SA:s flygande reporter hoppar på kärran norrut för att besöka Norrlands och Sveriges trevligaste popband. I ”my home town” blir han bjuden på allt från Amazon-turer och korpfotboll till renskav och Black Death. Samt en massa briljant popmusik.
Den trådlösa telefonen ringer hemma hos Pär Wiksten och Christina Bergmark på Furtensbacksgränd i Skellefteå. I andra änden finns Janne Pettersson, sångare och låtskrivare i Hardy Nilsson:
— Hörrudu, Pär. Här har jag minsann en refräng som heter duga.
— Jaså du, Janne. Låt höra.
— ”Lallallaalallaaa… Blöaablabla. Hjärtaaat mitt, i min muuun, nittonhundrasjuttiotree…”
— Hoppsan! Vilka ackord och vilken takt?
— C, D, Emaj7 och g-moll. Takten är ganska lugn, lite balladig så där.
— Svinbra, helt fantastiskt! Men borde du inte byta D-ackordet till en sjua och kanske dra ut diftongen en aning?
— Jo, det har du kanske rätt i, hörrudu. Jag hör av mig.
Pär Wiksten är i detta ögonblick en aning knäckt. I sann konkurrensanda sätter han sig ner vid sin lilla Marshallstärkare, tar upp Fender-guran och försöker svinga fram en starkare, värre, mer skönsjungande… ja, helt enkelt bättre refräng.
Två timmar senare ringer telefonen i Jannes residens:
— Hörrudu, Janne. Här har du något att bita i…
Tro det eller ej. Ungefär så här brukar det faktiskt låta när två av vårt lands främsta refrängmakare testar sina respektive idéer på varandra. Något de båda kamraterna gjort så länge de kan minnas. Ett ömsesidigt utbyte som stundtals gränsar till blodig tävlan, men som i slutänden endast fungerar som en essensgivande sporre.
— Jo, det är ju inte så att vi sitter och blir förbannade på varandra för att den ene fått till det, konstaterar Pär med ett leende och rattar in sin Amazon, beige, av årgång -66 (som han är väldigt stolt över och berättar massor om, vilket jag i mitt kompletta ointresse för bilar inte förstår mycket av) mot det anti-rock’n’rolliga ställe dit vi är på väg.
HÄR, PÅ EN GRUSPLAN EN BIT UTANFÖR Skellefteå ”city”, utspelar sig ett skådespel på betydligt seriösare nivå. Korpfotbollslaget BK Spaden ska nämligen i omänskligt svinkall väderlek spela semifinal i Skellefteås korpcup. Ett fotbollslag som nog måste räknas till ett av vårt lands absolut mest popstjärnefrekventa. Medlemmar från Hardy Nilsson, A Shrine, Stardog, TPD och Wannadies — Skellefteås definitiva elit — får här leva ut sina fotbollsdrömmar till fullo.
Och ambition lider de minsann ingen brist på. Stackars Pär, som i en match nyligen knäckte ett revben genom ett osannolikt våldsamt påhopp av sin medspelare i både laget och bandet, trummisen Gunnar Karlsson, kan inte medverka. På plan, vill säga. Hans supportertakter och vilja att stötta laget vid sidan om är i stället enorm. Det ser faktiskt lite lustigt ut när han bränner loss sitt hejaramse-artilleri:
— Jaaaaa, kom igen Spaden! Det är bra, Janne! På topp, för fan! Var med… Åååååhhh jävlar… Jooo, jaaaaaa!!!!
Matchens stora superstjärna visar sig snabbt vara Hardy Nilssons gitarrist Lars Hall (som posar så fränt på omslaget till singeln ”Gud I Mikrofon”). Anledningen till hans briljans är en kortare karriär i Morön NBSK i division två för ett par år sedan. Janne i samma orkester har en vilja och kämpaglöd av stål, vilket i slutänden räcker långt. BK Spaden vinner en förkrossande seger, 5-1. (Finalen, som spelas två dagar senare, blir också den en rejäl promenadseger, 4-1.) BK Spaden är helt enkelt, likt Nick Borgen, the winners.
SOM SAGT. DET ÄR REFRÄNGERNA som gör det. På sitt tredje album, ”Be A Girl”, för The Wannadies fram en, med svenska mått mätt, enorm kavalkad av sprudlande och ohämmad livsglädje. Resterande delen av vårt lands popelit borde bäva inför detta faktum. Refrängerna sitter som en smäck.
