Insändarredaktör i detta nummer: Robban Becirovic
Skriv till SA, Box 1617, 600 46 NORRKÖPING, eller faxa 011-10 00 92

Blur — igen!

Jag vill bara tacka Blur, och alla som var och såg dem i Lund, för en underbar konsert. Det var det bästa jag hört i hela mitt liv! De nya låtarna var skitbra och nu undrar jag om ni på SA-redaktionen vet när dessa kommer ut.
Kan ni inte ha ett reportage om dem snart? Jag vet att det var ett i #12, men jag missade det numret.
Länge leve Lars Aldman!

Sunday Sunday

Aldman, för helvete! Sluta upp med att skicka hit en massa brev under pseudonym. Har vi inte gjort klart för dig att det inte blir något Blur i SA inom den närmaste framtiden?
För övrigt vet jag att JL gömt undan ett par ex av SA #12 på redaktionen, så den går faktiskt att beställa även om det står slutsåld på sidan 4.

Pavement och Breeders

Tusen tack för intervjun med Radioheads Thom E. York. Jag vet att det är lite sent, men jag vill även tacka för den sublima Sonic Youth-intervjun i #18. Ni får gärna återkomma till den gruppen någon gång i framtiden.
Det enda som egentligen fattas är reportage/intervju med Pavement. Hur kan denna fantastiska grupp gå helt obemärkt förbi? Jag har inte läst ett jota om dem någonstans så det är verkligen på tiden att ni, Sveriges bästa musiktidning, gör något åt detta.
Något annat som skulle göra mig till en lyckligare människa är om ni skriver något om Breeders. Gör ni det blir jag tvungen att börja prenumerera.

Karin, Linköping

Vafalls, har du inte läst ett jota om Pavement? Kolla då in förra numrets recension av No Use For A Name-plattan. Där kan man minsann läsa om Pavement.
Vad beträffar Breeders ska vi självfallet skriva om dem. Men pengarna först.

Större radavstånd

När man skriver en insändare ska man alltid börja med att tala om att tidningen är bra, så vi börjar med det: SA är en bra tidning. Sedan, när de inledande artighetsfraserna är avklarade, skall man klaga över några små petitesser. Till exempel på att Wonder Stuff-diskografin var för plottrig (lite större radavstånd hade inte skadat).
Sedan, när man gnällt färdigt, kommer man till saken, det vill säga tiggeriet:
Jag vill se en intervju (eller åtminstone en liten artikel) med/om Curve i nästa nummer! Och så skulle jag vilja be er att redan nu boka in en stor intervju med Lush när de släpper sin nya LP nästa år (jag nöjer mig definitivt inte med en så ynklig artikel som i #15).
Basta!

Peter, Bromma

Vissa människor blir aldrig nöjda. Här jobbar den stressade SA-redaktionen arslet av sig för att på en sida sammanställa en komplett diskografi med Wonder Stuff och så kommer du och klagar på en struntsak som radavstånd! Hade vi inkluderat en video med bandet, en CD-box, arton posters och en intervju på trettio sidor, skulle förmodligen någon ändå skriva och klaga över att vi gjort något fel.
Bara för att du gnällde om en så simpel sak som radavstånden ska vi genast bränna den långa intervju med Curve vi gjorde i förra veckan.
Däremot är det ytterst troligt att vi kommer över dina klagomål lagom till Lush släpper sin nya skiva. Om chefredaktören också gjort det lär det bli en lång story.
Förresten delas gratis SA-tröjor och fruktkorgar endast ut till de insändarskribenter som nyttjar superlativer i sin beskrivning av tidningen. ”Bra” är ett ord man använder efter ett lyckosamt toalettbesök.
Sauna!

Sextiotalslista

I SA #7 presenterade TE 150 favoritalbum från åttiotalet, och den listan har varit till stor hjälp för mig i jakten på bra popmusik.
Något som jag tror skulle uppskattas av många läsare (inklusive mig själv) vore en liknande lista av mannen som fått mig att upptäcka Chills, Elliott Murphy, Hummingbirds, med flera, nämligen John L. Byström, och listan skulle innehålla hans favoriter från sextiotalet!
Now & Then, som till stor del handlade om sextiotalet, innehöll tusentals skivtips om kända och mindre kända grupper, men eftersom jag inte känner till så många av banden det skrevs om, kan jag inte avgöra om skribentens smak överensstämmer med min.
JL, däremot, vet jag har ypperlig musiksmak, och lämnar då och då ifrån sig ett och annat tips under rubriken ”Retro”. De flesta av dessa tips har jag nu inhandlat (plus det allra ”självklaraste” som Beatles, Beach Boys, med flera). Och vill nu gärna ha fler!
Så vitt jag har förstått har dock JL fullt upp med att hålla tidningen rullande och ett sådant här projekt skulle knappast ge honom mer tid…

