vägen till Japan för att där genomföra en hysterisk turné som inte låg U2, Oasis eller Take That långt efter. Detta var ett faktum som SA inte kunde låta passera obemärkt. Förklädda till tullkontrollanter lyckades vi således i ett obevakat ögonblick lägga beslag på sångerskan Jennie Medins dagbok vid inpasseringen i hemlandet. Och här ger vi er hela resan i Jennies egna — ocensurerade — anteckningar.

Onsdag 23 augusti
Landade i Tokyo 6.35, hur trötta som helst efter visumstrul och annat klanteri i Bangkok. På flygplatsen mötte vi Nozomi, vår japanska skivbolagstjej, och Ken, världens coolaste crew manager. Vi trodde att vi äntligen skulle få sova lite, men i vanlig Cloudberry Jam-anda hade vi fel. Det som väntade var åtta timmars intervjuer med allehanda tidningar och journalister på skivbolagets kontor. Det kändes lite underligt att alla dessa människor verkligen var där för oss.
Frågorna var av väldigt skiftande slag. Allt från en japansk variant av Frida som ville veta hur våra favoritpartners ska vara, till en version av MM som ville ha alla fakta om hur musikproduktionen till “Blank Paycheck” gått till.
Åter på hotellet fick vi en aning om hur poppis vi är här. En kille hade stått och väntat på oss på hotellet hela dagen för att få autografer. Kändes lite knepigt faktiskt.
Vi däckade redan klockan 21.00.

Torsdag 24 augusti
Alla sov jättelänge, utom jag och Helena (från N.O.N.S.), som gick ut för att titta på området i vilket vi huserade. Stadsdelen heter Shibuya (halvt tveksam stavning) och är det ställe i Tokyo där alla spännande musik-, skiv- och klädaffärer finns. Utanför en skivaffär hördes så ett skrik och två tjejer kom rusande mot Helena, jag stod fortfarande med ryggen mot gatan. Flickorna hade varit på Tambourin-studions party i Malmö och kände igen Helena därifrån. Världen kändes plötsligt väldigt liten. När jag sedermera vände mig om skreks det lite till och jag kände mig urdum, men lovade att dyka upp i deras skivaffär senare under dagen.
Mötte upp med killarna på Club Quattro för soundcheck. Henrik och Jörgen gick omkring och vrålade “Vi är i himlen! Fattar ni?! Himlen!!” Allt vi önskat till scenen fanns där och dessutom redan uppställt, det var bara att plugga in och soundchecka. Just då kändes det väldigt långt till Varberg. Musikmixerkillarna, som sedan kom att följa med oss på alla spelningar, var mycket trevliga och Ken gick omkring och bestämde saker.
Gick en snabbis till skivaffären och blev alldeles häpna när det fanns en hel vägg full med svensk alternativmusik. Vi hade inte direkt räknat med att se skivor med Green, Blithe och Bear Quartet i Japan. Efter detta startade vi ett lätt kaos och gick rodnande därifrån.
Klockan 19.00 (exakt och precis) var det så dags för den första konserten av tre i Tokyo. Kvällen före hade för övrigt Faith No More spelat på samma ställe. Vi har aldrig varit så nervösa!! När inledningslåten (på band) gick i gång skrek närmare sjuhundra personer rakt ut. Vi var utan tvekan livrädda. Men spelningen gick jättebra och det kändes helt fantastiskt att så många människor var där bara för att se oss. Gick ut på en klubb efteråt, upptäckte att Tokyo har ett schysst uteliv och somnade sent.

Fredag 25 augusti
Upp tidigt för fotografering och intervju med Japans motsvarighet till The Face. Per B var förkyld och låg och tyckte synd om sig själv på hotellet. Plåtningen gick bra, men tog närmare två timmar och då den gjordes utomhus och det var över fyrtio grader varmt kändes de två timmarna väldigt långa. Vi trodde att det bara skulle bli en liten blänkare, men då jag frågade visade det sig att det skulle bli sex till åtta sidor. Hoppsan!! Sedan gjorde vi några intervjuer till.
Spelningen kändes om möjligt ännu bättre. Vi tjoade och hoppade och trixade, något som förvånade skivbolagsfolk, publik och, kanske inte minst, oss själva. Vi hade kul och publiken var fantastisk. Vår publik rymmer allt från sjuttonåriga popkids till trettiofemåriga affärsmän och att se alla dessa vitt skilda människor dansa till oss var helt vidunderligt.
På kvällen åt vi på kinakrog (?! Red). Nu började vi äntligen komma på hur man äter med pinnar. Kände av en annalkande förkylning.

Lördag 26 augusti
Gick upp tidigt (igen!!) för en modefotografering för klädaffären “Superlovers”. De hade onekligen fräna kläder, även om platågympaskor och fuskkrokodilbyxor inte direkt ingår i vår högsta dröm om vad som bör finnas i en garderob. På eftermiddagen for vi till HMV för en akustisk spelning med tillhörande skivsignering. Där var en hel massa folk och vi vinkade och log som drottning Silvia. Pelle V fick presenter från småtjejer som pekade på honom och fnittrade fram “you are so handsome”, något som roade oss andra.
Spelningen på kvällen var faktiskt extatisk. Åhörarna, och vi själva, var helt galna. Efteråt kändes det som om vi sprungit ett maratonlopp, men då var det dags för mingelparty, så det var bara att ta på sig bästa gå-borts-leendet och köra. Under partyt gjorde vi också en akustisk spelning för den här “speciellt inbjudna” publiken. Bara så där, va.
Efter mycket hit och dit hamnade vi sedan på en italiensk krog. Lite klurigt dock att äta spagetti med pinnar. Inget ont om japansk mat, men framför allt jag hade svårt att bli mätt bara på rå fisk och sjögräs.