I skrivande stund får jag dessutom en svag förnimmelse av ett påstående som kom från just Janne Pettersson (förvisso i ett synnerligen berusat tillstånd). Efter Hardy Nilssons spelning som förband till Redd Kross på Gino för ett antal månader sedan slog vi följe till baren Makalös. Detta är nu inget ställe som direkt inbjuder till samtal på någon djupare intellektuell nivå, men en refrängdiskussion är ju aldrig fel att inleda.
Jag påstod att Wannadies andra platta ”Aquanautic”, och då i synnerhet singeln ”Things That I Would Love To Have Undone”, måste vara bandets starkaste någonsin.
Janne såg en aning spjuveraktig ut och avslöjade:
— Då har du inte hört någonting än. Det Pär håller på med nu slår ut allt. Vänta bara…
OK. NU HAR JAG VÄNTAT, LYSSNAT och är fullkomligt övertygad. Wannadies är bäst. Igen.
— Ähum, det är ju roligt att du tycker det, säger Pär försynt och tänder återigen en cigarett. Men det är lite svårt för oss att ha distans till det hela. Visst är vi ohyggligt nöjda med det vi åstadkommit, visst tycker vi att det är vår klart bästa platta hittills, men jag vet inte vad man ska ha för förväntningar. Vi tar det som det kommer.
Nä, inga förhastade slutsatser här inte. Det får gå som det går. Så har attityden alltid varit. Hälsosamt nog.
För många, många år sedan (typ 1989) spelade Wannadies in en liten självbekostad singel som de döpte till ”Smile”. På denna fanns en melodi betitlad ”The Beast Cures The Lover”.
— Enda tanken vid det laget var att ge ut plattan och åka och spela på tre—fyra ställen i lika många städer. Skellefteå med omnejd. Så vi kunde kalla det en turné. Sedan tänkte vi faktiskt upplösa bandet. Och byta namn så vi kanske kunde bli nyhetsstoff igen, så att säga.
Tackom och lovom blev så inte fallet. Den alltid lika skärpte och briljante Lars Aldman snappade upp singeln, lirade den i ”Bommen” och fick Wannadies att komma upp i rampljuset en betydligt större aning än de först tänkt sig.
ETT TIDIGT SMAKPROV PÅ DETTA var en förbandsspelning till House Of Love på Melody i Stockholm. Den tilldrog sig i april 1990, då Chadwick & Co precis nått peaken på sin popularitet med återutgivningen av den briljanta ”Shine On.” Jag själv lyckades, trots min minimala ålder som då krävde lånad legitimation, komma in. Eftersom House Of Love stod som hjältar i min bok var detta en av årets absoluta höjdpunkter — innan den ens inträffat.
En kamrat hade talat om hur dessa Villdöingar lät, efter att ha hört dem på just ”Bommen”, men var inte alltför övertygad. Efter konserten var jag däremot komplett exalterad. Fast inte av House Of Loves gig, det var en aggressiv besvikelse. Guy Chadwick var tråkigare än Johannes Brost som stå-uppare, men Wannadies… Satan i gatan. Låtar som ”My Home Town” och ”The Beast Cures The Lover” sjungna av en ung snubbe iklädd kostym och med ett komp som var fantastiskt bra och med en violinist… Herre Gud, violin var ett skällsord i denna introverta och trångsynta indieperiod. Svinigt jäkla popbra var vad det var.
— Det var en ganska speciell konsert det där, avslöjar körsångerskan Christina med ett nostalgiskt leende. Tänk dig själv, där får man komma från Norrland som en annan spoling och spela på samma scen som House Of Love… Men när vi väl kom dit visade sig den orkestern vara just det vi befarat, arroganta brittiska självupptagna skitstövlar. Vi fick inte använda deras ljudutrustning och det blev allmänt kaos. Men uppenbarligen gick det bra ändå. Kan det bero på att vi är så fräna, Pär?
— Ja, förmodligen, Kicki…
MEN DET VAR REDAN RUNT Hultsfreds-festivalen 1989 det började hända saker på allvar. En lysande spelning gav upphov till ungefär sju erbjudanden om skivkontrakt (fast då hade gruppen redan signat till MNW, vilket avslöjades i SA #5).
— Det var helt absurt, säger Pär och vrider på sig. De stod i kö, en ställde sig till och med på knä och bad: ”Snäälla…” Problemet var bara att han, likt de flesta, ville att vi skulle börja sjunga på svenska. MNW tyckte vi skulle låta som vi lät. Gissa vilka vi valde…
Bandets skivor släpptes till att börja med på MNW-etiketten, sedan på Snap (nu omdöpt till Soap, efter hot om stämning från tyska rap/disco-bandet Snap!…).
