”EVERLASTING PAIN.” ”NOTHING IS FAITHFUL.” ”INNER COLD.” ”I’M SENTENCED TO DIE WITHIN.”
Nej, Eskilstuna-konstellationen Yvonne består minsann inte av några glada gamänger. I alla fall inte om man ska tro magre och gänglige vokalisten Henric de la Cours lyrik. Han berättar helt enkelt att han inte mår särskilt bra. Det är svek hit, smärta dit, illamående hit och frustration dit. Nästan uteslutande.
— Det är bara det jag kan skriva och sjunga om, säger han och vrider lite besvärat på sig. Jag klarar helt enkelt inte av att sjunga ”I love you girl, baby, baby, baby”. Det känns så falskt. Om det inte är lite klyschigt att gnälla och självförnedra sig? Jo, det är det säkert, men vad ska man skriva om då?
Ja, jag vet inte. Allt som oftast glider i alla fall Henrics klagohymner fram på en riktigt suggestiv minimalistisk tvåackordig musikalisk matta skapad av de fem övriga små Yvonnarna; Claes Boklund, Tobias Holmberg, Anders Nilsson samt David och Rikard Lindh. Det är mycket ödsligt dova pukor, många små ensliga synt-slingor som ligger krypandes och lurandes bakom hörnen och det är flertalet Peter Hookiga eller Robert Smithiga små simpla ensträngssolon som förgyller och lyfter fram de sköna melodierna. Tuffa och effektiva gitarrexplosioner dyker dessutom upp då och då och fixar till lite nerv.
Man kanske skulle kunna sammanfatta konceptet som moll och mera moll om vartannat.
Eller som ”Still”, ”Closer” och ”Unknown Pleasures”…
Excellenta och efterhängsna ”Drifter” fanns med som rejält utropstecken på den sympatiska, men oerhört ojämna samlingen ”Kittenish”, som lipglossiga poppelipop-publikationen Ultra gav ut. Själv misstänkte jag i min enfald att det var ett av Boo Radleys mer deppiga och bortglömda alster, men vad skoj det är när man har fel, eller hur? I synnerhet när det är så här bra.
I dagens Hultsfrediga värld, som nästan uteslutande befolkas av ledsna indiekids som sväljer Tindersticks och Red House Painters med hull och hår — man kanske till och med, av antalet t-shirts i Roskilde att döma, skulle kunna tala om en Joy Division-revival — kommer onekligen Yvonne helt rätt. Trots sitt namn. För de gör verkligen sin pryl med bravur. De har bra låtar. De har bra sångare. Yeah.
— Det finns kanske en viss fara i att fastna i en mall av att inte ha traditionella poprefränger, säger gitarristen David Lindh. Men då är det väl en betydligt större fara i att fastna i den mall de flesta svenska popband av i dag gjort, den med vers-refräng-stick-vers-refräng. I ett gitarrmangel. Och med J Mascis som Gud. Den så kallade alternativa musikscenen av i dag är egentligen rätt ointressant.
— Ta Brainpool till exempel, fortsätter han. De är skitdåliga, Latin Kings är mycket mer begåvade och intressanta på alla sätt (men för helvete! Red). Jag förstår faktiskt varför de ska ut med Roxette, en av deras låtar är ju en exakt kopia av ”Dressed For Success”…
— När vi spelar är det mycket roligare om det kommer svartklädda och vitsminkade Sisters-fanatiker i stället för popsnubbar med för små BP-tröjor, säger Henric. Ju vitare ansikten desto bättre. Det värmer.
— Och det känns skönt att veta att vi skiljer oss så markant från resten av den så kallade alternativa scenen i Sverige. Verkligen skönt.
Vi sitter på fiket Ritorno vid Vasaparken i Stockholm. Fyra sjättedelar av Yvonne är samlade. Ja, nästan i alla fall. Gitarristen Tobias Holmberg leker William Burroughs och vill ge sken av att inte alls vara psykiskt närvarande, men, men. De övriga tre visar sig faktiskt vara just tre glada gamänger som mer än gärna fyrar av ett skämt med efterföljande gapskratt. Sicken besvikelse, va!
— Skulle vi göra en riktigt bra refräng skulle vi ju spela den, fortsätter Henric, fortfarande analyserande Yvonnes låtstrukturer. Men just tvåackordsprylen kan vara så mycket mer spännande. Med pukorna byggs det upp en väldig spänning, en väldigt trevlig form av desperation. Faktiskt något vi eftersträvar…
Inte särdeles förvånande berättar Yvonne att de i stort sett växt upp med Joy Division. Och The Cure. I sann deppanda gillade de givetvis ”Pornography” och ”Faith” mest.
— De skämtar till det för mycket på resten av plattorna, säger David och ser allvarlig ut.
— Men allt Joy Division gjorde var så fruktansvärt vackert, säger trummisen Anders Nilsson. Men samtidigt som det var vemodigt var det också väldigt hotfullt och aggressivt, på något vis.
Henric kommer på den rätta benämningen:
— En vacker ångest!
Att komma från Eskilstuna och vara ett ambitiöst band är inte så lätt. De ställen som finns vill enbart ha hårdrock eller boogie, och den publik som finns är alltid berusad och röjbenägen.
— Det fungerar inte när folk håller på och hoppar och har sig när vi spelar, säger Anders.
— Vi är det största band som kommit från Eskilstuna sedan Memento Mori, skrattar David.
— Jag tror det krävs lite koncentration och att man lyssnar ordentligt för att uppskatta oss, konstaterar Henric. Det ska inte vara röj, helt enkelt.
I Hultsfred kommer Yvonne att spela på Stora Dansbanan. Om det blir röj återstår att se, men jag skulle i vilket fall som helst vilja be er hålla öronen på melodier som ”Crime Session” och ”Introspection”. Två mycket bra ”Transmission”-substitut.
Faktiskt skitbra.