Söndag 27 augusti
Åkte i väg för att spela och bo i super-hi-tech-framtids-komplexet i Nagoya. Jag var dödssjuk och däckade på hotellet. De andra gick till Tower Records som också låg i detta enorma komplex. Folket i affären hoppade och skrek när de såg mina bandkollegor. Rätt läskigt, sa de efteråt.
Spelningen gick så där, det var svårt att ladda om efter gårdagen. Tänk, det “riktiga” popfolket som är ute och turnerar flera månader i sträck, de måste bli helt slutkörda och totalt alienerade. Jag var förkyldare än någonsin, nerbäddad på hotellet, medan de andra gick ut och festade på en bar som faktiskt öppnade just för dem.

Måndag 28 augusti
Dags för spelning i Osaka, en av världens fränaste städer. Jag forslades till läkare som gav mig sprutor och en massa mediciner, min absolut sjukaste dag.
Spellokalen var jätteliten och mixerkillarna gick omkring och såg förvånade ut. Ken mumlade något om Biohazard och alla var halvlåga.
Lite trist att vi aldrig hinner se något av städerna vi är i. Vi skjutsas från punkt A till punkt B och däremellan gör vi intervjuer. Men vi ska inte klaga. Upplevelsen av Japan är stor som den är.
Konserten gick åt helvete, rent ut sagt. Efter tredje låten sa jag något om “jag dör snart”. Då hade ljudet redan hunnit paja en gång och vi hade fått spela lite akustiskt. Men efter några dåliga skämt om Rod Stewart lirade vi fyra låtar till, sedan var vi tvungna att avbryta, för jag hade börjat hosta blod.
Dags att åka till akuten. Trist!
De andra sorgefestade. Per och Helena hamnade på en suspekt klubb där Lucky, Bob Marleys gamle percussionist var DJ. I alla fall en lyckad avslutning på en jobbig dag.

Tisdag 29 augusti
Alla in i bussen för att göra intervjuer i Kyoto. Alla utom jag själv vill säga, som låg dockad på hotellet och såg på japansk TV-frågesport. Det är tydligen ovanligt att band blir efterfrågade i Kyoto, så det kändes extra kul att åka dit. Radiofolket hade varit på spelningen i Osaka och tyckt mycket om det lilla som blev.
Som “kompensation” för den avbrutna konserten träffade vi fansen i American Village i Osaka på kvällen. Det var en massa folk där och vi fick signera allt från speglar och kläder till CD-spelare och, läs och häpna, Rickenbacker-gitarrer! Jörgen och Henrik var nära att svimma. Tydligen (berättade Ken) används vårt namn stort i annonser för Rickenbacker. Typ “Cloudberry Jam är ett band som för sextiotalets sound in i nittiotalet med hjälp av Rickenbacker”. Varken formulering eller innehåll är det något fel på, men det hade ju varit kul att veta att man gör reklam för något…
Ut på kvällen och käkade igen (spelfri kväll). Ken var väldigt orolig för Fukuoka-spelningen, eftersom jag åter låg utslagen på hotellet.

Onsdag 30 augusti
Till Fukuoka för att spela för sista gången på den här resan i Japan. Flygplatsen i Osaka är helt nybyggd och ser ut som Månbas Alpha. Det kändes som om vi gick in i “Star Trek” eller något. Japan levde verkligen upp till myten att vara ett hi-tech-land. På flygplatsen gick jag till en läkare — igen — medan de andra gick till en hamburgerrestaurang och irriterade sig på amerikanska översittarstudenter.
Jag gjorde en lungröntgen och fick veta att mina lungor var “way out”. Mer mediciner, bland annat ett litet puder som läkaren fnittrande gav mig. Pudret togs på planet och jag blev mirakulöst “frisk”. Till Kens enorma lättnad genomförde vi spelningen i Fukuoka. Jag lät som Bonnie Tyler, publiken tjoade och vi hade riktigt roligt. Efterfesten hölls på en restaurang där vi hade obegränsad tillgång till mat och öl. En höjdaravslutning, med andra ord.

Torsdag 31 augusti
Sista dagen i Japan, till vilken vi vaknade tröttare än någonsin. Flyg till Tokyo för intervjuer. Japaner äter (efter vad vi märkt) aldrig frukost, så vi var inte så lite gnälliga när vi nådde Tokyo klockan 15.00. Då hade vi inte ätit sedan åttatiden på morgonen. Efter en snabb middag gav vi vår sista intervju och efter avslutande produktionsmöte med Quattro hade vi vår första, och sista, lediga timme under hela resan. Kvällen avslutades med middag tillsammans med alla som vi jobbat med. Och efter lite mat och en och annan öl blev allihop sentimentala. Japan är inte så dumt ni…

Fredag 1 september
Hem. Sov inte på 38 timmar. Men det var det värt!