Efter att ha följt de lundensiska ungdomarna i Brainpool en dryg vecka under deras första riktigt stora övning i rockhedonism, på Tysklandsdelen av Europaturnén tillsammans med Roxette, samt en helg i Göteborg under inspelningarna av andra CD:n (tre månader senare) kan jag utan tvekan konstatera att det är värt det. Att göra en uppföljning på artikeln i SA #23 alltså. Detta eftersom Brainpool — oavsett om ni kallar dem major eller indie, sellouts eller teen motherfuckers, mediamonster eller Roxettefans — är ett skitbra popband. Rent empiriskt. Slå i uppslagsböckerna och se efter själva. Och vad som faktiskt imponerar allra mest är att de i princip inte haft tid att skriva nya låtar inför album #2. Ett ändlöst turnerande hela förra sommaren och hösten spolierade i stort den möjligheten. Vilket följaktligen innebär att så gott som samtliga nya melodier hummats fram på bussdrift. Kopplingen mellan turné och platta är därav given.

DET ÄR TIDIG EFTERMIDDAG. Dagen innan har hängivits åt ambitiöst drickande på en “irländsk” pub i Bayreuth, som främst resulterat i en jämförelse av handstorlekar och en djup diskussion om denna har någon betydelse när man ska ta barréackord. Vi kom efter djupa pannveckningar fram till att det har den.
Synnerligen givande.
Alla är bakfulla. Den lilla bussen glider närmast svävande fram på autobahn i turnémanager Staffan Alex förvånansvärt säkra händer. I bandspelaren rinner Brainpools nya åttalåtars demo fram. Plötsligt, utan varken syn- eller hörbar anledning, börjar sångaren Janne Kask yla i kastratton:
— Så här låter du Christoffer, som en riktig kärring. Asfjantigt. “Ooh, everydaiiii… ”
Christoffer Lundquist, basist och Brainpools definitiva verbal- och teknikorakel replikerar med att hålla sig för näsan. För att inleda en bräkig Kask-imitation vars enda syfte är förnedring och hån. Inget annat.
— “Bräääk, Aii lost mai görl…” Som en läkarstuderande eller något annat otäckt.
Jens Jansson anser plötsligt sin baksmälla vara hyfsat kurerad och börjar spela luftgitarr. I extremt nedsättande stil och med en rad löjliga miner som sarkastisk garnering. Naturligtvis adresserat till David Birde påpekar han frankt att “du minsann har gitarren alldeles för högt upp på magen och det ser lite töntigt ut”. Och så börjar han råma av skratt.
Nå, Birde replikerar med att sväva upp och ner med blicken, som om han inte tittar på någonting alls, oftast genom att hålla den snett-uppåt-vänster. I sant äcklig Klaus Meine & the gang-anda inleder han ett “inlevelsefullt” lufttrumsspelande — som i en otäck fantasi plötsligt bereder väg för ett crescendoavslutande visslingssolo — och påpekar att Jens “minsann borde hålla sin käft”.

Deutschland über alles?

