THE PRODIGAL SONS
Wine Of Life
Munich MRCD 169 (MNW ILR) CD
**

Jag har i några års tid bestämt avfärdat all holländsk rock/pop sedan en vän, med annars gott omdöme, spelat en CD med ett band vars namn jag (tack och lov) glömt. Rejält ingrodda och mossiga farbröder som drygade ut den simpla rock’n’rollen med långa flöjtpassager. I mina ögon blinkade en Jethro Tull-varning och fördomsfull som jag är trodde jag att all nederländsk rock lät likadant.
Att jag hade fel har inte minst Bettie Serveert flagrant bevisat. Den här kvartetten överraskar mig också… nästan. Här handlar det om jordnära traditionell amerikansk rock som gräver i samma marker som BoDeans eller Silos, vilket ungefär är synonymt med “lovande” eller “sympatiskt”, men sällan särskilt “spännande”.
Countryrullaren “You Still Think” är ypperlig och på ett par, tre andra spår visas ett gediget bygge av låtsnickeri. Kunnigt och kompetent.
Men jag kan inte begripa varför de ska leka Black Crowes? På flera håll struttas det rejält, men Erwin Nijhoff äger varken Chris Robinsons stilsäkra passion eller tunna ben. Resultatet blir opersonligt och intetsägande. I avslutande “Dark Days” nås kulmen där plötsligt Led Zeppelin står förebild i åtta sorgligt sega minuter.
Hua.