***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE
* USEL
– BOTTENLÖS

“I STORT SETT MENLÖS” tycker folk i allmänhet när svensk musik förs på tal. Jag håller inte med. I nummer efter nummer av SA får några nya svenska demos väldigt bra betyg — vilket givetvis är lika med väldigt bra band.
Dessa representerar ändå bara toppen av pyramiden. I mellanskiktet vimlar det av intressanta, kreativa och spännande grupper. Efter att ha fått vaska lite bland kassetterna har också jag hittat några guldklimpar av varierande storlek, även om det mest är kattguld.
Innan jag presenterar mina fynd måste jag tyvärr konstatera hur otroligt många halvtaskiga sångare — inte sångerskor, de dåliga tjejerna verkar åtminstone äga sunt förnuft — det finns bland Sveriges gräsrötter inom popbranschen. Uppenbarligen vill hundratals svenska pojkar bli popstjärnor så till den milda grad att de till och med kan tänka sig att ställa sig på en scen och offentligt skämma ut sig, bara de får chansen att bli upptäckta.
OK, ett fåtal lyckas faktiskt trots minimala röstresurser. Speciellt i dessa tider då mindre skönsjungande, men fenomenalt bra band som Dinosaur Jr, Bear Quartet, Popsicle och Suredo är i ropet. Faktum är dock att sjuttio procent av de som inte kom med i den här demochecken föll på att de vokala insatserna blev alltför besvärande. Då är ändå flera stycken hesa, kraxande och desperat kämpande sångare med i genomgången nedan.

Ett band som inte har några större problem med röstresurserna är Wagon som kostat på sig en fyra låtars CD-demo (!). I särklass lyxigast. I sina bästa stunder (refrängerna) levererar de på “In Bliss” *** en smittsamt trevlig powerpop, och låtarna är inte alls dåliga. Stämsången kan dock stämma bättre och leadgitarren bör få en mer framskjuten placering i ljudbilden. Vad som mest sticker i ögonen är ändå den stora likheten med Stevepops. Så länge Wagon inte har samma tajthet och ett personligare låtmaterial kommer de att vara minst ett par storlekar mindre än sina storebröder från Sandviken.
Ett band som inte gärna stoppas in i fack är Cloudberry Jam från Linköping. Sedan deras CD-singel “La La La” kom ut i slutet av förra året har de försökt få ett ordentligt skivkontrakt, vilket de borde lyckas med i och med “Upper Pancreas Demo” ****. Sextetten varvar väldigt ömsinta melodier med aggressiva gitarrattacker och lyckas perfekt i “C-song”. Tre gitarrer, och ibland även orgel, borgar för en massiv ljudbild. Ovanpå detta Jennie Medins fantastiska, starka röst. Att dessutom ha två pålitliga vokalister till i bandet tillhör inte vanligheterna. Cloudberry Jam skiljer sig också från mängden genom väl genomarbetade låtar. Det är betydligt högre klass på deras arrangemang än hos flertalet i det här numrets demoskörd.
Singer, som är med på Snaps samlings-CD “Snapology”, visar på sin nya självbetitlade demo *** att de inte alls är oförtjänta av den uppmärksamheten. Jag tycker att de påminner om ett mer jordnära Manic Street Preachers. Finurliga gitarrslingor och bra refränger rakt igenom samtliga låtar. Det finns anledning att vara nyfiken inför framtiden.
En annan grupp på “Snapology” kallar sig Poodle. Deras bidrag till demosidorna heter “My Baby Float” **½ och är åtminstone bättre än “Blind” på Snap-samlingen. Då och då briljerar de i vilda gitarrkaskader, men allt som oftast försöker de vara gulliga, och det är pojkarna inte lika bra på. När de dessutom envisas med att spela falskt i “Happy” (för det är väl med flit?), och basgångarna och gitarrackorden i “Pictures Of Nothing Real” är som två pusselbitar sammanförda med våld, så undrar jag varför Snap inte plockar upp något av de band som redan hittat sitt koncept i stället. Men leadgitarren i början av “Those Eyes” är briljant! Sedan demon spelades in har de växt från duo till kvartett, så vissa förändringar kan väntas antar jag.
Lovande popsånger bjuds av Julia Dream på “#4” **½. Man blir glad av sommarlätta låtar som “Sweet Joanne” och “Smile”. De har gjort tre demos och en CD-singel tidigare, och de går i ungefär samma stil. Den här kassetten skulle fått ett bättre betyg om det inte vore för den usle sångaren. Han borde byta hobby. Spela trummor kanske, för trumslagaren är inte vidare vass han heller (nä, trummaskiner brukar sällan vara det… Red). Men käcka låtar kan de göra.