David

John Lennon, stackarn, är som du förstått en mycket upptagen man. Speciellt nu när ”Spanarna På Hill Street” återigen visas på TV. Och som inte det vore nog tyngs hans redan så ansvarstyngda axlar ner av såväl ”Beverly Hills” och ”Rederiet” som CMT. Men John låter hälsa att han gillar din idé och slänger därför med några tips på oumbärliga sextiotalsklassiker som ingen med pottfrisyr och parkas i garderoben kan leva utan.
JL: OK, här kommer en kort och mycket rudimentär lista över ett antal sextiotals-plattor utan vilka en skivsamling icke gör sig förtjänt av namnet. Det här är att betrakta som en grundkurs, och mer obskyra grupper och artister är i stort sett bortskalade. David, och eventuella andra som litar på min smak, kan inte misslyckas vid ett köp av nedanstående titlar — de utgör essensen av det vi så kärleksfullt benämner sextiotalspop (obs att listan endast upptar pop och psych. Soul, country, etc, lämnas därhän…).
I bokstavsordning (och endast den bästa skivan med varje grupp):
Beacon Street Union: ”The Eyes Of…”
Beatles: ”Rubber Soul”
Blues Magoos: ”Psychedelic Lollipop”
Buckinghams: ”Kind Of A Drag”
Byrds: ”The Notorious Byrd Brothers”
Candymen: ”Same”
Colours: ”Same”
Creation: ”We Are Paintermen”
Creedence Clearwater Revival: ”Green River”
David Bowie: ”Same”
Doors: ”Waiting For The Sun”
Electric Prunes: ”Underground”
Eric Burdon/Animals: ”Wind Of Change”
Five Americans: ”I See The Light”
Four Seasons: ”Big Girls Don’t Cry”
Grapefruit: ”Around Grapefruit”
Herman’s Hermits: ”Blaze”
Nollies: ”Butterfly”
Love: ”Forever Changes”
Monkees: ”More Of…”
Moody Blues: ”In Search Of The Lost Chord”
Music Machine: ”Turn On”
Paul Revere/Raiders: ”Midnight Ride”
Pink Floyd: ”Piper At The Gates Of Dawn”
Pretty Things: ”SF Sorrow”
Seeds: ”Future”
Shangri-Las: ”Leader Of The Pack”
Simon & Garfunkel: ”Sounds Of Silence”
Small Faces: ”Ogden’s Nut Gone Flake”
Syd Barrett: ”The Madcap Laughs”
Tages: ”Studio”
Thunderclap Newman: ”Hollywood Dream”
Tomorrow: ”Same”
Turtles: ”It Ain’t Me Babe”
Velvet Underground: ”Loaded”
Who: ”Sell Out”
Rudimentärt, ja visst, och med många givna titlar. Jag lovar dock att återkomma med en fylligare redogörelse i ämnet så snart ”Vi På Saltkråkan” slutat sändas (och ”Degrassi High” inte kommer tillbaka).
PS. På tal om ingenting alls… Är det någon som vet vem som gör en early eighties powerpop-låt i stil med Cheap Trick/Bryan Adams, vars refräng lyder: ”You came close, close but no cigar”? Skriv till SA och berätta!

Blast from the past

Först och främst vill jag säga att det är skönt att SA är tillbaka! Den enda läsvärda musiktidningen (förutom Release).
Men mitt egentliga ärende var att fråga varför rockjournalister (inte ni på SA, förstås) är ett så konservativt släkte? Jag menar, varför kan vissa skriva spaltmil om till exempel Rolling Stones, dessa rockens dammiga pensionärer som låtit exakt likadant i trettio år, när det finns annan bra musik? Jag syftar bland annat på rockjournalisters skamlösa försök att tiga ihjäl syntmusiken. Har ni på SA något svar på denna fråga?

