THE WALKABOUTS
Setting The Woods On Fire
Sub Pop 128/319 (Border) DLP/CD
****

Den amerikanska drömmens omtalade baksida där grånade, rundmagade män sjunger spruckna visor om olycklig kärlek till ett ensamt piano har alltid varit ett tacksamt ämne, såväl inom rockjournalistiken som i den moderna musikhistorien.
Walkabouts är — trots den lilla mängd skivor de säljer och deras Sub Pop-anknytning — ett stort band, som ligger närmare Springsteens “Darkness On The Edge Of Town” än allt med Nirvana.
Jag tror också att frontfigurerna Chris Eckman och Carla Torgerson någon gång tar den där riktigt stora bilen och kör genom Nebraska bara för att få samma inspiration som Bossen en gång fick att göra den dovt ödesmättade, regniga och helt akustiska plattan med samma namn.
Det finns stunder på denna CD då tiden stannar till vid kvalmiga motell i hålor vars namn man inte ens kan uttala och då blir det inte bara vansinnigt vackert utan också små historier om livet bortom storstadens stiliserade ytlighet och rakt in i den varmaste själen av dem alla.
Det är fodrade flanellskjortor, skog och ångestfylld oro. Walkabouts kan sin Neil Young, eller rättare sagt sin “Like A Hurricane”. Efter att ha försökt på sina senare plattor har de också så gott som funnit den fulländning de sökt efter. De håller drömmarna vid liv, lågan brinnande och ett förälskat ungt hjärta kan inte låta bli att bedåras av “Bordertown” och avslutande “Promised”.
Det är amerikansk rock, så amerikansk den kan bli, och med innerlighet till den ödsliga prärien och det plågade hjärtat gör de musik långtifrån skolpojkarnas pubertala problem i all den “nya” brittiska “New Wave of the New Wave”-scenen.
Vi kan prata Al Green, Smokey och Aretha i timtal, men precis som jag alltid hävdat var det i begynnelsen “Like A Hurricane”. Blott en låt, men en låt signifikativ för det ständiga sökandet efter livets mening.
Walkabouts vet hur man håller drömmar vid liv och det räcker.