Jäpp. Brainpool är på förbandsturné till Roxette. Och försöker få utlopp för de frustrationer ett familjeliv med enbart medlemmar av det manliga könet, där alla också är “mannen i huset”, kan generera. De har i princip levt på, i och under varandra i över ett år nu. Då hinner man uppmärksamma både bra och dåliga sidor hos varandra. I kubik.
— Ironiska gliringar och påhopp får oss att hålla inne med äkta diton, avslöjar David senare halvliggandes i ett av otaliga identiska hotellrum i Köln.
För Brainpool bor nästan uteslutande på Hilton. Och alla Hilton-hotell ser exakt likadana ut. Oavsett land eller stad. Hotellens svar på McDonald’s, liksom. Allting är dessutom vansinnigt dyrt, personalen pressar fram krystade, på gränsen till hånfulla leenden till samtliga gäster som inte har skräddarsydd kostym eller heter Mariah Carey. Atmosfären är synnerligen opersonlig och i förlängningen närmast osympatisk. Utom för de otaliga äckelfulla affärsresenärer som sitter och kurtiserar lyxhoror i barerna. Vilket — jo då — är mycket vanligt.
— Det är märkligt, vidtar David (sugandes på en av dagens otaliga Camel Extra Lights i en smärre förvirring som heter att “röker man lights slipper man cancer”. Det faktum att nikotinhaltens minimum gör att han tänder ett större antal hör kanske inte hit). I början av vår turné hade vi intressanta diskussioner om etik och dylikt. Nu diskuterar vi hur man kan undvika plask i toaletten. Det vore synd att påstå att en turné är intellektuellt stimulerande.
Nej, atmosfären som studerande i Lund eller på turné i Sommar-Sverige, med allt vad det innebär av småflicksfans och allsång, känns onekligen avlägsen som “support act” till hockeyfrillornas gigantfavoriter Per und Marie.
Personligen visste jag inte riktigt vad som väntade när jag satte mig på tåget som skulle ta mig till Berlin för en vecka med ett popband som varje kväll hade en publik på dryga tiotusen. Hybris, månne? En kvartett med numera högfärdiga, dryga och limousinglidande Bryan Ferry-imitatörer? En bunt nerviga och hypokondriska tunnelbaneåkare med torgskräck?

NÅVÄL, EFTER ATT nyssnämnde Staffan vid Deutschlandhalle i just Wim Wenders favoritstad förgyllt min egotillvaro med ett fräsigt VIP-kort slår jag mig ner i logen och studerar ridern. Som visar sig bestå av en back öl, ost, kex, vindruvor och en massa godis. Inget knark alls. Stor besvikelse. Strax springer Janne och David in, utsövda och glada, och börjar genast berätta om en rolig lek som de förädlat under de redan många avklarade milen i bussen. För faktum är att stämningen nästan alltid är ytterst trevlig. Och att de inte fått svårartad hybris.
— Den går ut på att man ska föreställa en viss person, och så ska de andra ställa en massa frågor och ta reda på vem man är. Och det står en helt fritt att välja. Nationalitet eller vad som helst. Så om någon frågar på svenska och man låtsas vara Oscar Wilde svarar man förstås inte. Rätt svårt är det, faktiskt.
Efter en, som de säger “förvånansvärt lyckad”, spelning bär det efter lite vindrickande och ölkonsumerande i logen i väg till gothklubben Rock It. Som till en början enbart kör industrimetall. Jag känner mig lite supersonic så jag beställer gin & tonic och vi pratar om hur det varit på sistone:
“Vissa mardrömsspelningar, men mycket kul i största allmänhet.” “Vi har lärt oss ta de misslyckade spelningarna, förut blev man ju helt knäckt.” “Gessle har gått och blivit bundis med oss.” “Marie är snäll.” “Hela crewet på drygt hundra pers är mycket sammansvetsat och sympatiskt. I synnerhet cateringflickorna. Fast det är lite synd om den danska tjejen som hela tiden får snuskiga insinuationer av de allra buskigaste roddarna.” “Extremt roliga klubbspelningar med Throw That Beat, som alltid rökte feta jointar.” “Det absolut skönaste var när vi var i Luxemburg för två dagars rekreation, otroligt vackert.” “Efter ett tag märker man ingen skillnad på arenorna alls.” “Spela sänka skepp är kul.” Och så vidare.
Dansgolvet befolkas mestadels av depraverade Kafka-fans och ambitiösa rödvinspoeter, alternativt aggressiva och muskulösa bodytechnofans. För att råda bot på denna märkliga DJ:s absurda låtval, som klart uppmanar till stöveltramp i grupp, går jag fram och ber snällt om Beastie Boys. DJ:n svarar med att knuffa ner mig från sin upphöjda position på podiet och fortsätter blaserat att leka ställföreträdande melodimessias. Jens är dock inte den som ger upp i första taget, definitivt inte när det gäller kampen för rätten till en sådan gränslöst viktig pryl som “Sureshot”, utan författar en liten lapp med texten “Beastie Boys! BITTE!!”. Men, nej. Ingen reaktion då heller.
— De flesta tyskar vet inte vad vänlighet eller tolerans är, muttrar trumslagarpojken och sammanfattar snyggt läget i en mening.
Frustrerade över detta promenerar vi i långsam takt runt på dansgolvet och stör folk som försöker dansa med varandra. Jätteskoj. Underligt nog åker ingen på stryk. Sedan åker vi taxi zu hause und schlafen.