Ett stort utropstecken är Jourpoeterna från Norrköping ****. Med en stor distans till vad de gör och med en utmärkt humor skriver de tokroliga texter utan att bli fåniga. “Jag ska ge dig arton centimeter av min kärlek”, sjunger de dansbandsaktigt, och innan gitarrsolot klämmer de i med: “Kom igen, Sven!” Multimediagruppen Jourpoeterna sysslar även med lyrik, bildkonst och drama. Under tre år har fjorton personer varit med i bandet, som består av en kärna på tre idérika killar. De hoppar vilt mellan olika musikriktningar, men den röda tråden är alltid pop. Och ett band som gör en stråkversion av Kiss-låten “Heaven’s On Fire” i balladtempo kan jag bara älska. Egensinnigt, fantasifullt och roligt.
Ett annat band med roliga texter är Parkinsons. Men med sin egen blandning av Torsson och Svenne Rubins är”Med Två Huvuden” **½ mer tokig än bra. Nackdelen med den här typen av musik är att den inte håller för ett flertal lyssningar. En historia är inte rolig fjärde gången man hör den. Ändå vill jag inte förkasta Parkinsons, då de även besitter vissa låtskrivartalanger. Framför allt är refrängerna i “Kalv Med Två Huvuden” och “Bernt” lysande. Som partyband borde de kunna turnera runt om i Sverige — och leva gott på det. Frågan är om de vill?
Linköping brukar få med minst ett par—tre representanter på demosidorna i varje nytt SA-nummer, och detta utgör inget undantag. Curfew kallar sig fyra unga pojkar från studentstaden, som spelar pop. Musiken är avskalad från de flesta effekter och bygger mycket på enkla melodier och sång. Kanske lite för enkla melodier för att det ska bli riktigt intressant. Demon “Calippo” **½ är inte det mest nyskapande jag hört, men “Calippo Girl” är riktigt bra. Om sedan sångaren, som kan, lägger ner lite mer känsla i det han håller på med, så kan det här bli något att räkna med i framtiden.
Pop i samma anda som Curfew spelar Crescent Venus, även om detta är mer kompetent, mer genomarbetat och tajtare. “What Smells Purple” *** är väl inte heller oumbärlig, men jag gillar deras sätt att snickra ihop popmelodier. Dessutom är det bra att de lyfter fram sången ordentligt. Däremot kunde pågarna vara lite gladare. Melankoliska popband finns det för många av. Livet är faktiskt ganska kul. Men “Stop Making Love” är bra. Crescent Venus söker en trummis, så om någon i Malmö-trakten känner sig manad finns adressen längst bak i tidningen.
Suss von Ahn ** har fått kontrakt med A West Side Fabrications underetikett Jazz Beat, som ska syssla med mer dansinriktad musik. Demon vi fått från Suss tycker jag dock inte är så dansinriktad. Påminner mycket om Whitney Houston. Som sångerska är Umetjejen ypperlig, till och med outstanding, i numrets demohög. Att låtarna inte intresserar mig ett dugg har nog mer med smak att göra än brist på kvalitet. Ni såg henne kanske i “Blix Från Klar Himmel” i slutet av september, och jag kan nästan lova att hon kommer att få kommersiell framgång inom en inte alltför avlägsen framtid.
Tungt, effektivt och kraftfullt slår Pure Pain till. “Sculptures” (Tango Train TTT 010) ***½ är en sorts crossover mellan industri och metal, och att jämföra med Ministry ligger nära till hands. Kanske Young Gods också? Det här är verkligen musik som känns. Jag brukar ha lätt att avfärda den här typen av band eftersom de flesta saknar idérikedom och finess, något som Pure Pain har gott om. Och “Knuckleduster” är helt enormt bra. Om inte annat går den alldeles utmärkt att skrämma i väg Jehovas Vittnen med…
En enda låt kom på kassett med bandet Puppyfield. “Change” *** doftar ’67 lång väg, och innan ridån gått ner har jag blivit smått förtjust i den psykedeliska lilla poppärlan. Det geniala greppet att ta in flöjt är bara det värt en extra stjärna. För övrigt tyder det på gott omdöme att inte skicka i väg hela sin repertoar.
I mars i år släppte Rain sin första singel, “Dreams”, och nu har de följt upp med en demo döpt till det underliga namnet “Urbanization At Sea” **½ (tja, det är väl en hyllning till Eggstone? Red). Rain är ett mycket vekt popband. Så vekt att om man tar i det rinner det bara genom fingrarna precis som en manet. (Har ni skickat en tejp till Sarah Records?) Små briljanta melodier så sköra att man är rädd att lyssna sönder dem. Powerpop utan power. Amelia Fletcher. De ekvilibristiska gitarrslingorna är gudomliga, men även Alingsås mesta popband behöver jobba mer med sången. “Same Reason” är bästa låten av sex.