Håkan Eriksson, Södra Sandby

Håkan, jag är den förste att hålla med dig om att det inte finns något mer trist än rockskribenter, färdiga för långvården, som med en dåres envishet håller fast vid forntida lämningar. Fast det gäller inte bara rockjournalister utan även politiker och andra hycklare. Se bara på Den Enda Vägens knektar, som med ljusets hastighet för oss djupare och djupare ner i den bottenlösa avgrunden. Lika hjälplös känner jag mig när jag läser Jurassic Park-reportrarnas torftiga forntidsepos, om mammutrockande Deep Purple och grottmannen Mick Jagger. För att inte tala om återkomsten av Tyrannius Meatloafius.
Men på SA blickar vi konstant framåt. Med fara för våra liv och med pennan som enda vapen plöjer vi oss fram genom den snåriga musikdjungeln för att leta upp naturens godaste frukter och bär. Färskvaror, samt en och annan goding av gammal fin årgång, av vilka vi tillverkar gudomlig nektar — för god att kolsyra — endast ämnad SA:s musiktörstande läsare. Bruna bananer och annat övermoget skräp låter vi ligga och ruttna till det flåsande efterföljet, de beryktade dinosaurieskribenterna.

Träskallighet

”Vid ett besök i den lilla småländska staden Västervik sommaren 1993 fick jag uppleva något av det mest primitiva Europa har att erbjuda: en svensk kräftskiva — och det är något jag starkt avråder er att ta del av. Det finns inget mer störande och påfrestande än vuxna karlar, utsmyckade med fåniga hattar, försedda med haklappar, sörplandes som grisar, hoppandes upp och ner kring ett långbord, medan de med munnen full av äckliga skaldjur och nubbar skränar fram uråldriga sånger om nordiska hjältar.
Efter vad jag hört lär detta kallas allsång. Något som svenskar älskar att ägna sig åt. Sjunga i kapp är det bästa som finns. Karl XII gjorde det, även Bert Karlsson gör det. AIK:s supportrar gör det, liksom Ultima Thule.
Ultima Thule drar aldrig mindre än tusen personer på sina konserter i Sverige och deras skivor säljer i containerkvantitet.”
Jaha, Robban, känns stilen igen? Ungefär så här skulle man kunna uttrycka sig om svenskarnas kulturarv och musiksmak, om man använde sig av samma okunniga, onyanserade och oreflekterade träskallighet som din Toten Hosen-recension återspeglar (SA #20, sid 87). Du har i likhet med många andra förstått att det alltid finns en sorts rasism och hets mot folkgrupp som är hur rumsren som helst, och det är när det gäller att trampa på tyskarna.
Jag råkar vara född (tyvärr?) i det där landet femton år efter att Hitler tagit ner skylten, och jag har massor med kritiska synpunkter gentemot Tysklands historia, kultur och politiska utveckling efter 1945.
Egentligen borde dina ord rinna av mig som skitigt diskvatten rinner ner i avloppet, men egendomligt nog kan jag inte hjälpa det — jag blir förbannad ändå.
Förbannad för att det tydligen går hur bra som helst att använda sig av den mest ”primitiva” (för att än en gång citera RB) skrivarstilen och ändå bli tryckt i en tidskrift som påstår sig vara ett av landets främsta musikorgan.
Ett tag hade jag faktiskt funderat över att teckna en prenumeration på SA. Men tyvärr — efter läsningen av Robbans lilla inlägg har jag ändrat mig. För min del får SA hädanefter stöna oläst och oköpt i de eviga prenumerationsjaktmarkerna.

Uli Niebergall, Västervik

Liebe Uli!
Jag undrar om du är medveten om hur pinsam du är. ”Hets mot folkgrupp”! Aufrichtigt sagt tycker jag synd om dig. Du bist nicht bara paranoid och virrig, du verkar också lida av total brist på humor.
Vilken dumkopf som helst kan inse att mina schweinerier angående det deutsche folket var ironiskt menade. Jag hatar tanz runt midsommarstången lika viel som jag hatar folklore i Bosnien, korvorgier i bayerska ölhallar och illiterata gnällspikar i Västervik som drar befängda paralleller mellan guldtackor och järnskrot. Det vill säga zwischen Die Toten Hosen och Ultima Thule. Däremot tycker jag det är ballt att med en kall bärs i sällskap besöka någon trevlig klubb i Berlin, Köln eller Hamburg. Folkfester är lika tråkiga i Sverige och Zimbabwe som i Tyskland.
Fast jag måste tillägga att din omgjorda version av min Die Toten Hosen-recension var wunderbar. Sehr gut!