DAGEN EFTER ÄR DET Halle som gäller. Ligger i gamla öst, och att påstå att Erich Honecker fick någonting gjort här under sin tid som östtysk diktator vore löjligt. Stället uppmanar rakt av till tegelgrå Joy Division-fördjupning. Inget kul alls. På vägen trycks Wannadies “Be A Girl” in i bandaren och alla bortser plötsligt från deppfaktorn, ler och berömmer refrängerna. Jag berättar om hur trevliga Pär och kompani är och att det minsann är lite inbördes beundran dem emellan.
— Åh, den där “How Does It Feel?” är så jäkla bra, säger Jens medan Janne börjar nynna med i refrängen: “Yeeeeaahhh, haooow doss it fiiiieeeaaal… ”
Spelningen på kvällen går alldeles lysande, publiken gapar på rätt bra när de äntrar scenen och bränner loss “That’s My Charm” och är verkligen med på noterna (bortsett från att de tror att inledningen på “Girl Lost” är — som David i Yvonne också misstänkt — en cover på “Dressed For Success”).
En brunkrämsindränkt Per Gessle kommer in i logen innan spelningen och berättar glatt att han dagen innan minsann käkat middag i Tina Turners residens i Berlin. Han är synnerligen trevlig och down-to-earth och verkar bry sig föga om att han är Sveriges megapopkändis nummer ett.
Personligen inleder jag en kopiös armsvettning i hans närvaro och börjar genast få problem att uttrycka vanliga hälsningsfraser (vilket förmodligen beror på en gränslös respekt inför karln, som i sin tur grundar sig på ett fanclubmedlemskap i Gyllene Tider för elva år sedan), men jag fattar i alla fall att han inte på något sätt är en diva. Och att han verkligen är ett seriöst fan till Brainpool.
— Vad bra er nya låt (“Ready! Steady! Go!”) var, så otroligt catchy, halländskar han entusiastiskt fram. Det går ju bara bättre och bättre det här! Vad roligt att ni är med.
— Gessle har sagt att vi är det bästa förband de haft, och på en presskonferens i Helsingfors sa han att vi i själva verket är Europas bästa band, säger Christoffer efter att poporaklet gått, inte utan stolthet.
— Jag tror faktiskt att han hellre skulle vilja vara tio år yngre och medlem i Brainpool, ler David. Han har faktiskt antytt det en gång innan han skulle upp på scen. Han sa resignerat någonting i stil med: “Jaha, då ska man upp och lira pianoballader igen…”
Hoppsan. Popmusikernas vägar äro outgrundliga.