— Att ligga på Soap är en ära, säger Pär. Vi delar ju bolag med Eggstone.
— Eggstone är världens sötaste, goaste och bästa grupp, ler Christina. De är så kramiga.
LUGN, VÄNLIGHET OCH DISTANS ÄR TRE ORD som passar perfekt in på Wannadies. Inte nog med att de ser ut och — med sin utpräglade norrländska dialekt — låter väldigt vänliga, de är också fantastiskt vänliga.
När vi alla efter fotbollsmatchen samlas i Pärs och Christinas snygga lya — öppen spis, gigantiskt kök — bjuds det på middag och våtvaror. Renskav, pärmos och vin, samt den där fräna drycken Slash brukar göra reklam för, Black Death. En tinktur som gör bestående intryck på ens minne. I motsatt riktning.
— Det är en svettigt ball etikett, eller hur? flinar basisten Fredrik Schönfeldt (som rakat av sig håret för att bli, som han uttrycker det, ”mer hardcore”). Man kan bli helt wastad.
Två ord förekommer ständigt i Wannadies kollektiva snack, ”svettig” och ”wastad” (uttalas weijstad).
— Det blir så när man umgås så mycket och så intensivt som vi — och alla andra band för den delen — gör, säger gitarristen Stefan Schönfeldt. Man skapar en jargong som säkerligen är helt obegriplig för utomstående. Åtminstone till en början.
Det finns för övrigt ett väldigt intresse för just språk och dialekter i denna konstellation. I synnerhet Pär, som är lite av en självutnämnd expert, är fängslad. Han växlar gladeligen och med imponerande lätthet mellan göteborgska (”hödduduu”), skånska (”höddudaou”), stockholmska (”hurru, ska vi dra till Hannas?”) och tillbaks till norrländskan. (Hans imitation av JL:s blandning av bollnäsmål och norrköpingska är fantastisk, fråga nästa gång ni ser honom…)
— Det är väldigt skojigt med dialekter, något jag är synnerligen fascinerad av. Ta det vi brukar kalla gammelnorrländska. Den är så gott som obegriplig. När jag pratar med min mormor är det ibland hemskt svårt att förstå vad hon säger. Och det är ju ingen i vår ålder som talar så nu, som så att säga håller dialekten vid liv. Jag tror vi rör oss mot en förflackning av dialekterna, att alla snart kommer att vara mer eller mindre lika. Vilket är trist. Men kanske naturligt i dessa anpassningstider…
STADEN SKELLEFTEÅ, DRYGT ETTHUNDRA MIL norr om Stockholm, har och har haft en viss vikt i det vi brukar kalla Pop-Sverige. Alla de ovannämnda fotbollsbanden plus exempelvis Popsicle (som egentligen är från Piteå) härstammar på ett eller annat sätt från denna ort. Koden heter Musikfabriken. En förening startad av Jocke ”A West Side Fabrication” Wallström. På Musikfabriken har komplicerade varianter av musikalisk incest ägt rum — alla har spelat med alla.
— Det var en väldigt aktiv och rolig period, minns Christina. Jag bodde i Umeå då och det var liksom givet att man drog till Skellefteå på helgerna för att se alla band och gå på alla fester. Alla var ju där. Fredrik Norberg, före detta sångare i Genre Hippy, numera Popsicle, var fränast av dem alla. Jag var lite förtjust i honom, faktiskt.
För att fira detta faktum börjar Pär rota i sin skivsamling och hittar, innan någon hinner yttra ”West European Politics”, singeln ”Hit The Happiness”. En hybrid av goth och gaydisco vrålar ut ur högtalarna och alla viker sig av skratt. Det här är inte bra.
— De var väldigt utlämnande och aktiva på scen på den tiden, säger Pär, ställer sig upp och börjar vicka på höfterna i ett rasande tempo och samtidigt utmanande skjuta sitt underliv fram och tillbaka. Som en riktig gaydansör.
Det ser hysteriskt kul ut.
— Det var så här han stod och hade sig, Fredrik. Han var en riktig posör, med svart spretigt depprockhår och allt. En viss skillnad mot hur Popsicle ser ut och i synnerhet rör sig på scen i dag…
Jo vars. Historierna om hur det var på den tiden (”kommer du ihåg när jag spelade med Mats Eriksson och du med Janne och han med Rikard och Jocke med Peter…”, etc) avlöser varandra i full fart. (Här kan för övrigt skjutas in att Björn Malmquist, Wannadies violinist, precis lämnat gruppen.)