Ingen radannons

För första gången sedan jag köpte mitt debutnummer av SA för ungefär två och ett halvt år sedan, är jag (det tar emot att säga) faktiskt besviken på er.
När jag fick tidningen rev jag entusiastiskt upp plasten för att se en i och för sig väldigt snygg framsida, men ändå fylld av ganska tråkiga namn. Av de sju långartiklarna var det ingen som tilltalade mig så där väldans mycket. Att använda SA-loggan till Bon Jovi-influerade Soul Asylum tycker jag var nästintill skamligt. Ja ja, den är väl bra i alla fall tänkte jag och la nyfiket upp den nya flexin på skivtallriken (jo då, jag har faktiskt kvar en gammal grammofonspelare) för att mötas av fler jack (främst 18th Dye-låten) än vad det är på min morsas originalutgåva av ”Let’s Twist Again”. Pickupen hoppade oavbrutet och låtarna förstördes totalt av detta.
Efter detta började jag känna mig lite besviken, men kom till min stora glädje på att mitt fanzine, Nowhere, skulle ha en radannons i detta nummer.
Jag kikade under ”Fasta avdelningar” på innehållssidan och bläddrade sedan upp sid 12 där jag började leta efter min annons. Var är den? Jag sökte desperat under ”tidningar säljes”, men fann bara en massa punk-fanzines. Letade vidare på ”övrigt säljes”, men fick lämna även denna avdelning utan att ha funnit någon annons.
Besvikelsen började övergå till ilska och denna ilska fick mig att författa detta pinsamt otrevliga brev. Det känns verkligen hemskt att klaga på er efter allt ni (omedvetet) gjort för mig. Utan er hade jag förmodligen aldrig startat Nowhere och heller aldrig upptäckt band som Bear Quartet, Moose och Baby Lemonade. Som ni kanske förstått när ni läser Nowhere (har ni ”hunnit” läsa den än?) är ni våra stora idoler och influenser, vilket vissa läsare påpekat som både positivt och negativt. Därför känns det väldigt tungt att klaga på er, men just nu känner jag att jag måste.
Radannonsen är ju vårt enda sätt att nå människor utanför Stockholm, förutom de vi känner eller de som i alla fall beställer tidningen. Varför tog ni inte med den?
Och varför inget om Bob Hund? De är ju helt fantastiska!
(I och för sig förstår jag att det måste kännas lite pinsamt att vara ”efter” DN och Expressen med hundarna. Vi var förresten den första tidning någonsin som intervjuade dem!)

Martin Gelin, Saltsjö-Boo (prenumerant, Nowhere-redaktör och Ride-fanatiker)

Nog för att vi är stjärnor, men telepati har vi inte börjat använda oss av — ännu. Du förstår väl att om du vill medverka på radannonserna, så måste du skicka oss ett manus. Självklart tar vi in din annons, men då får du göra en kraftansträngning och plita ihop ett litet brev med den text du vill ha med. Ordning och reda ska det vara!
Bob Hund är ett otroligt band, det håller jag med dig om. Men har Nowhere lyckats klämma dem före oss är vi chanslösa…
Förresten är det en självklarhet att DN och Expressen är före SA med att skriva om olika band. De kommer ut varje dag, medan SA hittar ut i affärerna endast var sextionde dag (roughly…).