PÅ VÄG FRÅN HOTELLET nästa dag åker vi, på grund av kass kartläsning av Christoffer, på en ofrivillig sightseeing runt staden, ser ut över de tragiska vyerna och märker snabbt att graffiti och klotter är två populära hobbies bland kidsen i stan. Trist nog är det lösryckta meningar i stil med “Ausländer raus” som är allra populärast. Kombinerat med diverse kulhål från ryssarnas invasion under andra världskriget ger detta en rätt äcklig och besk smak i käften. Absurt och fullständigt vidrigt är vad det är. Samtidigt iakttar vi en grupp yngre människor vars ögon inte liknar något annat än svarta hål. Och så har samtliga hockeyfrilla. En komplett osannolik kombination.
— Alla i Tyskland har hockeyfrilla, konstaterar Christoffer. I synnerhet i öst. Antingen saknar de allt vad smak heter, eller så är de helt enkelt dumma i huvudet. Eller kanske både och.
Sedan är det Köln som gäller. Som vanligt blir det frukost på McDonald’s. Denna gång vill Christoffer vara lite kulinariskt äventyrlig och begår det ödesdigra misstaget att beställa in en MacRibs, vilken visar sig smaka som pitepalt med blodsås. Han blir arg och irriterad. Alla andra skrattar. (Visste ni förresten att Big Mac heter Big Mäc i Tyskland? Germansk trivia!).
I Cologne (som staden ju heter när till exempel Martin Rossiter pratar) händer det fräna grejer. Efter en ledig kväll och natt som främst spenderas på en kinakrog och som inte är av någon större vikt i sammanhanget går jag ner från hotellrummet för att ta en morgonkaffe innan det bär i väg till en flipperhall vi blivit tipsade om. Plötsligt tittar jag åt vänster, mot foajén till, och tycker mig plötsligt se ett par hyfsat bekanta ansikten. Men nej, det kan väl inte… jo fan, det är Blur! Där sitter Damon, Alex, Dave och Graham och ser Adidasiga ut. Bara så där. Vilket sammanträffande.
Strax efter släntrar David och Jens ner, yrvakna och iklädda sina förmodat mest anglofila kläder någonsin och får naturligtvis enormt stora ögon. Med tanke på klädseln (“and we all say/don’t want to be alone/we wear the same clothes/cause we feel the same…”) kan man väl lugnt misstänka att de uppfattas som sisådär världens största Blur-fans någonsin. Vilket ju också har ett uns av sanning i sig. Kul.
Men inte nog med det. Det visar sig att Parklife-snubbarna faktiskt ska spela i Köln. Just samma kväll. Med Sonya och övriga Echobelly som förband. Hurra!
Till saken hör alltså att Brainpool inte på något sätt låtit sina framgångar stiga dem över huvudet, den halvparanoida attityden “vi utgår fortfarande från att vi alltid ligger i underläge” är fortfarande aktuell, och reaktionen blir således smått hysterisk. Jens och David sammanfattar intrycken:
— Vilken grej, fy satan, helt otroligt…
Naturligtvis vågar ingen gå fram och hälsa, även om en optimistisk strategi börjar utarbetas där det glatt konstateras att “vi måste på något vis komma in i deras loge senare och det vore verkligen svinkul om vi kunde festa ihop sedan”.

