SUPERCHUNK
Foolish
City Slang EFA 04938 (Border) LP/CD
****

Superchunk kan betraktas som något av pionjärer för vågen av unga amerikaner som ville göra något nytt med influenserna från sjuttiotalets poppiga punk. Bandet har tidigare gjort tre mycket bra, men något enahanda, plattor. Dessutom har de åstadkommit genrens absoluta mästerverk, singeln ”Slack Motherfucker”.
I dag är situationen något annorlunda än när de först kom fram. Det finns en uppsjö av ypperliga efterföljare som alla släppt mycket bra skivor under det senaste året. Small 23 och Archers Of Loaf är två exempel, men det finns fler och det krävs alltså mycket om de ska bevara sin position. Lyckligtvis verkar nu inte Superchunk så särskilt intresserade av att bevara positioner, utan de har varit fullt upptagna med att göra bra musik; och det finns det gott om på ”Foolish”.
Tidigare har Superchunk bäst kommit till sin rätt på singel, men detta är deras mest helgjutna album hittills. De har tagit hjälp av Steve Albini med mixningen och det har givit lite extra bett åt gitarrerna. Över huvud taget känns produktionen betydligt mer genomarbetad än på de tidigare plattorna.
Den största förändringen är att Superchunk emellanåt valt att skruva ner tempot en aning och försökt hitta ett annat uttryck — och det har lyckats förträffligt. De har kommit till insikt om att helheten inte automatiskt blir bra om man samlar ihop en rad, i sig själva fina låtar, och klämmer ihop dem på en platta. Åtminstone kan man inte göra skivor efter den principen hur länge som helst.
Inledande ”Like A Fool” är ett lysande exempel på ”the new and improved” Superchunk. Låten är en förträfflig popballad med suverän falsettsång av Mac i refrängen. Trots att jag kallar det en ballad stryker den inte bara medhårs, gitarrerna är fortfarande stygga. Det är inte så långt från vad bandet gjort tidigare, bara lite mer nyanserat och, vågar jag skriva det, mognare. Andra exempel på samma sak är ”Keeping Track” och ”In A Stage Whisper”. Superchunk verkar ha lärt sig ett och annat om vikten av dynamik.
Även i de mera stökiga låtarna finns det mer luft än tidigare. ”The First Part”, till exempel, är inte mangel rakt igenom, även om tempot är högt. Det jag dock saknar på ”Foolish” är den där riktiga HITEN som funnits på tidigare plattor. ”Water Wings” kommer nära, men når inte riktigt hela vägen, vilket säger mer om Superchunks högsta nivå än om klassen på låten.
För inbitna fantaster kan också nämnas att Mac har ett soloprojekt på gång under namnet ”Portastatic” som nyligen släppt en riktigt trevlig LP.