Peter “Sveden” Svedenhammar måste räknas som en av Linköpings stora rockhjältar. Han har spelat i mängder av band av olika storlek och kvalitet, det mest kända är helt klart Raped Teenagers. Nu slår han till igen med ännu en demo under namnet Prank. Formkurvan har hela tiden pekat uppåt, och i och med “News From Mr.Felly” **** glänser hjälteglorian mer än någonsin. Sveden, som spelar alla instrumenten själv, har lyckats göra fyra fräcka popcorelåtar med fantasifulla arrangemang, bländande refränger och finurliga texter. Lyssna bara på “She Killed”. Den ifrågasätter det hårda straff kvinnan som sköt sin make efter åratal av misshandel och sedan grävde ner honom i trädgården fick. Ett allvarligt ämne, men det ackompanjeras av en snärtig popcorelåt med en slagkraftig refräng. Tidigare alster, borträknat förra demon “Cynical?”, har haft så dåligt ljud att envishet varit ett måste för att orka ner till de små guldkornen långt nere i dyn. Nu är även det åtgärdat och allt ligger blottlagt. Svedens pitchade, nasala röst, det effektiva drivet i trummorna, de retsamma gitarrslingorna som dyker rakt in i musiken och sedan försvinner lika fort som de kom, låten som tonar bort och sedan återuppstår i discotakt. Allt detta har funnits hos Prank hela tiden, men har nu förfinats och utvecklats. Jag undrar vart detta ska bära hän? Jag vet att Sveden är ivrig att ge ut en skiva, så snabba på nu skivbolag!
Tomas Thunberg vandrar “Down The Road” *** med gitarr och munspel som främsta följeslagare. Och Bob Dylan förstås. Tomas plockar upp samma trådar som Byrds redan varit och ryckt i, men tolkar dem i mer traditionell Dylan-stil. Med sin synnerligen behagliga röst skulle han ha stor framgång som pubtrubadur (det kanske han redan har, vad vet jag?), men det vore att slösa bort talangen. Han skriver att han funderar på att utöka sättningen med mandolin och trombon till nästa demo, och det tror jag kan vara ett smart drag. Det behövs något som sticker ut och gör det lite mer eget.
“Spacepop” tar jag mig friheten att döpa My Favourite Martians egen variant av popmusik till. Pipande keyboards, sparsamt med gitarrer och ett ganska luftigt sound gör att “Life On Mars?” *** tenderar kännas lite tunn. Då hjälper det lite att både “Boy Next Door” och “Cinderella” är ypperliga popsånger. Kassettens fem låtar, plus fem till, kommer förhoppningsvis ut på engelska Acid Tapes i höst. “Dock ännu inte helt klart”, skriver bandet. Men känner jag Steve Lines på Acid Tapes rätt kommer han att älska det här, som för övrigt har vissa likheter med Steves eget band Stormclouds.
Växjö-gruppen Dream, som nu flyttat till Göteborg, är välkänd för SA:s läsare. Mina möten med bandet är av mindre positiv karaktär. Jag minns bland annat en usel spelning tillsammans med Sonic Surf City och Nashville Neurotics i Norrköping då de totalt massakrerade Wedding Presents “Kennedy”. Hu! Det jag hör nu är klart bättre ***½. De har bra låtmaterial och de vet hur man lever fan. Jag får känslan av kaos när jag lyssnar på Dream. Sångmelodin vandrar lugnt på medan världen rasar samman runt omkring. Mot slutet av “Thing” uppstår ett tumult som inte så lite påminner om Dinosaur Jr:s version av Neil Youngs “Lotta Love” som finns på tribut-LP:n “The Bridge”. Fantastiskt!
Glad, enkel pop av det lite luftigare slaget spelar Lime från Stockholm **½. Det är lite för dålig tyngd i kompet för att de gaslätta gitarrerna ska stanna kvar vid melodin och det hela känns något oangeläget. Det hörs att låtskrivartalangen finns där och sångaren är inte alls dålig, men det krävs att sången och melodin backas upp av ett stadigt komp. Bastrumman, till exempel, hörs knappt alls. Lite Happydeadmen-läge på det här.
Zoobox är ett hederligt tungrockande gäng från Göteborg. Referenserna växlar mellan så vitt skilda band som Thin Lizzy, Ramones, Alice In Chains och hårdrock av sent åttiotalssnitt. Visst kan man också nämna svenska namn som Union Carbide Productions, Sator och Nomads, men kontentan av det hela blir att Zoobox inte är så där överdrivet speciella. *** kommer de ändå upp till, för de vet vad de håller på med och gör det konsekvent och kompetent.
När jag tar del av Boris Tedeborgs mastiga kassett “Epitafer Över Fallna Hjältar” **½ hänger hakan i backen. 28 (!) låtar är väl ändå mer än en demo? Dessutom medföljer ett texthäfte tjockt som Nådiga Luntan. Ambitiöst och seriöst. Detta Lundell-epos i visans kostym förmår ändå inte riktigt beröra. Månne bättre live?
Egentligen är det mesta med Slice **** fel. En fjäskig pressrelease utan adress, en kassett med fult omslag och den äckliga titeln “Pleasing Everyone”, samt fräckheten att skriva ut de relativt fåniga texterna. Men den enkla knockoutpop som Slice slår till med däckar mig. Fräckt up tempo med glada refränger och gullig körsång. Jag tror dessutom att radioproducenterna kan falla för detta.
Och det är väl det som är det väsentliga, att inte sticka ut för mycket, men ändå ha något “eget”. Det är få som verkligen vågar sig på en egen väg — eller har de inte ens tänkt på att det finns andra vägar?