PÅ LUNCHEN TRÄFFAR vi en servitris som bandet i sedvanligt vänlig ton (de är snälla) ger friplåtar till kvällens spelning. Hon är lika snäll själv och lovar genast att bli vår guide och vårt ljus (trots att hon inte kör taxi) under kvällen och natten.
Spelningen samma kväll går rutinmässigt lyckat, David har som vanligt på sig sin egenupptryckta t-shirt med texten “Marie”, Marie Fredriksson stöter på honom i korridoren under scenen, missuppfattar allt och tror lyckligt att det är hon som åsyftas. Icke då. David är, kan härmed meddelas, gift. Med en ung kvinna som lystrar till just namnet Marie. (Ett borgerligt bröllop som ägde rum i Stockholm den 29 februari, där han för övrigt numera bor.)
Nå, efter alla missförstånd bär det i ilfart i väg med skum taxi till Blur och lokalen Luxor. Echobelly har tyvärr redan spelat vid vår ankomst och Blur visar sig vara osedvanligt trista. Damon försöker prata tyska, vilket inte går något vidare, och bandet ser ut och i synnerhet låter allmänt slutkört.
— Fast Graham var otroligt cool, påpekar David. Så klart.
Efteråt slår vi oss utanför Echobellys turnébuss i slang med Glenn och grabbarna (ingen vågar tilltala världens sötaste Sonya), och kommer fram till att det minsann är en hyvens orkester även på det personliga planet. Trummisen kallar bland annat Janne för “geezer”, Jens påpekar att det rimmar på Weezer och David ser glad ut eftersom han tycker att “Undone — The Sweater Song” är en jättebra låt.
På den ovannämnda servitrisens inrådan drar vi sedan i väg till en “fräsch” nattklubb, antigermanskt nog kallad Moulin Rouge, där det är nästintill tomt. Ölen dricks ur provrör, Princes greatest hits pumpas ut ur högtalarna, en vacker dam sitter ett antal bord från vårt — alldeles solo — och vi lyckas övertala servitrisen att gå dit och försöka få ner skönheten bland oss. Och hon lyckas. En synnerligen märklig och torftig diskussion inleds, då ingen är vidare bra på tyska och tyska är det enda damen behärskar. I stil med “Köln ist ein gut stadt, ja?!”…
Charmant och väldigt kvinnligt sensuellt klädd sitter hon och sippar på en söt cocktail med ett diplomatiskt tandradsexponeringsleende. Plötsligt börjar jag dock bli en aning konfunderad. Jag uppmärksammar att hon faktiskt har ett adamsäpple på halsen. Och ovanligt stora händer. Och rätt mörk röst. Och nej, det är inte en kvinna. Vi befinner oss plötsligt i en smått omgjord scen ur “The Crying Game”. Panikångest!
Sedermera, precis innan vi ska gå, bjuder “damen” hem en rödögd Jens på “en kopp te”. Han tackar nej, ser djupt in i hans/hennes ögon, rynkar pannan, kysser “hennes” grova arbetarhand och stönar i god Dylan McKay-anda fram:
— You are the most beautiful woman I have ever seen…

Ready, steady, go?

Brainpool går definitivt inte den lätta och enkla utstakade vägen på sitt andra “viktiga” album. Deras “White Album” som David säger när han börjar bli full. Och tja, varför inte. Där “Soda” konsekvent genomsyrades av en rät linje i arrangemangen, en enkelhet och totalt homogen känsla om ni så vill, har “Painkiller” en närmast schizofren känsla över sig.
— Anledningen till att vi gör den så varierad är att vi nästa gång ska kunna säga att “vi har gått tillbaka till våra rötter”, skrattar David sittandes i ett angränsande rum till studion i Göteborgs radiohus.
— Den har kommit till väldigt spontant, utan tillstymmelse till tanke på kommersialitet, påpekar Jens. Allt är dessutom draget till sin spets. Typ “ska vi ha stråkar ska vi ha så jäkla många stråkar som det bara går”.
I Göteborg befinner de sig främst för att studion är bra och billig och för att producenten Michael Ilbert bor här, men även för att, som de uttrycker saken, “komma ner på jorden”.
— Alla andra studios har skinnsoffor och kromade bord, säger David. Lyx i onödan. Och ligger i regel långt utanför närmaste civilisation. Här i TV-huset springer man på både Oldsberg och Öholm, vilket ger en arbetsplatskänsla över det hela. Mer normalt, liksom.
— När vi mixade “Soda” i Puk-studion i Danmark blev man ju helt knäckt, erinrar sig Jens. Den ligger mitt i en skog, gränslöst långt från närmsta hus. Ingen risk för klaustrofobi direkt…

HÄR FÖLJER EN genomgång av de flesta låtarna från “Painkiller”, med kommentarer från orkestern:

“Holidays“. Refräng som ekar “Razzmatazz”. Mycket effektiv, drivande och tilltalande. Snygg syntslinga.
— Handlar om spritresor, att man jobbar hårt och drar i väg på en dygnsresa till exempelvis Åland för att roa sig under helgen och sedan ändå inte kommer ihåg ett skit. Viss influens från Pogues “Boat-train”. Och ja, vi har lyssnat på Pulp.

“Some Days Are Made For Smoking“. Smörigt och väldigt publikfriande. Refrängen är påfallande lik “Jag Vill Ha En Egen Måne”.
— Bröderna Gärdestad skulle kunna stämma oss. Det är ändå ett djuriskt hårdsväng. Med klockspel snott från BMX Bandits och allt.