Mer punk, fler toaletter

Jo då, visst vet jag hur du ser ut, John L. Jag har ett svagt minne av att någon tidning hade en bild på dig förra året. Så jag såg dig mer än en gång och visst verkade det som du var på väg från Sahara, men även den bäste kan missta sig.
Anledningen till att jag tyckte att Hultsfred verkade bättre på papperet än Roskilde var bland annat Radioheads, Babes In Toylands och Smashing Pumpkins utlovade spelningar som aldrig blev av, plus det faktum att jag uppriktigt sagt har missat en hel del av de namn du nämner i ditt svar.
Sedan när man har facit i hand kan jag inte annat än hålla med dig om att Roskilde, som vanligt, var mycket bättre än Hultsfred. Dock måste jag få tillägga att Miranda Sex Garden inte passar mig live, och att Sonic Youth gjorde en ganska oengagerad och medioker spelning.
Jag måste få säga att SA i allmänhet är en mycket trevlig läsning, men ibland blir man minst sagt konfunderad. I svaret till Mattias Östlunds insändare i SA #21 (det vill säga förra numret) så säger ni bland annat: ”…SA främst är till för att bevaka den så kallade independentmusiken…”. Så läser man på annat ställe i tidningen vad #22 ska innehålla: Metallica!!!
OK, jag kan erkänna att det finns en hel del Metallica gjort, i synnerhet äldre material, som jag vågar referera till vad jag kallar för bra musik. Men att sträcka mig så långt att det på något vis går att kalla Metallica för independent gör jag knappast. Om jag skulle vilja veta något om Metallica så går det att köpa i princip vilken musiktidning som helst eller se ”Headbangers Ball” på MTV. Eller i nödfall OKEJ (puke!), eventuellt Expressen. För det är väl inte så att ni av någon anledning har skrivit fel?
Sedan svarar ni L.O. på frågan om artikel om svensk punk av i dag, att den svenska så kallade (???) punkrocken kanske inte känns så ny och fräsch som till exempel Strindbergs och Attentat gjorde för tio år sedan.
Först och främst är de utgivna på så små bolag att de automatiskt blir independent i ordets rätta bemärkelse. Jag själv gillar både Attentat och Strindbergs, men frågan är hur pass ”ny” deras musik egentligen var 1983. Personligen tycker jag bara de var en någorlunda logisk fortsättning på vad Ebba Grön och KSMB hade påbörjat cirka fyra-fem år tidigare, som i sin tur var en fortsättning på vad Pistols och Clash började med ytterligare något år tidigare. Och inte var de musikaliskt sett så nyskapande att de kunde kallas fräscha.
Vart jag vill komma med den här utläggningen är att nog måste band som Dia Psalma och Charta 77 ha en given plats i SA. Robbans recension av Chartas senaste alster i förra numret (fick ****) visar väl om inte annat att till och med folk på SA:s redaktion gillar dem. Huvudsaken är väl att banden är bra, inte om de är nyskapande eller ej — för handen på hjärtat, hur många är egentligen det?
Dessutom vill jag tacka John L. för Iggy-löpsedlarna han skickade tillsammans med min beställning av SA #5. Det numret var intressant, i synnerhet artikeln om 1989 års Roskilde. Reportern beklagade sig över att det årets Roskilde var för stort och trångt med 45 000 besökande. 1993 års upplaga hade cirka 70 000 besökare och nu önskar till och med jag att de kunde begränsa antalet biljetter till exempelvis 60 000. För trots utökat område och fler scener behövs ännu fler scener, toaletter och dylikt om de ska klara mer och mer folk för vart år som går.

Jerker Nilsson, Älmhult

Det låter högst otroligt att du såg JL hatta runt vid Sahara, då han i själva verket tillbringade större delen av festivalen liggande raklång under ett bord i BMG:s tält…
Nå ja, köper du Okej eller någon kvällstidning får du inte veta annat om Metallica än vilken film de senast sett och vilken ölsort de helst bälgar i sig. I SA får du matnyttiga fakta, kolla bara in Martins intervju. När fick du senast på ett så begränsat utrymme veta så mycket om Metallica?
Metallica är och har alltid varit ett independentband. Vad är fjuttiga tolv miljoner sålda exemplar av ”Metallica” mot 40 miljoner kopior av ”Thriller”? Svaret är — independent. Lustigt nog spydde du inte galla på Beach Boys, de är inte heller så värst independent enligt min mening.
Yes, bra musik är bra musik oavsett hur nyskapande den är. Det blir mer punk och hardcore i SA framöver. (Are you sure about this? JL)
Själv tyckte jag inte att det var så ansträngande på Roskilde i år, trots 70 000 besökare. Det enda jobbiga med årets festival var att det rådde en svår brist på tältplatser. Hade själv trettio minuters jobbig gångväg till min. Men vadå, det är ju rock ’n’ roll!
Fotnot från JL: Observera det lilla ordet ”främst” i den mening Jerker citerar. Vars andra del för övrigt lyder: ”vare sig det handlar om synnerligen väletablerade akter som Iggy Pop och Wonder Stuff eller nya friska och (ännu) okända förmågor som Crush och Beetroots.”
Det kunde lika gärna stått Metallica, för trots stora framgångar är de i sin grundinställning fortfarande ett indieband — vilket torde framgå av Martins artikel.
Dessutom är de mycket bättre än man kanske kan tro — exempelvis ”…And Justice For All” är ju en alldeles förtjusande syntes av tidiga Rush och Black Sabbath!