NÄR SHIVERING SPINES VANN PolyGrams popbandstävling 1990 och för det belönades med ett skivkontrakt, borde vägen mot lycka och framgång ha legat behagligt rak och lättrampad.
Men nej, det blev snarare tvärtom och ”kontraktet” kom i stället att kilas in som rena rama bromsklossen i gruppens verksamhet.
— Vi skulle få göra en singel hos dem. Men ingenting hände, så till slut spelade vi in två låtar själva och skickade upp. ”Skitbra”, sa PolyGram och gav ut dem — så var de av med oss. Men det tog oss två år att få ut plattan och under den tiden stod karriären stilla, berättar sångaren Per-Anders Gustafsson.
Någon vidare lansering stod heller aldrig att upptäcka och ”Heaven Is…” försvann tämligen effektivt i det allmänna skivflödet.
— Såg den på rea för femton spänn på NK när jag var uppe i Stockholm nyligen, säger Per-Anders utan att sörja nämnvärt över denna tveksamma merit.
Han och övriga bandet ligger behagligt utsträckt i skuggan under en björk vid Kårallen i Linköping och väntar på att få värma upp (i den mån det nu behövs) en uppsluppen studentpublik som ska ha avslutningsfest till Atomic Swing.
Shivering Spines har precis släppt sin debut-CD, ”Garlic Escargots”, och inte oväntat har det skett på en lokal etikett, Brimstone Production.
Plattan är efterlängtad, både av Shivering Spines själva och av deras fans. Särskilt hemma i Jönköping är de stora.
— Vi har ungefär samma status som Wilmer X har i Malmö, förkunnar Per-Anders.
— Hemligheten ligger nog i att vi inte spelat ihjäl oss ens på hemmaplan. Folk har inte hunnit tröttna på oss.
Se där, det går således att bli profet i sin egen hemstad.
— Visst, fyller basisten Sven-Åke Svensson på, hemma i Jönköping är vi inte oroliga, där kommer skivan att sälja. Sedan får vi se hur det går i övriga landet.
Shivering Spines har funnits i dryga fem år och har innan ”Garlic Escargots” ett par singlar, ”Desert Hum” och ”Judas Kiss” (som godkänts — men inte mycket mer — i SA), på sitt samvete. Nu är gruppen mogen för en hel platta och den omfattar också elva påfallande starka nummer där AC/DC:s ”You Shook Me All Night Long” ramas in av idel egna låtar.
— Vi är det mest demokratiska band man kan tänka sig, säger Per-Anders. Det råder total demokrati, alla ska säga sitt om varenda låt.
— Just det, vi är ett väldigt ”bandigt” band, fyller Sven-Åke, eller Svenne, i. Egentligen borde vi heta The Band!
Eftersom varje medlem har sin egen smak och lyssnar på sina egna plattor och sedan ska ha sitt ord med i laget om allting, får Shivering Spines närmast automatiskt ett avgjort ”otrendigt” sound. Och som Dan Jälmeborgs mandolin ofta ligger långt fram i ljudbilden och då rock, pop och folkmusik inte sällan möts i deras kompositioner, kan bandet lämpligast jämföras med brittiska band av The Levellers-snitt.
— Äh, musiken bara blir till, säger Per-Anders enkelt. Vi kan inte säga att ”nu gör vi en Ride-låt” eller något sådant. Influenserna inom bandet är för många för det.
Trummisen Johan Häll är exempelvis insnöad på Status Quo och det var också han som ”lurade” gruppen att göra en AC/DCcover.
— Han gick och nynnade på ”You Shook Me All Night Long” en hel semester och till slut bestämde vi oss för att köra den. Fast vi gör den med cowboystuk.
Gruppsammansättningen blir komplett med gitarristen Jan Meijner som var (är?) punkare och som lägger det vansinnigt läckra gitarriffet i ”Snake”, som i mina öron är Shivering Spines allra finaste ögonblick. ”Snake” hade varit fullkomligt perfekt att öppna plattan med och även om ”Silly Cow” är ett näpet stycke banal trallpop, hade den gjort sig bäst sist och inte först på CD:n. Ett dylikt snedsteg kan man dock bortse ifrån, eftersom det klingar så fint därifrån och framåt. ”Lying Awake” är solig och smittande pop, ”Hypocrite Twist” skulle kunna vara Madness på semester och i ”Repulsion” blir Shivering Spines plötsligt gapigare och kommer så nära grunge de någonsin lär göra. Gräver man vidare i skivspåren hittar man lite Byrdsgitarrer här, mer snygg akustisk pop där och en gnutta uppsluppen countrypop på ett tredje ställe.
Ni märker att man inte gärna stoppar in Shivering Spines i något särskilt fack och det bästa betyg de brukar få är att de ”inte låter som någon annan svensk grupp”.
Inte sedan Easy hette TV Pop Crisis och fortfarande bodde kvar vid Vätterns granna strand har band från Jönköping skämt bort den rock- och poptörstande svenska publiken. ”Smålands Jerusalem” får ännu finna sig i att bära på stämpeln som en död stad, till brädden fylld av frireligiösa galningar.
Dock, Jönköping hade en gång en klart levande punkscen och Shivering Spines har rötterna i det gamla punkbandet Pöbel Möbel, som uppstod i det omtvistade bostadsområdet Råslätt (kuriöst nog utformat av en arkitekt vid namn Josef Stalin!).
— Det kallas ”Stalingrad”, konstaterar Per-Anders torrt.
Efter dryga fem år vill nu Shivering Spines bli upptäckta. Förhoppningen ligger i att något stort bolag hör ”Garlic Escargots” och dessutom gillar vad de hör. Samtidigt släpper de inte gärna kontrollen, de två åren hos PolyGram lärde dem inte minst vikten av att behålla herraväldet över den egna verksamheten.
Alla i bandet utom Johan Häll har känt varandra sedan länge och spelat ihop på ett eller annat sätt. Häll, däremot, kom via annons. Ett lätt pinsam historia, där båda parterna annonserade och där Häll först tackade nej när Shivering Spines ringde, men sedan själv svarade på deras annons — utan att inse att den var från bandet han just nobbat!
Så kan det gå till ute i den stora rockvärlden…
Lämna ett svar