“Invisible To Her“. Text stulen i princip rakt av från “The Girl From Ipanema”. Klart åttiotalsartad sång och produktion med (till höres) analogt delay. Tämligen smörig, snygg refräng. En hybrid av Wham, Velvet Underground och Erasure.
— Världens enda textcover? Den är ovanlig; såsig och fin. Medvetet fjuttigt komp och med gitarrsolo “inspirerat” av Pete Townshends solo på David Bowies “Teenage Wildlife” på “Scary Monsters”.

“A Postcard From Juan“. Brainpools definitiva orkestralepos. Garanterat den låt som genererat mest tappade hakor. Gigantiskt stråk- och blåsarr av Christoffer med hjälp av Göteborgs symfoniorkester. Distad, cool sång. Cocktailpoppig.
— Christoffer får leva ut sina våta Wagner-drömmar här. Den är fyra minuter för lång egentligen (skratt).

“Bandstarter“. Första singeln. En stjärnkör medverkar på refrängen, däribland Jakob Hellman (!), Kent i Sator, Ben Marlene (!), Elisabeth Punzi och — sist, men definitivt inte minst — bandets barndomskamrat C. G. Neuman (som faktiskt var med i en tidig upplaga av Brainpool). Hellman är dessutom med och klappar händer. Låter mer Roxette än någonsin.
— Den är för en mogen ungkarlspublik, en flirt med signaturmelodin till “Lödder”! Refrängen är ämnad att vara en hybrid av samtliga femtiotalssinglar vi hört. Ungefär. En kul liten referens till “Everyday” kan också hittas.

“Smile“. Väldans sextiotalig. Mycket Beach Boys. Storartat stråkarr av Christoffer som faktiskt för tankarna till “Pet Sounds”.
— En hyllning till sextiotalet. Med Brian Wilson-aktig bas och en titel som ju ligger rätt i tiden i och med utgivningen av “Smile”.

“Girl Found“. Synnerligen söt melodi med spinett och skönsång om Den Där Flickan som tveklöst kommer att få tiotusen gymnasiebrudar att ligga i sina flickrum och drömma vått. Utvecklar sig, eller “sabbas” som David säger, till ett mastodontcrescendo av Small Faces-gung, (alternativt Charlatans-gung) med fläskig orgel och feta trummor. Jens vill vara Keith Moon mer än någonsin. En flöjt kommer in i sann “Sagan Om Ringen”-anda och för tankarna till Bo Hansson. Flickan som försvann i “Girl Lost ” är nu funnen.
— Till en början kort och gott Jannes egotripp. Avslutningen är det roligaste vi gjort.

“Every Second Day“. Låter ungefär som om tomtarnas retsamma parad på julafton skulle dirigera en lågstadieorkester.
— Det är helt enkelt en blåsorkester som gör en personlig tolkning av “Everyday”. Kul, tycker vi. Och apropå det här med referenser. Faktum är att vi nästan alltid hittar dem först när låtarna är klara. Så i regel är det mesta tämligen omedvetet.

Kvartetten sitter i sin studio och ser enormt tillfredställd ut, måhända en aning slutkörd. Arbetstakten under det gångna året har varit hysterisk och det kommer inte att lugna ner sig nämnvärt nu. Hela sommaren kommer att ägnas åt en ny Sverige-runda. Eventuellt blir det lite festivalspelningar utomlands också.
— Vi är löjligt nöjda med det vi gjort på “Painkiller”, Brainpools största fans är egentligen vi själva. Vi skulle ganska lätt ha kunnat göra en mer likartad uppföljare, i populistisk Green Day-anda, men det vore så erbarmligt trist. Naturligtvis kommer alla fortfarande att höra att det är Brainpool, många solklara komponenter finns ju kvar, men viljan att variera sig och spontant ta ut svängarna gör i slutänden allt så mycket roligare.