För en utböling är det svårt att hänga med, så jag koncentrerar mig i stället på CD-hyllan. Auteurs, Radiohead, Lloyd Cole, Posies, Dinosaur Jr, alla Snap-skivor, och — som given clou — ”Absolute Music 10”. Med Izabellas fantastiska ”Substitute”. Yeah. Wastat.
— Auteurs är verkligen svettigt bra, likaså Morrissey och Lloyd, menar Pär. Men det som inspirerat mig personligen mest på sistone måste ändå vara ”Frosting On The Beater”. Svettiga refränger…
Bra smak.
NÅGOT MAN DESSUTOM snabbt inser om man analyserar bandets coverval en aning. Violent Femmes ”Blister In The Sun”. Iggy Pops ”I Got A Right” (då när James Williamson tagit över Ron Ashetons yxa). Go-Betweens ”Lee Remick”. Sånger som är farligt bra och kanske just därför farliga att göra covers på. Man trampar på känsliga områden.
— Nää, det spelar väl ingen roll. Tycker man en bit är bra är det OK. Många har i och för sig sagt att ”ni kan inte göra ’Children Of The Revolution’, det är verkligen att ta i”. Men vadå? En bra låt går förstås också att spela in igen.
Stooges är annars en grupp som i Pärs upptäckarvärld förtjänar ytterligare förklaringar. Brukligt är väl att upptäcka ett band på en fest, genom en kompis eller något liknande, men för Pär är Stooges synonymt med — hör och häpna — att lära sig simma!
— Det var först för fem år sedan jag lärde mig ordentligt, och då var en kassett med Stooges jämt på. ”1969”, ”I Got A Right”, ”No Fun” och allt det där. Innan kunde jag simma typ hundsim några meter, väldigt hjälpligt, vilket grundar sig på en skräck som en elak simlärare frammanat. Han skrek och bar sig åt, i stil med ”simma pojkjävel!”. ”Men det är ju kallt!!” svarade jag. ”Nää, det är tjugo grader i luften och femton i vattnet!!!” Och så vidare. Han var en renodlad fascist. Så jag satt i bastun mest hela tiden.
ROBERT FORSTER FRÅN THE GO-BETWEENS sa nyligen till mig att ”Wannadies are definitely the band of the future”. Han träffade dem i Berlin för en tid sedan och slogs fullständigt till marken av styrkan de besitter. Ett normalt beteende, hävdade jag. ”Joo, men Wannadies sticker verkligen ut i det svenska musiklivet. Jag menar, Atomic Swing och TPD är väl OK, men Wannadies slår dem med hästlängder. Lägg av! Har de spelat in ’Lee Remick’?! Ja, då är de ju ännu bättre, förstås…”
Respekten är ömsesidig. Go-Betweens är ett av Wannadies all-time favourite bands. Pär går så långt att han hävdar att Amanda Brown flirtade med honom under en konsert för länge, länge sedan.
— Joo, det är säkert. Jag stod längst fram — så gott som tårögd, eftersom det var så fantastiskt bra — och hon tittade på mig hela tiden. Given flirt var vad det var…
Att intervjua Wannadies är — som ni kanske förstått — inte det lättaste. För det första finns då jargongproblemet, men det absolut svåraste är helt enkelt att få dem att svara konkret på en fråga. Visst får man svar, men inte på den fråga man ställt. Stickspår med roliga skrönor, betraktelser och dylikt dyker konsekvent upp. Vilket förstås är väldigt underhållande. Men svårt.
— DET ÄR JU EGENTLIGEN GANSKA WASTED att bränna alla sina pengar på öl, skivor och gitarrer, kommenterar Pär plötsligt den andra låten på nya skivan, ”Might Be Stars”.
”We spend our money on guitars / Write songs about our broken hearts /…/ Aren’t we cool? /…/ Chances are we might be stars / And live forever…”
— Att hålla på år ut och år in och tro att man betyder någonting och jobba på att göra den perfekta poplåten. Men samtidigt kan det ju vara fullständigt underbart att känna en sådan passion över det hela.
Det är alltså dualismen (oohhh, vilket fint och klipskt ord) i popmakeriet du vill åt?
— Njjjaa, oj, där blev jag helt bortkollrad… Eeehhm, jo, det är det väl. Vi är ju medvetna om vilken färskvara popmusik egentligen är, men sedan är som sagt passionen så stark att det ändå är värt det. Att syssla med popmusik är inte lika varaktigt som att göra en evighetsmaskin eller arbeta med kärnvapennedrustning. Men samtidigt är det ju det viktigaste, liksom. Även om det kanske är viktigare att vara snäll och så där.
