MEDICINE
The Buried Life
American ARBCD 5 (MNW/MD) CD
***

Efter fjärde lyssningen på raken börjar det bli jobbigt. Det är som att stå i en stålverkstad utan hörselskydd. Dum som jag är skruvar jag inte ner volymen heller. Det gnisslar, dunkar, gnäller, viner, surrar och tjuter något alldeles förskräckligt om den här produktionen. Det experimenteras hejdlöst med allt som kan tänkas låta. Lyssnar man noga kan man bland annat höra larmet på ett digitalur pipa, vatten rinna, borrmaskiner borra, toaletter spola, tändstickor tändas och paddor kväka! Bara gitarrerna låter som allt från ett störtande flygplan till någon som sågar i plåt.
Det fina är att under allt detta finns det som jag gärna stavar med stor bokstav — nämligen Pop. Stundtals alldeles underbar. Att popmelodierna tagit ett steg framåt i ljudbilden, och ibland också två och tre, är en av två stora förbättringar jämfört med debutalbumet ”Shot Forth Self Living”.
Den andra är att kompet blivit avsevärt tyngre, och därför understöder experimenterandet runtomkring bättre. Ändå kräver nog Medicine lite väl mycket av lyssnaren.
Samtidigt som jag undrar hur de skulle låta om de tog bort det underbart förskräckliga oväsendet i låtarna och spelade ren pop, inser jag att det förmodligen skulle bli en variant av Cocteau Twins och Lush. Nu är de ett udda inslag i musikfloran och ypperligt bra i små doser, men närapå enerverande om man lyssnar för mycket.
”The Buried Life” är en tung och slamrig skiva med popkänsla, men bor ni ihop med någon med dåliga nerver är den inget att rekommendera.