JAG HATAR ISHOCKEY. Bara så ni vet. Således vet jag heller inte mycket om sporten i fråga. När ett popband vid namn Hardy Nilsson dök upp vid min horisont som en smärre Betlehemsstjärna var deras namn helt enkelt bara ett namn för mig. Ungefär som Anders Carlsson, Lars-Göran Nilsson eller Stefan Johansson — fast Hardy är förstås ett ganska ovanligt förnamn.
Någon upplyste mig dock om att den gode Hardy var en legend i Skellefteå AIK. Janne Pettersson, sångare i ovannämnda lysande popsextett, spär på med att han dessutom är en galen legend. Skrönorna om honom är många i hemstaden. Som att Hardy och hans närmaste vänner hade ett stambord på krogen och den — naturligtvis främling i stan — som satte sig där av misstag alltid blev nerslagen av den patriotiska lokalbefolkningen. “Norrländsk mustaschattityd” kallar Janne det för.
Men Hardy är, till skillnad från Gunder Hägg någon gång på det vänsterradikala sjuttiotalet, mycket stolt över den popgrupp som bär hans namn. Janne citerar — inte utan stolthet och glädje i rösten — ett uttalande om dem själva ur den lokala pressen:
“Det gläder mig att det finns så många fina ungdomar med så gott omdöme. Jag har hört att deras musik spelas en del på radion.”
Enligt Janne symboliserar Hardys stil i rinken även deras egen attityd i popvärlden.
— För Hardy var det bara in med pucken i zon och sedan jaga sönder motståndet. Han stod främst för glöd och galenskap.
Glöden är inte svår att hitta för den som lyssnat på debut-CD:n “Ar Det Värt Det?”. Men var kommer galenskapen in, undrar man? Det visar sig att det börjar ta sig på den fronten också.
— Det är ingen som är skraj längre och resonerar att “så där kan vi inte låta”. Vi har slutat tänka snällt, som att “det här är svensk pop och då måste det låta så här”.
Dessutom har bandmedlemmarna växt ihop både musikaliskt och personligt. Nu finns en linje och en inriktning för vad de vill göra och de stora splittringarnas tid är i stort sett förbi. Fast med sex olika viljor i gruppen är det inte lätt. Speciellt inte som produktionen till största delen är gjord av dem själva med mycket skrikande och hårda viljor som stötts mot varandra som resultat. Johan Nilsson, trummis i Hardy Nilsson (samt gitarrist/keyboardlirare i This Perfect Day) och även en skicklig man bakom de många knapparna på kontrollbordet fick dock alltid sista ordet. Influensen till produktionen var förresten Redd Kross får vi veta. Ett strålande band som ni rekommenderas läsa om här intill.
Musikaliskt är annars Big Star en av de stora förebilderna.
— Vi har lyssnat på Big Star sedan 1986 eller så och därför var det väldigt kul att se band som Teenage Fanclub och liknande nämna just dem som stora förebilder. Faktum är att genom Big Star har vi upptäckt många nya brittiska och amerikanska band.
Janne konstaterar att powerpop är vad Hardy Nilsson kan sägas spela i dag.
— Sött, men kraftfullt.
Och så det här med att hålla en platta med sig själv i handen. Att de facto placera den i skivhyllan, bredvid vinylen med idolerna. Det känns lite konstigt.
— Ja, då kan man bara skratta, tycker Janne. Fast samtidigt är det ju ett slags privilegium att kunna göra det.
Aningen galnare må de ha blivit, men det har alltså inte slagit över i storhetsvansinne ännu och Janne påstår att grabbarna inte har några förväntningar eller förutfattade meningar om vad Hardy Nilsson ska vara eller bli. Fast han erkänner förstås att det vore himla kul om miljoner människor sprang i väg till skivbutikerna och köpte “Är Det Värt Det?”.
En nog så passande titel för ett uppåtgående band förresten. Med tanke på allt man får stå ut med. När våra telefonsignaler äntligen når upp till Skellefteå har han just avslutat en intervju med finsk radio. En upplevelse som förståeligt nog fick det att snurra en del i huvudet på Janne.
— En jävla konstig kille. Han frågade om jag visste om svensk musik säljer i Norge! Vad svarar man på det?
Avslutningsvis knyter vi an till de här skrönorna om hockeyspelaren Hardy Nilsson igen och frågar om den historia som goda vännen Pär i Wannadies (som också står för Rob Halford/lan Gillan-tjuten i “Amerika”) spritt ut om Janne är sann. Den där om Amazonen…
Janne skrattar:
— Ja, jag skulle laga bromsarna på min Amazon. Och så kom jag in på macken och hade glömt bort att det var just det jag skulle göra, förvirrad som man är. Jag försökte motorbromsa och styra undan och hade att välja på att köra in i en splitter ny BMW eller ett ställ med olja och sommarleksaker och liknande. Jag valde det senare, så jag brakade rakt in i det och fick se sommarvikarien på macken komma utrusande och skrika: “Va fan gör du!” och jag svarade: “Jag ska laga bromsarna.” Då kände jag mig något löjlig och bortgjord.
På platta är det dock Hardy Nilsson som står för finterna…