Snäll och så där? Hmmm…
Vi byter raskt ämne och kommer in på deras tidigare utgåvor. De säger sig inte vara helt nöjda varken med den självbetitlade debuten eller med ”Aquanautic”. I synnerhet arrangemangen har ställt till förtret.
— Vi har nästan gått vilse i de studios vi använt oss av tidigare, säger Pär. Den första skivan blev alldeles för polerad, även om jag tycker att låtarna är jättebra. Den andra, som Michael Ilbert (Sator, Brainpool) producerade, blev nästan för detaljerad. Överarbetad på något vis.
— Känslan som fanns från början försvann i produktionssmeten, kommenterar Fredrik. Jag tycker Ilbert lyckades bättre med ”Soda”.
(Ironiskt nog valde Brainpoolarna producent efter att ha hört ”Aquanautic”. De hävdar — med rätta — att ”Cherry Man” är Sveriges tyngsta låt någonsin.)
KÄNSLA ÄR EMELLERTID NÅGOT ett fan från en ort någonstans i Sverige fann efter att ha tagit del av den briljanta ”Black Waters” från Wannadies debut-LP. I ett brev till bandet har han beskrivit sitt förhållandes uppgång och fall:
— Tydligen hade han och flickvännen gjort slut, så han ställde sig utanför hennes fönster i värsta Romeo-stil och reciterade texten till ”Black Waters”, berättar Pär. Och hävdade att han skrivit den som dikt till henne. Självklart föll hon som en fura och de blev ihop igen.
Christina fyller beskt i:
— Tyvärr hörde hon låten på nattradion några dagar senare och gjorde slut igen…
— Men lik förbannat, kan man få bättre credit för en text man gjort, undrar Pär glatt. I sådana lägen spelar det ingen roll att vi så gott som jämt har kasst med pengar. Vi betyder i alla fall något för någon…
”BE A GIRL” ÄR PRODUCERAD i MNW:s studio i Vaxholm av Nille Perned (har en lite mer känd syster vid namn Lina, som påstås ha knaprat ecstasy alldeles för mycket). Han har tidigare arbetat med bland andra Psychotic Youth och har hos Wannadies fått fram ett mer rivigt, distat sound än man är van vid. Kanske är det lite närmare bandet live, det tycker de i alla fall själva.
— Det har varit jäkligt fränt att få använda så mycket dist, konstaterar de.
Men skivan kom till under besvärliga omständigheter — den hetaste svenska sommaren någonsin.
— Vi var tvungna att spela in på natten, på dagen var det helt omöjligt, suckar Pär. Jag stod i bar överkropp, klockan fyra på morgonen, och det bara rann svett. Det var svårt att hålla koncentrationen uppe då.
— Det är därför vi inte riktigt har koll på vem som lagt på vad, säger Fredrik. Vissa saker har så här i efterhand kommit som verkliga överraskningar. Trevliga sådana i och för sig.
En överraskning värd att vänta på är en överbliven låt, ”Easier To Sing”. Den fick inte plats på skivan, men är enligt Christina bandets bästa någonsin. Pär håller nästan med.
— Det är lite Scorpions-varning på den, en riktig tändarballad. Problemet är bara att det är en självklar avslutningslåt, och där hade vi redan berett plats för (den suggestiva och lysande) ”Kid”. Kanske släpper vi ”Easier To Sing” på singel så småningom.
NÅ, HUR STÅR DET ANNARS TILL med förväntningarna? Vad kommer att hända? Kommer ”Be A Girl” i förlängningen att betyda world domination, hype, hysteri och gratis sprit?
Pär funderar en aning, sveper posande ett glas Black Death, drar ett djupt bloss på sin cig och utbrister:
— Egentligen är det helt otroligt att sådana som Crash Test Dummies och Nordman över huvud taget säljer skivor. För det innebär ju att vem som helst kan slå utav bara fan precis när som helst. Det är inspirerande…
— Vårt mål är att bli större än Nordman, säger Gunnar.
— Jajamensan, vi ska strika mainstream nu, sörru. Nå ut till massorna, de breda massorna. Stadiumturné är inbokad, med premiär i Norge.
Någon flytt till den svenska musikbranschens högsäte, Stockholm, är dock ännu inte inbokad. Även om det kanske skulle vara lättare att hålla det mediala intresset uppe genom frekventa besök på journalisternas och bandens fritidsgård, Hannas Krog.
Men det spelar ingen roll. Skellefteå är fortfarande deras ”home town”. Och kvalitet borde ju i längden vara mer betydelsefullt och bestående än bensinmackströjor.
Eller hur, kids?!
Lämna ett svar